Pseudonymen Stendhal är tagen från stadenStendal i tyskaAltmark, för att hedra konsthistorikern och arkeologenJohann Joachim Winckelmann, som föddes i staden. Stendhal var själv bosatt i närheten av staden från 1807 till 1808 och hade under denna tid ett förhållande med Wilhelmine von Griesheim (1786–1861).
Stendhal var son till advokaten Chérubin Beyle och Henriette Gagnon som dog redan 1790. Han anställdes som sjuttonåring vid konsular-arméns intendentur och var med om Marengofälttåget tillItalien. Han tjänade därefter några år som dragonofficer, innan han åter vid intendenturen var med i fälttåget iRyssland 1812. Han blev känd genom sin kallblodighet under de fruktansvärda scenerna under återtåget, och genom att sin ständigt klanderfria uniform och varje morgon omsorgsfullt rakade haka. Han kom under sin tid i Italien att få en livslång kärlek till italiensk kultur, och han flyttade därför just tillMilano1814, men tvingades av de österrikiska myndigheterna att återvända till Frankrike, och begav sig då tillParis.
Efter sina krigsinsatser sysslade Stendhal med diplomati och författande, efterjulirevolutionen invaldes han även som konsul, först iTrieste, därefter iCivitavecchia. Hans författande innehåller reseskildringar, konst- och litteraturkritik och romaner.
Stendhal ligger begraven påCimetière Montmartre i Paris. Som romanförfattare har han efter sin död rönt uppskattning för den genomskådande psykologiska skildringarna, och räknas som en av Frankrikes största författare genom tiderna. Ett universitet i Grenoble är uppkallat efter honom.
Man brukar placera Stendhal i denrealistiska epoken, trots att hans samtid vurmade förromantiken. Han tillhör den nya borgerliga författarskara, som i Frankrike både hylladerevolutionen och den nya monarkin under Napoleon. Det romantiska i författarskapet är passionens framträdande roll, men inslagen avVoltairesrationalism och avsaknaden av samtidens sentimentalitet motiverar kategoriseringen. Så blev Stendhal heller inte riktigt erkänd förrän efter sin livstid.
Stendhals första verk var en volym italienska reseintryck och en annan om italienskt måleri, publicerade 1817. Hans verkligt stora genombrott kom dock först med romanenLe Rouge et le Noir från1831, som tillkom genom att Stendhal läste om ett rättsfall som berättelsen fritt bygger på. Huvudpersonen, prästen Julien Sorel, brukar dock liknas vid författaren själv; det är en äregirig, rationell men känslig cyniker med mindervärdeskomplex som utnyttjar människor för att göra karriär. Titeln anspelar bland annat på motsättningen mellan monarkins makt (de röda uniformerna) och prästernas (de svarta kåporna).
