Surinam (nederländska:Republiek Suriname), formelltRepubliken Surinam, är en stat i norraSydamerika vidAtlanten. Landet gränsar tillBrasilien,Guyana ochFranska Guyana och är Sydamerikas minsta självständiga land (motsvarar ungefärTunisiens yta). En stor del av Surinam är bevuxet av tropiskregnskog och där finns en mycket artrikflora ochfauna. Landets befolkning uppskattades i juli 2016 till 585 000.[2]
Det har funnits bosättningar i Surinam sedan 3 000 år före vår tideräkning. De största stammarna var arawakerna, en nomadisk kuststam som levde av jakt och fiske. De var de första invånarna i området.
Senare bosatte sig även kalina-folket i området och besegrade arawakerna med hjälp av sina överlägsna segelfartyg.
Medan de större arawak- och kalina-stammarna levde längs kusten och på savannen, levde mindre grupper av andra ursprungsbefolkningar i inlandets regnskog, till exempel akurio, trió, warrau och wayana.
Surinam var före självständigheten 1975 ennederländsk koloni under namnetHolländska Guyana och senareNederländska Guyana. Under 1600-talet kämpadeStorbritannien och Nederländerna om makten över det som idag är Surinam, och det var slutligen holländarna som lyckades ta kontroll över området och gjorde det till en koloni. Under den fortsatta delen av 1600-talet och även 1700-talet hämtades slavar frånAfrika till kolonin och användes framförallt inom jordbruket. Många av dessa slavar lyckades dock rymma in i djungeln och startade där små separatiströrelser som bland annat anföll de odlingar där de andra slavarna hölls fångna och tvingades arbeta. Efter att slaveri avskaffades under 1860- och 1870-talet började man istället importera arbetskraft från bland annatIndien ochIndonesien. Som en följd av detta utgörs ungefär hälften av landets nuvarande befolkning av ättlingar till dessa slavar och invandrare, och Surinam är idag ett av de mest mångkulturella länderna i Sydamerika.
När Surinam blev självständigt 1975 flyttade totalt 300 000 människor till Nederländerna, motsvarande mer än hälften av dagens befolkning. År 1980, fem år efter självständigheten, ersattes den civila regeringen av en militärregim som deklarerade att landet var ensocialistrepublik. Militären fortsatte att styra fram till 1987, även om regeringarna formellt var civila. 1987 resulterade internationella påtryckningar i att ettdemokratiskt val hölls. 1989 störtades återigen den civila regeringen av militären, men nya demokratiska val hölls 1991 och har sedan dess hållits 1996, 2000, 2005, 2010 och 2015. Sedan 2010 var den tidigare militärdiktatornDési Bouterse landets president. I juli 2020 utsågs den politiska veteranen och tidigare justitieministernChan Santokhi till ny president. Santokhi efterträdde den tidigare militärdiktatorn Desi Bouterse som återkommit till makten 2010. Bouterse har dömts till fängelse för en massaker på 1980-talet, men domen har överklagats[6].
Surinams geografi är präglad av kustslätt och varierande terräng inåt landet. Kustslätten, som sträcker sig längs den öst-västligaAtlanten, består av unga avlagringar och omfattar sandstränder, mangroveträsk ochmarskland. Längre in i landet dominerar savann och sandavlagringar, medan kullterräng och prekambriska bergarter frånGuyanaskölden finns på vissa ställen. I landets södra delar sträcker sig bergskedjor somWilhelminabergen, därJulianatoppen når en höjd av 1 230 meter över havet. Floder somCorantijn,Nickerie och Suriname rinner norrut, medan Marowijne utgör en gränsflod mot Franska Guyana.[7]
Surinam har ett tropiskt klimat med konstant hög luftfuktighet och jämna temperaturer året om. Dygnsmedeltemperaturen varierar mellan 23 °C och 31 °C, och den genomsnittliga årliga temperaturen är 27 °C. Nederbörden är kraftig och varierar beroende på region. Vid kusten i väster uppgår den till 1 900 mm per år, medan de södra bergsområdena får mer än 2 500 mm årlig nederbörd.[7]
Stora delar av Surinams yta täcks av tropisk regnskog, där en mosaik av växtsamhällen utvecklas beroende på topografin. Regnskogen domineras av arter från ärt-,sapotill- ochrökelseträdsfamiljer. Längs kusten växermangrove, och innanför finns sumpmarker samt högproduktiva risfält i väst. Surinam hyser en rik flora och fauna, bland annat arter somlåglandstapir,jaguar ochozelot. Fågellivet är också mycket varierat med arter somtukaner,kolibrier ochtrumpetarfåglar. Djurlivet inkluderar även kräldjur somanakonda ochkungsboa samt många fiskar i floder och hav.[7]
Nästan hela Surinam är täckt av regnskog. Här syns berget Volzburg med omnejd, i det centrala Raleigh Vallen naturreservat i den centrala delen av landet (nära Coppenamefloden).
