Substantiv ellernamnord är enordklass. Ord i denna ordklass betecknar konkreta föremål och substanser samt abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Ramsan ger en förenklad bild av vad substantiv faktiskt är, då den fokuserar på konkreta substantiv.
Exempel på substantiv ärsol,blomma,känsla,järn,sömn,kärlek ochpersonal.
Ordklassen substantiv har relativt tydlig avgränsning gentemot andraordklasser. Substantiv ska dock inte förväxlas med de speciella ersättningsord som kallaspronomen. Ävenegennamn som är beteckningar på enstaka konkreta ting, somIndalsälven, eller företeelser, somandra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa grammatiker menar dock att egennamnen bör utgöra en egen ordklass. Detta gäller exempelvis för Svenska Akademiens grammatik (volym 2, Ord).[1]
Det finns flera sätt att dela in substantiven efter betydelse, det vill säga utifrån semantiska utgångspunkter. Substantiven placeras in i undergrupper beroende på om de har abstrakt eller konkret betydelse. Dekonkreta substantiven betecknar sådant som existerar fysiskt, sådant man i allmänhet kan "ta på", till exempelsten ochhäst. Konkreta substantiv betecknar även företeelser som man av praktiska skäl inte kan ta på, till exempelgas ochhimlakropp.Abstrakta substantiv betecknar bland annat egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, till exempelkärlek ochfred. Det är inte alltid enkelt att dra gränsen mellan abstrakta och konkreta substantiv, och många substantiv kan användas både i abstrakt och konkret bemärkelse: "Svensson sitter påjobbet" respektive "Svensson har förloratjobbet".
Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa, icke-räknebara) eller odelbara (individuativa, räknebara).Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Konkreta odelbara substantiv betecknar föremål som är tydligt avgränsade i tid och rum, och som förstörs om de delas upp i sina beståndsdelar. Även abstrakta substantiv kan vara odelbara, under förutsättning att det går att sätta "en/ett" eller "flera" framför dem. Exempel på odelbara substantiv ärcykel,misstanke ochhare.Delbara substantiv (även kallademassord) betecknar sådant som inte är klart avgränsat i tid och rum. Delbara substantiv kan inte räknas, men kan däremot ges attribut som "mycket" och "lite". Exempel på delbara substantiv ärsand,kläder ochsömn.
Många odelbara substantiv kan med något annan betydelse användas som delbara substantiv, och vice versa.
| Odelbara | Delbara |
|---|
| Vi ska åka och titta på etthus. | Vi tänker skaffahus. |
| Ska vi ta enkaffe? | Ska vi dricka saft ellerkaffe? |
| Där borta står enhjort! | De gillar att jagahjort. |
Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn, kollektiver och gruppbetecknande.Artnamn är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsommänniska,uppslagsverk ochdator.Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsomvatten,leverpastej ochplutonium.Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar på samma sätt som artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör till exempel ordenfamilj ochstyrelse. Kollektivetohyra å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Jämför till exempel "Goterna var ett mäktigtfolk" med "Det är mycketfolk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivetfolk som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn. Degruppbetecknande substantiven syftar på helheter som består av mindre, individuella delar, exempelvisbilism,ohyra ochpersonal; dessa ord är ej räknebara.
Det faktum att kollektiver är singularis till formen trots att de betecknar flera föremål och individer, ställer till vissa problem i konstruktioner som "Styrelsen sa attde blevförvånade över beslutet". Denna mening är ett exempel på så kalladsemantisk kongruens, något som kritiserades hårt av språkvårdare från 1800-talet och framåt. Det grammatiskt korrekta enligt äldre grammatikor är "Styrelsen sa attden blevförvånad över beslutet".Språkrådets rekommendation är att plural i det här fallet kan användas om "mångfalden sätts i förgrunden" eller om konstruktionen annars känns otymplig. I övrigt rekommenderas singularformen, eller att meningen omformuleras så att problemet försvinner.[2].
Alla svenska substantiv hargrammatiskt genus. Ett substantiv är antingenutrum, som även kallas "reale" eller "n-genus", eller så är detneutrum, som även kallas "t-genus". De flesta substantiv i svenskan, omkring 75 procent, är utrum.[3] Det går inte attsemantiskt bestämma vilket genus ett substantiv tillhör, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltidutrum (ett undantag är ordetbarn). Substantiv som betecknar levande "högre" varelser kan även delas efter biologiskt kön ellersexus (femininum eller maskulinum). Ett ords sexus har bland annat betydelse för vilka pronomen (hon ellerhan) som kan användas som platshållare för substantivet. För ett litet antal ord skiljer sig genus åt beroende på den regionala språkvarianten, till exempelapelsin som i standardspråket är utrum, men som i stora delar av södra Sverige är neutrum (ett apelsin).
