Den spanska akademien (Real Academia Española) förespråkar att begreppetespañol ('spanska') används för språket, medan begreppetkastilianska reserveras för den varietet som uppstod i det historiska kungariketKastilien och som idag talas i regionen Kastilien.[3] ISpanien används även det senare uttrycket för det spanska språket i förhållande till de officiella regionspråken i landet –galiciska,baskiska ochkatalanska;[4] språket omskrivs somcastellano i 1978 års spanskaförfattning.[5]
Språkhistorisk karta (film) över de sydvästeuropeiska språkens utveckling och utbredning (text på engelska).
Spanskan är ettromanskt språk och har alltså utvecklats urvulgärlatinet, under inflytande avbaskiska ocharabiska, i norra delen avIberiska halvön. Typiskt för utvecklingen av spanskansljudlära är bland annatlenition (latin:vita, spanska:vida),palatalisering (latin:annus, spanska:año) och diftongeringen (stamförändringar) av ”e/o” från vulgärlatin (latin:terra, spanska:tierra; latin:novus, spanska:nuevo). Liknande fenomen återfinns i de flesta andra romanska språk.
Med 130 miljoner talare som både första- och andraspråk harMexiko den största spansktalande befolkningen i världen. Näst störst ärColombia (52 miljoner), följt avSpanien (48 miljoner),Argentina (46 miljoner) ochUSA (cirka 42 miljoner).
Det är ett använt språk iAndorra[6] ochBelize, men har i dessa länder inte officiell status. Den lokala dialektenllanito elleryanito (spanskt uttal: [ɟʝaˈnito]) talas av stora delar av befolkningen påGibraltar, men området tillhörStorbritannien och har därför engelska som officiellt språk.[7]
IUSA, som inte har något officiellt språk, talas spanska av ungefär tre fjärdedelar av de cirka 62 miljoner latinamerikaner som bor i landet. Spanska är dock modersmål för befolkningen iPuerto Rico som är isamvälde med USA.
I Brasilien, där nästan hela befolkningen talarportugisiska, är spanska ett tredjespråk (efter engelska) bland studenter och affärsmän.
PåFilippinerna upphörde spanskan att vara officiellt språk under ett par månader 1973, men återfick sin status fram till 1987 då språket erkändes som ett nationellt hjälpspråk.[8] Enligt en folkräkning 1990 beräknades antalet talare till 2 658, mindre än en promille av befolkningen. Trots att inhemska och engelska räkneord är de mest använda för att räkna pengar, ålder och tid, så används fortfarande det spanska decimalsystemet i hög utsträckning och den filippinska kalendern är en modifierad version av den spanska. Vidare talas det enda existerande spansk-asiatiskakreolspråket av 292 630 filippinier (1990). De flesta av dessa finns på olika delar av önMindanao och området söder omManila på önLuzon. De flesta inhemska filippinska språken, däribland det officiella språketfilipino,[9] innehåller stora mängder spanskalånord.
Regionalt finns olika dialekter och varianter i både Spanien och Latinamerika. Den variant av spanska som talas iLatinamerika, såsom argentinsk spanska,karibisk spanska, peruansk spanska och colombiansk spanska, anses komma av den spanska som talas i sydvästra Spanien, främst iAndalusien,Extremadura och påKanarieöarna.
I Spanien anses ofta den nordkastilianska dialekten vara mall för standarduttalet även om dess svaga användande av pronomen (laísmo) i allmänhet ogillas.[10] Spanska har tre pronomen i andra person singulartú,usted, och, i vissa delar av Latinamerika,vos. Generellt betraktastú ochvos som informella och något som används mellan vänner, även omvos i Spanien betraktas som en väldigt ålderdomlig och underdånig form som numera endast används i liturgiska sammanhang.Usted är den universellt formella formen och används för att markera respekt, som när man tilltalar sina föräldrar eller okända människor. I Costa Rica och Colombia användsUsted på både formellt och informellt sätt. De latinamerikanska dialekterna samt den kanariska dialekten har generellt endast en form,ustedes, vilket är neutralt i tilltalston, medan den spanska kastilianskan har två:ustedes (formellt) ochvosotros (neutralt), även om vissa variationer förekommer.[11]
RAE (Real Academia Española) tillsammans med 21 andra språkakademier publicerar grammatikor och stillexikon.
Spanskan reducerar i allmänhetpersonligt pronomen där verbböjningen redan indikerarperson, somtengo, "jag har", istället föryo tengo, med samma betydelse men där det personligajag tydligare betonas.
Syntaxen är generelltSVO (subjekt-verb-objekt), även om variationer är fullt möjliga, och bestämningar står i de flesta fall efter det bestämda.
Det initiala /f/ hade förvandlats till ett oftast stumt /h/, som dock finns kvar i stavningen.
Dentonande labiodentala frikativan /v/ (som kunde stavas med "u" eller "v") smälte samman med det bilabiala /b/. Egentligen representerar "b" och "v" i skrift samma ljud i de flesta spanska dialekter, utom i vissa delar av Spanien, och då i synnerhet runt Katalonien och Valencia.
Den tonande postalveolara frikativan /ʒ/ ("j,ge,gi" i skrift) smälte ihop med det tonlösa /ʃ/ ("x" som i "Quixote") och blev sen till /ʃ/ och hade kring 1600-talet utvecklats till det modernavelara ljudet /x/ som stavas 'j,ge,gi'.
Medeltidsspanskans konsonantsystem är väl bevarat iladino, den spanska talad av desefardiska judar som efter det muslimska rikets fall även de blev förvisade ur Spanien på 1400-talet.
Spanskan betonarfonem efter ett system som inte går att förutsäga genom ordet i sig självt och vissa ord kan endast skiljas åt med korrekt betoning. Till exempel betydercamino (med betoning på näst sista stavelsen) ”väg” eller första person singular av verbetcaminar (”att gå/vandra”) medancaminó är tredje person singular av samma verb fast i dåtid (indefinido). Eftersom alla spanska stavelser har samma relativa längd är spanskan ett stavelserytmiskt språk, till skillnad från bland annat svenskan, där vikten i rytmen läggs på betonade stavelser.
Spanskan använder en lätt modifierad variant av detlatinska alfabetet. Vokaler markeras medakut accent (á, é, í, ó, ú) för att markera betoning som inte följer det vanliga mönstret eller för att särskilja ord som stavas lika men har olika uttal;trema används för 'u' (ü) efter 'g' när det ska anges om det blir[gw] eller[gu]; 'n' får ett tilde (ñ) för att indikera en palatalisering. Tidigare ansågsrr vara en egen bokstav, men är numera avskaffat.Ch[12] ochll[13] har ansetts som separata bokstäver sedan 1803, men sedan de spanska språkakademiernas tionde kongress 1994 har man kommit överens att betrakta dem som bokstavskombinationer på begäran från Unesco och andra internationella organisationer, med vissa undantag. Alltså sorteras numerach inte mellanc ochd, som tidigare, utan kommer mellance ochci.
Skriven spanska inlederutrops- ochfrågesatser med tecken som ser ut som uppochnedvändautropstecken respektivefrågetecken.[14] Till exempel¿Qué dices? (”Vad säger du?”),¡No es verdad! (”Det är inte sant!”). Detta gör att man redan från början av satsen uppfattar dess karaktär. Informell spansk skriftlig text kan ibland sakna dessa första utropstecken och frågetecken, men detta anses grammatiskt inkorrekt.[15]
Betoningen i skrift markerar också betoning enligt tydliga och konsekventa regler. Den naturliga betoningen ligger på sista stavelsen om ordet slutar på alla konsonanter utom "n" eller "s" och på den näst sista stavelsen på ord som slutar med en vokal, "n" eller "s". Betoningen på ord som inte följer dessa regler markeras med akut accent över den betonade vokalen.
En rad homonymer särskiljs med hjälp av accenter, även om många av dessa bara innehåller en stavelse:te (pronomen iandra person,ackusativ) ochté (”te”, som i dryck);se (reflexivt pronomen i tredje person) ochsé (”jag vet” eller imperativ av ”vara”);como (”som” eller ”jag äter”) ochcómo (”hur?”).
Även om en del missförstånd kan uppstå angående samband mellan stavning och uttal – bland annat på grund av stumt "h", de väldigt snarlika "b" och "v", och att spansktalande i södra Spanien och Latinamerika inte skiljer "s" och "z" åt i uttal – är spanskan relativt konsekvent och förutsägbar. Trots detta har flera försök till stavningsreformer gjorts i Latinamerika, men inga har fått några permanent inverkan. Endast språkakademiernas smärre ändringar är de försök som fått genomslag.
