Riktningens grundare och främste teoretikerAndré Breton definierade 1924 surrealismen som,
Ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.[1]
Att låta slumpen inverka på skapandet har varit ett återkommande moment. Surrealismen är en urban rörelse snarare än en naturromantisk. Stadsvandringar med slumpvis upphittade föremål var vanligare än natursvärmeri, men det fanns också ett kraftigt inslag av primitivism, dånaturfolken ansågs ha bevarat ett mer levande sätt att bildaanalogier. Ett illustrativt exempel på surrealismens strävan efter autenticitet var deras inställning tillRaymond Roussels romanLocus Solus, ett verk som till en början hyllades, men när Roussell avslöjade att han hade använt sig av diverse regler för att framställa texten uppfattades den av surrealisterna som alltför styrd.[källa behövs]
Från att ha varit en kontroversiell rörelse kantad av skandaler (exempelvispamflettenEtt kadaver, en smädesskrift mot Frankrikes mest firade författareAnatole France efter hans död), blev surrealismen alltmer mondän. Den har haft ett avsevärt inflytande på reklamspråket,Beatles ochMonty Python.Efter detandra världskriget kom surrealismen som rörelse att stå tillbaks för andra konstnärliga strömningar, även om den hade ett litet uppsving iParis1968.
Surrealismen har kritiserats för att ha en alltför simplistisk syn på ett autentisktpsyke, obefläckat av envästerländsk "korruption". Som mångamodernistiskarörelser har den under denpostmoderna eran kommit att betraktas som alltför naiv. Det har också invänts att trots att den avvisade idén om en litterär stil, teknik ellermode, så kom den själv att i högsta grad bli en identifierbar stil. Samtidigt har den blivit erkänd för att ha kommit med intressanta bidrag tillkognitions- ochperceptionsforskningen.
Ett surrealistiskt måleri inbegrep attkonstnären tagit sig förbilogiken, som betraktas som ett konstens hinder, för att låtaundermedvetna "vrickade" kombinationer av ting löpa samman. När förnuftet skjuts åt sidan släpper exempelvis de spärrar som fått ettägg att vara mindre än solen eller ett bord att ha en normal slät yta. Istället kan en meningsfull koppling mellan till exempel en grön varmkorv och en gigantisk kam äga rum i avsaknaden avlogik. En vaken betraktare åser ofta genom sitt filter av förnuft ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten.
”
En konstnär kan använda sig av allt – en plump, en linje, den mest konventionella eller okonventionella symbol – för att säga vad han vill ha sagt.
Breton insåg tidigt attdadakonstnärerna med sin kult av det absurda var användbara, och på den första surrealistiska utställningen 1925 medverkade dadaister som Max Ernst ochHans Arp. Dadaismen var dock inte surrealismens enda föregångare. Giorgio de Chirico hade med sin”pittura metafisica” – där robotaktiga figurer rör sig stelt över gator och torg – öppnat en väg till det undermedvetnas värld, likasåMarc Chagall med sina irrationella drömbilder från barndomens Ryssland. Chagall slöt sig dock aldrig till surrealismen.[2]
Den surrealistiska konsten skulle liksom dikten vara resultat av spontana impulser, som intellektet inte hunnit sovra eller påverka. Max Ernst skapade det surrealistiska collaget genom att göra ”synliga dikter” av klipp ur 1800-talstidningar. Hans Arp ochKurt Schwitters gjorde slumpartat sammanställda collagekompositioner.André Masson uppfann (enligt Breton) det ostyrda klottrandet.[2]
I den första surrealistutställningen 1925 deltog utöver de nämnda ävenPicasso, Miró,Klee ochMan Ray. Mot slutet av 1920-talet slöt sig Salvador Dali till surrealismen, som därmed fick en ny sida, ”den rationella surrealismen”, som var en intellektuellt medveten sammanställning – eller deformering – av verklighetsstoffet. Mest framträdande representanter utöver Dali blev Yves Tanguy,René Magritte ochPaul Delvaux och i Sverige Halmstadgruppen.[2]
I den svenska litteraturen ärGunnar Ekelöfs debutdiktsamlingsent på jorden (1932) ett tydligt och sammanhållet första försök i denna riktning.Artur Lundkvist fortsatte introducera den litterära surrealismen genom essäer, egna dikter och förord till tolkningsvolymer från franska och spanska. På 1940-talet hämtade främstErik Lindegren ochGösta Oswald sitt formspråk från den internationella surrealismens litteratur.Paul Andersson förvaltade detta arv på 1950-talet, tillsammans med bland andraLasse Söderberg ochTomas Tranströmer. Den ungeLars Norén var en solitär utövare under 1960-talet. På 1990-talet framträdde en surrealistgrupp kringAase Berg ochCarl-Michael Edenborg.
José Pierre:L'Univers surréaliste (Paris: Somogy, 1983)
José Pierre (red.):Surrealister om sex. Undersökningar av sexualiteten. Samtal mellan surrealister 1928-1932 (Korpen, 1997)
Gunnar Qvarnström:Surrealismen manifesterar sig. Analytiskt referat av manifestet 1924 Ingår iModerna manifest. Litteratur- och konstrevolutionen 1909-1924. En introduktion (Almqvist & Wiksell, 1973), sid 64-98
Gunnar Qvarnström (red.):Moderna manifest 2: Surrealism (1973). Nio essäer av André Breton, bland andraSurrealismen och måleriet (1928),Konstens politiska ståndpunkt i dag (1935) ochDen vansinniga kärleken (1937).
