| E M I L | |
|---|---|
 | |
| Typ | Stridsvagn |
| Produktionshistoria | |
| Tillverkare | BoforsLandsverk |
| Specifikationer | |
| Vikt | 28 ton |
| Längd | totalt 7,4 meter; exkl kanon 5,8 meter |
| Bredd | 2,6 meter |
| Höjd | 2,35 meter exkl spaningshuv, lvksp mm |
| Besättning | 3 |
| Pansar | Skrov front, övre 70 mm i 22° Skrov, undre 125 mm i 38° Sidor 20 mm Tak, främre 30 mm Tak, bakre 18 mm Akter 30 mm i 90° Botten, främre 40 mm Botten, bakre 15 mm |
| Primär beväpning | 150 mm slätborrad kanon ca L/40 |
| Sekundär beväpning | 2 st 8 mm ksp Rökaggregat |
| Motor | 8 cyl luftkyld boxermotor för 75 ot bensin 550 hk vid 2800 r/m |
| Effekt/vikt | 20.53 hk/ton |
| Upphängning | Spiralfjädrar med oljedämpning, fjäderlåsning samt vagnshorisontering enl Bofors system (jämför Bofors lvkv fm/49) |
| Markfrigång | 0,4 m |
| Bränslekapacitet | Stridsbränsle under pansarskydd: 200 liter Marschbränsle i avkastbara tankar: 350 liter Bränsleförbrukning: ekonomisk vägkörning 25 liter/mil fältmässig vägkörning 35 liter/mil |
| Operativ räckvidd | Fältmässig vägkörsträcka med stridsbränsle cirka 60 km Fältmässig vägkörsträcka med marschbränsle cirka 100 km |
| Hastighet | 60 km/h (maxfart) 55 km/h (marschfart) |
Stridsvagn KRV (KRV är förkortningen för Kranvagn) var under 1950-talet täcknamnet för krigsmaterielprojektetE M I L (projekt 6400), en tungstridsvagn medoscillerande torn och automatladdare avsedd som ett svenskutvecklat alternativ till de stridsvagnar av typenCenturion som Storbritannien meddelat att de inte kunde leverera inom en överskådlig framtid. Tvåchassin tillverkades, varav det ena användes som prototyp tillArtillerikanonvagn 151 (VK 155). Det andra användes för konceptutprovning avStridsvagn S, vilken senare blevStridsvagn 103.
Direkt efterandra världskriget stod det klart att större delen av den brokiga stridsvagnsparken var föråldrad, med klena kanoner och tunt pansar i förhållande till de moderna stridsvagnar som fanns i omvärlden. Armén hade tidigare avfärdat idén att använda tunga (över 22 ton) stridsvagnar då broarna i det dåvarande svenska vägnätet inte kunde användas, vilket skulle medföra en allvarlig begränsning av den strategiska rörligheten eftersom det finns gott om vattendrag i Sverige. Vidare trodde man att tyngden skulle göra att de skulle köra fast i snö och gyttja. Efter kriget fanns i Europa stora överskott av fordon som kunde inköpas billigt, såKungliga Arméförvaltningen (KAF) utförde ingående studier av utländska stridsvagnar, bland andra tyskaPanzerkampfwagen I,II,V "Panther" och VI Ausf. B Tiger II "Königstiger", några varianter av den amerikanskaM4 Sherman och den brittiskaChurchill.[1] Efter utredning fastslog KAF att det kostnadseffektivaste alternativet var nyanskaffning av den brittiska stridsvagnenCenturion Mk III, som skulle vara uppgraderbar i framtiden. Det brittiska svaret blev att ingen leverans kunde ske innan landets egna behov var täckta, vilket beräknades ta mellan fem och femton år.
Därför uppdrogs KAF 1951 att projektera ett svensktillverkat alternativ, vilket också skedde under stort hemlighetsmakeri. Den nya vagnen skulle kunna fungera både sominfanterikanonvagn ochpansarvärnskanonvagn och skulle specifikt kunna möta och slå den ryskaIS-3, som hade en kraftfull 122 mm kanon.Landsverk, som skulle bygga vagnen, hade tidigare arbetat på en exportstridsvagn kalladLansen och de hade även konstaterat att nästa generation av stridsvagnar både behövde ha kraftfullare beväpning och vara bättre bepansrade och därför vara tyngre. Förutom att vara kraftfull och bra skyddad skulle den nya vagnen ha automatladdad kanon. Denna idé var inte ny då Landsverk redan 1947 hade byggt en prototyp av enstrv m/42 med automatladdare.[2] Kanonen skulle kunna skjuta högexplosiv ammunition ochpansarspränggranater men ävenunderkalibrig ammunition föreslogs. Projektet, som genomfördes parallellt med försök av den franska lätta stridsvagnenAMX-13, fick namnet EMIL.
Det första utkastet av den nya stridsvagnen hade ett lågt chassi med 5 stora bärhjul per sida och ett sluttande frontpansar. Stridsvagnen var ungefär lika stor som enT-44 och vägde 28 ton. Tornet var avoscillerande typ med en 120 mm L/40 automatladdad kanon vars mekaniska eldhastighet var 30 skott per minut. Det mesta av pansaret sattes på tornets front (150 mm) och var till skillnad från franska oscillerande torn (som till exempel AMX 50) mycket välskyddat då den oscillerande delen skyddades av en frontal pansarplåt. Denna konfiguration tillät även mycket mer dumpning av kanonen. Man fortsatte utveckla konceptet och 1952 gav man chassit engäddnos likt den hos IS-3 och även tornets främre sidor sluttades bakåt. Ett flertal alternativ för pansar och kanoner började föreslås, bland annat en 105 mm L/67 räfflad kanon och en 150 mm L/40 slätborrad kanon.
I december 1952 ändrade sig engelsmännen, mest troligt för att Storbritanniens ekonomi så krävde, och ett Centurion-köp kuppades gemensamt igenom av överbefälhavaren generalNils Swedlund och försvarsministerTorsten Nilsson vid årsskiftet 1952/1953. Den första leveransen skedde i april 1953. E M I L lades ned 1954 eftersom då Centurion-vagnarna visat sig tillfredsställande. Ett konsortium av Bofors, Landsverk och Volvo föreslog vid upphandlingen till 1958 års försvarsbeslut att projektet skulle återupptas med utländska kanoner i 105 till 120 mm. Ett förslag skulle bestyckades med en 155 mm pjäs. Dock så ansågs det för dyrt och istället antogs projektetStridsvagn S.
Planerad prestanda enligt projekt E M I L 7/9 1951: