Stilla havet, ävenStora oceanen ellerPacifiken,[1] är världens störstaocean. Det sträcker sig frånNorra ishavet i norr till denAntarktiska oceanen i söder, och separerarAsien ochAustralien i väst frånAmerika i öst. Stilla havet upptar en yta av cirka 166 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar omkring 32 procent avjordens totala yta (510 miljoner kvadratkilometer), och cirka 46 procent av jordens totala vattenyta (361 miljoner kvadratkilometer). Stilla havet är även världens djupaste hav, med ett medeldjup på 4 280 meter och ett maxdjup på 11 034 meter.
Den spanskeupptäcktsresandenVasco Núñez de Balboa år 1513 korsadePanamanäset och fick syn på det stora "Södra havet" (jämför den äldre svenska benämningenSöderhavet[2]), som han döpte till Mar del Sur (påspanska). Därefter myntades havets nuvarande namn av den portugisiske upptäcktsresandenFerdinand Magellan under den spanska jordenruntseglingen år 1520, då han mötte gynnsamma vindar när han nådde havet. Han kallade det Mar Pacífico, vilket på portugisiska betyder "Det fridfulla havet".[3][4]
Inget världshav är så rikt på öar som Stilla havet, men merparten av dessa har en mycket liten yta. Bortsett från öarna utefter kontinenternas kuster,Nya Zeeland och de båda största av öarna ute i Oceanen (Hawaii ochViti Levu), ligger alla mellan 30° nordlig och 30° sydlig bredd. Mellan Asien och 130° västlig längd finns ett mycket stort antal småöar fördelade på områdenaMelanesien,Mikronesien ochPolynesien. Öarna upptar endast cirka 30 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar en yta avDalarnas storlek. Stilla havets oceaniska öar sammanfattas under namnetOceanien. Tidigare gick de under beteckningen Söderhavsöarna och havet runt dem kalladesSöderhavet. Numera används de namnen främst i turistreklam.
Stilla havet är det djupaste av världshaven. Djupet växer i allmänhet från sydöst, där det utanförPatagonien är 2 000 meter djupt, mot nordväst och väst, där det når 8 000 till 9 000 meter och lägre. Man har funnit i Stilla havets bottenfördjupningar, så kallade gravar, som sänker sig betydligt lägre under havsytan än jordens högsta berg höjer sig över densamma. De djupaste sänkorna ärMindanaograven öster om önMindanao, med 9 780 meters djup (upptäckt av det tyska skeppet "Planet"2 juni1912), det hittills uppmätta största havsdjupet,Marianergraven, med 11 034 meters djup (upptäckt av det amerikanska telegrafskeppet "Nero"14 november1899),Kermadecgraven som fortsättes mot norr avTongagraven,Filippinergraven öster omFilippinerna och under många år ansedd för det största havsdjupet,Palaugraven, öster omPalauöarna, med 8 138 meters djup. Alla dessa maximaldjup ligger i havets västra del. Havets medeldjup har beräknats till 4 280 meter, eller, om randhaven medräknas, 3 800 meter.
Stilla havets volym, som representerar cirka 50,1 procent av världens havsvatten, har uppskattats till cirka 714 miljoner kubikkilometer. Ytvattentemperaturerna i Stilla havet kan variera från −1,4 °C (29,5 °F),fryspunkten för havsvatten i områdena motSydpolen, till cirka 30 °C nära ekvatorn.[6]Salthalten varierar också med latituden och når maximalt 37promille i det sydöstra området. Vattnet näraekvatorn, som kan ha en salthalt så låg som 34 promille, är mindre salt än det som finns på mellerstabreddgraderna på grund av riklig ekvatoriellnederbörd under hela året. De lägsta siffrorna på mindre än 32 promille finns längst i norr, eftersom mindre avdunstning av havsvatten sker i dessa kalla områden.[7]
Havsströmmarna i Stilla havet domineras av de två storaoceanvirvlar som ligger norr och söder omekvatorn. Virvlarnas södra respektive norra del utgörs av två västgåendeekvatorialströmmar som drivs avpassadvindar. Strömmarna ligger mellan 20° nordlig och 24° sydlig bredd, men skiljs från varandra genom en motström mellan 3° nordlig bredd och 8° nordlig bredd. Norra ekvatorialströmmen böjer av norrut vid Filippinerna och fortsätter som envästintensifierad randström upp motJapan, där den kallasJapanströmmen. Japanströmmen svänger österut vid cirka 45°N, delar sig och en del vatten rör sig norrut somAleutiska strömmen, medan resten svänger söderut för att återförenas med den norraekvatorialströmmen.[9] Den aleutiska strömmen förgrenar sig när den närmar sigNordamerika och bildar basen för en moturs cirkulation iBerings hav. Dess södra arm blir den kalla, långsamma, sydströmmandeCaliforniaströmmen[10] Den södra ekvatorialströmmen, som flyter västerut längs ekvatorn, svänger söderut öster omNya Guinea, svänger österut vid cirka 50°S och ansluter sig till den huvudsakliga västliga cirkulation i södra Stilla havet, som inkluderar den jordcirkulerandeAntarktiska cirkumpolarströmmen. När den närmar sigChiles kust delar sig södra ekvatorialströmmen; en gren flyter runtKap Horn och den andra svänger norrut och bildarHumboldtströmmen.[11] Den möter öster omKurilerna den från norr kommande kallaOyashioströmmen och fortsätter därefter österut över Stilla havet somNorra stillahavsströmmen. Då strömmen når den nordamerikanska kusten böjer den av åt söder och sammanflyter med den kallaCaliforniaströmmen. Även Södra ekvatorialströmmen ändrar riktning, då den i väster träffar land (Nya Guinea och Indiska övärlden), och en del går mot norr och förenar sig med den ekvatoriella motströmmen eller banar sig under inverkan av nordostmonsunen genomSydkinesiska havet en väg in iIndiska oceanen.[11]
Humboldtströmmen tränger upp till Sydamerikas västkust. Dock är det kalla vattnet vid denna kust delvis en följd av kallt bottenvatten som stiger upp till ytan som ersättning för de av ekvatorialströmmen mot väster drivna vattenmassorna, så kalladuppvällning.
År 2020 vägrade JapanspremiärministerYoshihide Suga att dricka flaskan medFukushimas behandlade radioaktiva vatten som han höll i, vilket annars skulle ha släppts ut i Stilla havet.
Nordvästra Stilla havet är mest mottagligt förmikroplastföroreningar på grund av dess närhet till tätbefolkade länder somJapan ochKina. Mängden små plastfragment som flyter i nordöstra Stilla havet ökade hundrafalt mellan 1972 och 2012.[12] Det ständigt växande stora avfallsområdet i Stilla havet mellanKalifornien och Japan är tre gånger så stort somFrankrike.[13]
Från 1946 till 1958 fungeradeMarshallöarna som Pacific Proving Grounds (område för kärnvapenprov), utsedda avUSA, och var värd för totalt 67 kärnvapenprov som utfördes på olikaatoller.[14] Flerakärnvapen har förlorats i Stilla havet,[15] inklusive enmegatonsbomb som förlorades under A-4-incidenten iFilippinska sjön 1965.[16] År 2021 godkände den japanska regeringen utsläppet av radioaktivt vatten frånkärnkraftverketFukushima i Stilla havet under en period av 30 år. Regeringen drog slutsatsen att det radioaktiva vattnet då skulle ha spätts ut till drickbar standard.[17] Förutomdumpning uppskattades läckaget avtritium i Stilla havet till mellan 20 och 40 biljonerBequerel från 2011 till 2013, enligt Fukushima-kraftverket.[18]
Viktiga mänskliga migrationer inträffade i Stilla havet under förhistorisk tid. Moderna människor nådde först västra Stilla havet underpaleolitikum, för cirka 60 000 till 70 000 år sedan. De härstammar från en mänsklig migration längs kusten i söder frånAfrika och nåddeÖstasien,Sydostasien,Filippinerna,Nya Guinea och sedanAustralien genom att korsa minst 80 kilometer mellanSundaland ochSahul.
Ättlingarna till dessa migrationer idag ärnegritofolket,melanesierna och de inhemskaaustralierna. Deras befolkningar i maritima Sydostasien, kustnära Nya Guinea och ögruppenMelanesien gifte sig senare med de inkommande austronesiska bosättarna frånTaiwan och norra Filippinerna, men också tidigare grupper associerade med talare avaustroasiatiska språk, vilket resulterade i de moderna folken i ön Sydostasien ochOceanien.[19][20]
Karta som visar de austronesiska folkens migration från Taiwan
En senare sjöburen migration är denneolitiska austronesiska expansionen av de austronesiska folken. Austronesierna härstammar från ön Taiwan ca 3000–1500 f.Kr. De är förknippade med distinkta maritima seglingstekniker (särskiltutriggare ochkatamaraner – det är troligt att den progressiva utvecklingen av dessa tekniker var relaterad till de senare stegen i bosättningen i Oceanien. Från och med omkring 2200 f.Kr. seglade austronesierna söderut för att bosätta sig i Filippinerna. Från, troligen,Bismarckarkipelagen korsade de västra Stilla havet för att nåMarianerna år 1500 f.Kr.,[21] samtPalau ochYap år 1000 e.Kr.
De var de första människorna som nådde det avlägsna Oceanien, och de första som korsade stora avstånd över öppet vatten. De fortsatte också att sprida sig söderut och bosätta sig i resten av Sydostasien, och nåddeIndonesien ochMalaysia år 1500 f.Kr., och de fortsatte vidare västerut tillMadagaskar ochKomorerna iIndiska oceanen omkring år 500 e.Kr.[22][23] På senare tid har det föreslagits att austronesierna expanderade redan tidigare och anlände till Filippinerna redan år 7000 f.Kr. Ytterligare tidigare migrationer till öarna i Sydostasien, i samband med talare av austroasiatiska språk från Sydostasiens fastland, uppskattas ha ägt rum redan år 15000 f.Kr.[24]
Omkring 1300 till 1200 f.Kr. nådde en gren av de austronesiska migrationerna, känd somLapitakulturen, Bismarckarkipelagen,Salomonöarna,Vanuatu,Fiji ochNya Kaledonien. Därifrån bosatte de sig iTonga ochSamoa mellan 900 och 800 f.Kr. Några migrerade också tillbaka norrut år 200 f.Kr. för att bosätta sig på öarna i östraMikronesien (inklusiveKarolinerna,Marshallöarna ochKiribati) och blandade sig med tidigare austronesiska migranterer i regionen. Detta förblev den längsta delen av den austronesiska expansionen in iPolynesien fram till omkring 700 e.Kr. då det skedde ytterligare en våg av utforskning av öar. De nåddeCooköarna,Tahiti ochMarquesasöarna år 700 e.Kr.;Hawaii år 900 e.Kr.;Påskön år 1000 e.Kr.; och slutligenNya Zeeland år 1200 e.Kr.[23][25][26] Austronesier kan också ha nått så långt somAmerika, även om bevisen för detta fortfarande är ofullständiga.
Maris Pacifici avOrtelius (1589). En av de äldsta tryckta kartorna av Stillahavsregionen.
Stilla havet blev ganska sent känt för européerna. På 1200- och 1300-talet besöktes den västra delen av regionen avMarco Polo och hans efterföljare, men de var förhållandevis okunniga om Stilla havets utsträckning. Den 25 september 1513 fick spanjorenVasco Núñez de Balboa från ett berg påPanamanäset se det hav, vilket redanChristofer Columbus hade hört talas om. Balboa, som kom från norr och såg havet utbreda sig söder om näset, kallade det Söderhavet (Mar del Sur).