Vissa ord är både neutrum och utrum, och växlar betydelse beroende på vilket genus som används:
- en borr – en borrmaskin
- ett borr – stålbiten man sätter i borrmaskinen
- en öl – drycken i flaska eller glas
- ett öl – ett ölmärke
Svenskan hade tidigare tre genus,maskulinum,femininum ochneutrum. Rester av det historiska genussystemet finns kvar i vissa uttryck, till exempel när klockan eller människan (oavsett kön) omtalas somhon.Dessutom finns rester av tregenussystemet kvar i många svenska dialekter, till exempel när man iVästergötland talar om hästar:
- en häst (maskulinum)
- ena märr (femininum)
Det kan tilläggas att bruket att kalla båtar förhon inte har någonting med genus att göra. Det rör sig istället om en personifiering, som även finns på andra språk (till exempel engelska).
Svenska substantiv kan böjas inumerus,species ochkasus.
Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form försingular (ental) och en förplural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp avböjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer ävenomljud ochvokalförkortning (till exempel man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven ideklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination). ISvenska Akademiens språklära finns följande indelning av substantiven i deklinationer:[4]
| Deklination | Pluraländelse | Exempel | Bakgrund i fornspråket |
|---|
1 | -or | flicka - flickor | Svaga feminina substantiv (gata) |
2 | -ar | bil - bilar
pojke - pojkar
fågel - fåglar | Starka maskuliner och femininer (fisker, 'fisk',graf, 'grav') samt svaga maskuliner (drupi, 'droppe') |
3 | -er | student - studenter
muskel - muskler | Starka maskuliner och femininer, varav en del har omljud (smither,foter,skuld,bok) |
4 | -r | fiende - fiender |
5 | -n | äpple - äpplen | Nybildning, saknas i fornsvenskan |
6 | (ingen ändelse) | hus - hus | Starka neutrer (skip, 'skepp') |
Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er.
Vid sidan av standardspråkets mönster för pluralbildning förekommer en del former inlånade från andra språk, utan att dessa influenser kan sägas utgöra strukturella inlån. Exempel är grekiskans pluralform av nominativschema -schemata och latinetsfaktum -fakta. Engelskans pluraländelse-s har i modern tid vunnit visst insteg, t.ex. vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (till exempelskanner -skanners).
När man anger ett substantiv i bestämd form så lägger man tillsuffix -et eller -en i slutet av ordet. I detta sammanhang utgör suffixet en grammatiskartikel. Artikeln är beroende av vilketgenus substantivet har (utrum eller neutrum).
- Ett hus -huset
- En bil -bilen
Artikeln används när man talar om något speciellt och vill uttrycka bestämdhet, till exempel"Jag såg huset" om man syftar på att man såg ett speciellt hus (om man bara refererar till ett hus i största allmänhet använder man obestämd form,"Jag såg ett hus").
I svenskan markerasgenitiv med ändelsens på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):
- bilen -bilens Och om ändelsen är singular (det vill säga en/ett) så kallas det nominativ dvs inget ''S'' i ändelsen
Det är tveksamt om genitivändelsen-s verkligen innebär att svenskan har genitiv som ett särskilt kasus.
Svenskan hade tidigare ett mer omfattandekasussystem, meddativ-,ackusativ-,genitiv- ochnominativformer av substantiv. I den moderna svenskan finns, med några få undantag, endast genitivformen kvar, samt en ändelselös nominativ, då den fornsvenska nominativformen på -er ersatts av den ändelselösa ackusativformen.
Följande stelnade fraser är exempel på dativformer, det kasus som överlevde längst i svenskan:
- gå man urhuse
- i vårägo
- lagom (dativ pluralis)[5]
- tillgodo
Exempel på ackusativformer är:
Exempel på stelnade genitivformer:
- tillsjöss
- tillhanda (genitiv pluralis)[6]
- dags
- tillsalu (av det feminina ordetsala)
Exempel på bevarade ursprungliga nominativformer:
Det kan tilläggas att dativformer fortfarande finns kvar i vissa dialekter, till exempeljämtska och vissadalmål. Ackusativformer på substantiv har funnits kvar i dialekterna i Övre Dalarna (Ovansiljan), men de är numera försvunna även där förutom i Våmhus, Orsa och Ore.[7]
