Enspårvagn är ett personfordon för trafik påspårväg. Vanligtvis är spårvagnen konstruerad för att klara skarpa kurvor och stigningar. Den har ofta också kraftiga bromsar för att snabbt kunna stanna i gatumiljö, samt belysning och skyltning lämpliga för stadstrafik. Sedan länge är den elektriska spårvagnen den överlägset vanligaste, men även häst-, ång-, kabel-, bensin- och dieselspårvagnar har förekommit.
Spårvägar började anläggas från och med1890-talet i växande städer på grund av de ökade kraven på god kommunikation. Från1930-talet och framåt började många städer att avveckla spårvägssystemen för att de ansågs vara i vägen för den ökande bilismen. Ett visst lyft, beroende på att spårvagnar är avgasfria, har kunnat skönjas med start på1980-talet.[1]
En spårvagn är avsedd att klara snäva kurvradier. För att klara detta har spårvagnen ofta hjul med mindre diameter samt kortare hjulbas än ett järnvägsfordon.Kopplen och deras infästningar måste vara anpassade till kurvorna. Buffertar förekommer inte eftersom de skulle ta i varandra i snäva kurvor.
En spårvagn är vanligen avsedd för personbefordran. Särskildagodsspårvagnar har dock tidvis varit vanliga. Dels har det funnits lastlok, som kunde lastas direkt, dels godssläpvagnar. Det fanns ocksåmotorvagnar för styckegods. I Göteborg har det till och med funnits katafalkspårvagnar, vilka togs i bruk första gången den 2 juni 1918. Det var en öppen släpvagn där bänkarna tagits bort och ersatts av enkatafalk.[2] Inga sådana specialvagnar finns idag i trafik i Sverige. Däremot finns det olika typer av arbetsvagnar: plogvagnar, mätvagnar och ledningsinspektionsvagnar. Många av dessa specialspårvagnars arbetsuppgifter har idag övertagits av spårgående landsvägsfordon, så kallad tvåvägsfordon.
Om en spårvagn är en passagerarvagn, har den oftast egen motor, men förr var det vanligt att en vagn som hade motor var kopplad ihop med ensläpvagn. Släpvagnar på elektriska spårvägar dras som regel av en motorvagn och är idag ovanliga. Lokdragna ångspårvagnar har också förekommit, till exempel iBern iSchweiz (TÅG 3/06, s 24–26). Ångspårvagnarna i Stockholm var dock av motorvagnstyp. Krävs långa spårvagnståg, används idag oftast istället för släpvagnarmultipeldrift, det vill säga två eller flera motorvagnar kopplas till varandra, alternativtledspårvagn.
En motorvagn är antingen endubbel- ellerenkelriktningsvagn. Den förra har förarhytt i båda ändar. Den senare endast i den ena, samt ofta enrangerkontroller, från vilken vagnen kan manövreras, i aktern. Dubbelriktningsvagnar har som regel dörrar på båda sidor, enkelriktningsvagnar normalt bara på ena. Enkelriktningsvagnar krävervändslinga eller triangelspår för att kunna vända. Dubbelriktningsvagnar förekommer iStockholm, Lidingö,Norrköping ochLund, medan enkelriktningsvagnar förekommer iGöteborg ochNorrköping.
Gatuspår
För att klara snävare kurvradier är spårvagnar kortare änjärnvägståg och sällan mer än 30–60 meter långa.
För att klara samtrafik medvägtrafikfordon och gående i gatumiljö är det särskilt viktigt med effektiva bromsar. Spårvagnar därför ofta utrustade medmagnetskenbroms, en planelektromagnet som hänger mellan spårvagnens hjul och som kan suga sig fast mot rälsen och så ge mycket högfriktion.
Går spårvagnen i gata är den utrustad med belysning som ett vägtrafikfordon, för att uppfylla vägtrafikens krav. Krav i gatutrafik ärbromsljus,körriktningsvisare samtpositionsljus.
Spårväg och signaler
Normalt kör man på sikt, det vill säga föraren ser avståndet till framförvarande spårvagn och undviker att köra på bakifrån. Detta kräver begränsad hastighet (i Göteborg 30-50 km/h), vilket ger lägre kapacitet. På järnväg och tunnelbana brukar signalsystemet förhindra två tåg att komma för nära.
Läggs växlarna om elektroniskt inifrån vagnen, måste vagnen vara utrustad med signalgivare anpassade för systemet.
Vändning
Spårvagn typ A32 på ändhållplatsenNockeby påNockebybanan iStockholm fordrar endubbelriktningsspårvagn.Spårvagnar typ A32 iIstanbul. Lägg märke till att vagnarna är identiska med vagnarna i Stockholm på bilden ovan bortsett från färgenSpårvagnDüwag PTB iFrankfurt am Main vid depånBetriebshof Ost.
Endubbelriktningsvagn kan vända utan vändslinga och har förarplatser i båda ändar och dörrar på båda sidor.
Enenkelriktningsvagn kräver vändslingor och har dörrar bara på ena sidan och en enda förarhytt. Göteborgs och Norrköpings spårvägar har det så.Högertrafikomläggningen klarade man i Göteborg genom att man började skaffa vagnar med dörrar på höger sida samtidigt som äldre vagnar byggdes om till högertrafikvagnar.Mustangerna genomgick en ombyggnadsfas i tre steg, där de under tiden snabbt kunde ställas om mellan vänster- och högertrafikvagn. Föredagen H kunde högertrafikvagnar,M25:orna gå baklänges som andravagnar efter en vänstertrafikvagn. Efter högertrafikomläggningen vändes tågen och högervagnen gick först med en vänstervagn akterkopplad som andravagn. Efterhand byggdes vänstertrafiksvagnarna om, förutom 15 vagnar som sparades tillAngeredsbanan som kördes utan vändslinga i flera år.