En närmare undersökning gjordes av portugisenFerdinand Magellan, som efter att han under kraftigastormar genomseglat det efter honom uppkalladeMagellans sund28 november1520 styrde kurs ut på den okända oceanen. Under den fem månader långa färden till Filippinerna upplevde han inte en enda storm. Han kallade därför havet för Stilla havet (Mar pacifico), ett namn som kom att bestå in i våra dagar.
År1525 sändes en flotta ut från Spanien under befäl avGarcía Jofre de Loaísa för att i Magellans spår försöka ta sig fram tillMoluckerna. Denna misslyckades med sitt uppdrag. 1527 sändeHernan Cortez1527 fartyg från Mexiko till Moluckerna. De nådde fram, men lyckades inte ta sig tillbaka till Mexiko. Efter några års uppehåll började spanjorerna åter sina resor från Mexiko till Filippinerna men först sedan Urdaneta påvisat hur man skulle ta sig tillbaka till Mexiko (se nedan) fick upptäcktsresorna någon praktisk betydelse. För utforskningen av Stilla havet som helhet hade dessa resor nästan inget värde genom att de alltid följde samma rutt. Det förklarar också varför spanjorerna inte upptäckte Hawaii, som ligger ungefär mitt emellan de färdvägar man följde på resorna till och från Filippinerna. Den första segelfärden från Sydamerikas västra kust till Europa företogs först1580.
SedanSpanien intagit Filippinerna blev hela havet under mer än tvåhundra år förbehållet spansk sjöfart. Varje år sände Spanien en handelsflotta frånMexiko till Filippinerna. Det gick lätt nog med hjälp av de på detta bälte förhärskande passadvindarna. Men dessa vindar gjorde det länge omöjligt att segla tillbaka till Mexiko med öarnas produkter. Slutligen lyckades dock munkenAndrés de Urdaneta (1565) då han seglade norr om passadbältet under 43° nordlig bredd till den amerikanska kusten. Sedan gick spanjorernas alla handelsfärder samma väg; åt väster från Mexiko i närheten av 10° nordlig bredd samt tillbaka omkring den 40:e breddgraden. Detta var länge all den handelssjöfart som förekom på Stilla havet, om man undantar kustfarten utefter Amerika samt kustfarten till Kina och Japan.
Även sedan andra länders fartyg börjat visa sig på Stilla havet fortfor det att mer vara ett mål för geografiska upptäcktsresor än för handelsresor. Det var först efter att Australien och Nya Zeeland börjat koloniseras som sjöfarten på havet ökade. Allra viktigast för dess uppsving var järnvägenNew York–San Francisco samt Japans inträde bland de stora sjöfarts- och handelsnationerna. Samtidigt började vissa av ögrupperna i Stilla havet få större betydelse för handeln.
Ett stort antal telegrafkablar förenade tidigt vissa ögrupper med Australien och Europa, men först1900–1903 nedlades den första kabeln från havets ena sida till den andra. Den gick frånBrisbane i Australien överNorfolk, Nya Zeelands nordö ochFijiöarna tillVancouver med 13 500 kilometer längd. Senare ladeUSA en kabel från San Francisco överHawaii ochGuam tillManila som med 14 519 kilometer var den längsta av alla telegrafkablar.
^Winter, Olaf; Clark, Geoffrey; Anderson, Atholl; Lindahl, Anders (september 2012). ”Austronesian sailing to the northern Marianas, a comment on Hung et al. (2011)” (på engelska). Antiquity 86: sid. 898–910.doi:10.1017/S0003598X00047992.ISSN0003-598X. Läst 3 november 2025.
^Heiske, Margit; Alva, Omar; Pereda-Loth, Veronica; Van Schalkwyk, Matthew (22 januari 2021). ”Genetic evidence and historical theories of the Asian and African origins of the present Malagasy population” (på engelska). Human Molecular Genetics 30: sid. R72–R78.doi:10.1093/hmg/ddab018.ISSN0964-6906.PMID 33481023. Läst 3 november 2025.