Surinam har etablerat ett välutvecklat system för naturskydd, med flera naturreservat och en nationalpark,Brownsberg, som skyddar regnskogsområden. Vid kusten finns också områden skyddade för våtmarksfåglar och sköldpaddor. Trots detta har politiska oroligheter på 1980-talet påverkat landets naturskyddsarbete. Miljöproblem som påverkar Surinam inkluderar skogsskövling och förlust av biologisk mångfald, men stora delar av landet förblir intakta och skyddade.[7]
Republiken Surinam är enkonstitutionell demokrati baserad på engrundlag som antogs 1987 och som gav presidenten en stark ställning med rätt att tillsätta regeringen. En nationalförsamling väljs vart femte år i allmänna val och har till uppgift att utse president. En folkkongress består av representanter för nationalförsamlingen liksom av samtliga ledamöter i de regionala och lokala fullmäktigeförsamlingarna.[källa behövs]
Surinam är indelat i tio distrikt (distrikten): Brokopondo, Commewijne, Coronie, Marowijne, Nickerie, Para, Paramaribo, Saramacca, Sipaliwini och Wanica.
En långdragen tvist om kustgränsen mellan Guyana och Surinam utlöstes i september 2007 och bidrar till bilaterala spänningar. Även med Franska Guyana har Surinam en konflikt om gränsdragning.[8]
Surinams ekonomi domineras avbauxitindustrin, som står för mer än 15 procent avBNP och 70 procent av exportinkomsterna. Landet exporterar också en stor mängd socker, och landets främsta handelspartner är Nederländerna,USA och olika länder iVästindien. Den kinesiska minoriteten importerar varor frånKina och säljer dessa.
Surinams ekonomi har under de senaste decennierna präglats av relativt låg tillväxt och instabilitet, med undantag för till exempel den första halvan av 1990-talet då landets ekonomi upplevde ett visst uppsving. De senaste åren har den nuvarande regeringen dels städat upp efter den ganska misslyckade Wijdenbosch-regeringen som styrde under andra halvan av 90-talet och blev avsatt i demokratiska val2000, dels utlovat och genomfört olika ekonomiska reformer i hopp om att få fart på ekonomin. Den nuvarande regeringen har bland annat upphört att finansiera statsbudgeten med att trycka pengar, vilket man hoppas skall hjälpa till att undvika hög inflation som landet präglades av under bland annat den föregående regeringen. Man har också avskaffat många prisregleringar på olika varor, devalverat valutan med nästan 90 procent för att växelkurserna skall stämma bättre överens med verkligheten samt avskaffat de statliga bensinsubventionerna.
Huruvida Surinam kommer att fortsätta utvecklas ekonomiskt beror framförallt på om regeringen lyckas genomföra fler av de politiska och ekonomiska reformer som har utlovats, bland annat hårdare kontroll av statens utgifter, hålla en låg inflation, underlätta för fler investeringar i landet och utveckla bauxit- och guldgruvorna. Den nederländska staten har, sedan Surinam blev självständigt, bistått landet med ekonomisk hjälp i form av bland annat förmånliga lån för utvecklingsprojekt och rena bidrag. Denna ekonomiska hjälp stoppades dock temporärt under de militärstyren som Surinam har haft under vissa perioder sedan 1970-talet.
År 2002 levde 70 procent av landets hushåll under fattigdomsgränsen. Detta är dock svårt att mäta då det finns en stor informell sektor i landet, och den stora surinamesiska minoriteten iNederländerna skickar också pengar till släkt i hemlandet. Försäljning av illegalnarkotika inbringar avsevärda summor till Surinam.
Ungefär 75 procent av elektriciteten i Surinam produceras genom vattenkraft, medan den resterande delen genereras från fossila bränslen. Landet har också flera viktiga naturtillgångar, inklusive timmer, vattenkraft, fisk, kaolin, räkor, bauxit och guld.[källa behövs]
I Surinam var analfabetismen 4,4 procent av befolkningen år 2015. Bland männen var andelen 3,9 procent, medan den var något högre bland kvinnor, med 5,0 procent.[2]
Surinam är starkt urbaniserat, med majoriteten av befolkningen boende i huvudstaden Paramaribo och längs kusten. Landets officiella språk är nederländska och engelska, men flera andra språk talas också. Religiöst sett är Surinam mångreligiöst, med protestanter, hinduer, katoliker och muslimer som de största grupperna. Hälsoläget är blandat med en medellivslängd på 72,2 år och en hög spädbarnsdödlighet. Övervikt är ett växande problem bland vuxna.
Många surinameser bor i gamla kolonialmakten Nederländerna, då invånarna i Surinam fick bestämma om de ville bo i Nederländerna eller i Surinam i samband med självständigheten.[källa behövs]
År 2016 var nettomigrationen i landet 0,6 migranter per 1 000 invånare.[2]
Surinam har en mångreligös befolkning där protestanter, hinduer, katoliker och muslimer är de största religiösa grupperna. Den protestantiska gruppen är störst, med 26,8 %, medan hinduer och katoliker utgör 22,3 % respektive 21,6 %. Muslimer utgör 13,9 % av befolkningen och en relativt stor andel, 10,7 %, är utan religiös tillhörighet.[2]
Surinamesiska köket är ett resultat av landets etniska mångfald och tropiska klimat. Matlagningen baseras på lokala grönsaker och frukter sommango,papaya ochmaniok. Traditionella rätter, influerade av afrikanska, asiatiska och västerländska matkulturer, inkluderar ofta kyckling med ris, samt indiskt roti-bröd. Fisk är en vanlig ingrediens, och soppor är populära. Surinam har även ett rikt utbud av lokalt odlade tropiska frukter och grönsaker.