En manövervagn är en motorlös släpvagn som har en förarhytt i ena ändan. Denna går antingen först eller sist i spårvagnståget beroende på riktning. Liksom dubbelriktningsvagnarna används dessa på spårvägar utan vändslingor.
Mötessida
Normalt möts spårvagnar på samma sida som vägtrafiken. Undantag finns på vissa sträckor utan vägtrafik. I Sverige bytte man sida i samband medhögertrafikomläggningen 1967.
På sträckanHjällbo–Angered Centrum påAngeredsbanan iGöteborg är plattformarna belägna i mitten. För att klara detta med enkelriktade högertrafikvagnar, körs vänstertrafik på sträckan. Även påJ. Sigfrid Edströms gata i Göteborg möts spårvagnarna i vänstertrafik. Denna gata tillåter inte allmän vägtrafik, utan leder in och ut urVagnhallen Gårda och tillGårdahallen, som är byggd för vänstertrafik.
PåNockebybanan har man vänstertrafik på Alviks station för få bättre övergångar till tunnelbanan. Man byggde 1967 ett spårkors strax före Alléparken så att resten av Nockebybanan kunde byta till högertrafik. Mycket spårväg lades ned i Sverige för högertrafikomläggningens skull.
Övrigt
Spårvagnarssignal är som regel enklocka och inte en vissla eller siren. Undantag finns dock, särskilt för de spårvagnar som trafikerar järnvägar.Långedragsbanans speciella vagnar var till exempel utrustade med en tryckluftsvissla, ochAngeredsbanans med enmembransiren; detta på den tiden då dessa linjer hade egna spårvagnar, medan idag trafikeras linjerna medGöteborgs Spårvägars ordinarie spårvagnar.
Duospårvagn är en spårvagn avsedd att kunna trafikera både järnväg och spårväg. Den måste därför bland annat vara anpassad för olika linjespänningarna och signalsystemen. Duospårvagnar kan även vara anpassade för drift på oelektrifierade banor, de har då endieseldrivengenerator som ger ström till vagnens elektriska motorer och övriga elsystem ombord.
Ångspårvagnar av olika typer användes främst i brytningstiden mellan häst- och eldrift. De var vanligen konstruerade så att drivenheten, alltså ångmaskinen med tillhörande utrustning, upptog omkring 1/3 av vagnen, medan resten var passagerarutrymme. Även ångspårvagnar med separat lok har förekommet, till exempel iBern iSchweiz.
I städer med branta backar har kabelspårvagnar använts. De fungerar så att föraren medelst en gripklo under vagnen griper tag i en kontinuerligt löpande stållina, varvid vagnen sätts i rörelse. Spårvagnar med kabeldrift finns iSan Francisco.
Därkontaktledningsbygge inte varit möjligt har det använtsbensin- ellerdieseldrivna spårvagnar. En sådan linje fanns i Stockholm mellan Karlaplan och Frihamnen.
Den i dag överlägset vanligaste typen av spårvagn är den elektriska. Den drivs avelmotorer, vars varvtal regleras av föraren med hjälp av enkontroller. Strömmen finns tillgänglig längs banan i enkontaktledning och överförs till vagnen via enströmavtagare. Som den andra polen tjänstgör stålhjulen och strömmen leds tillbaka via rälsen. Normalt används omkring 600 V likspänning.[1]
Den absolut vanligaste konstruktionen innebär att kontaktledningen hängts upp ovanför rälsen och att strömavtagaren anbringats på spårvagnens tak, men i vissa länder, exempelvisStorbritannien ochUSA har det i vissa fall använts det så kallade "conduit-systemet", som innebär att strömförsörjningen sker via en tredje skena på marken.[1] Exempel på städer där man har valt att använda conduit-system, ofta på grund av stadsbildsskäl, är de nedlagda näten iLondon ochWashington DC.
IBordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast spänningsförande, när vagnen är ovanför.[3] Även spårvägssystem med ackumulatorbatterier förekommer, till exempel korta sträckor iNice där kontaktledning inte önskas.
Plattformsvagn – Spårvagn med en central kupé med bänkar och separataplattformar med ståplatser och förarplats. Plattformsvagnar var byggda i trä på ett stålunderrede (truck) och manövrerades medkontroller med vev. Denna typ var den dominerande i Europa fram till 1940-talet.
Boggispårvagn – Vagnsmodell utan separata plattformar, med kontroller med ratt. Byggdes under 1940- och 50-talen. Denna typ var den dominerande vagntypen fram till 1990-talet och hade två drivboggier, i regel med vardera två drivande axlar.
Pedalvagn, en spårvagn som manövreras med fotpedaler, och inte med manöverspak/-vev/-ratt.
PCC-spårvagn – Presidents Conference Committee, en pedalvagn som utvecklades iUSA på 1930-talet och byggdes på licens av PCC.
Ledspårvagn – Spårvagn med två eller flera vagnsmoduler, som är ihopbyggda med leder.
Låggolvsspårvagn – Spårvagn som helt eller delvis har ett golv med lågt insteg.
Duospårvagn – Spårvagn som även kan trafikera en järnväg. Duospårvagnar kan också vara försedd med dieselelektrisk drift.
Spårvagn försnabbspårväg – Vanligtvis en större och tyngre spårvagn, med högre högsta hastighet och avsedd för förortslinjer med större avstånd mellan hållplatserna. Sådana linjer kan vara formellt klassificerade somjärnväg.
Riffelalptram ovanförZermatt i schweiziska alperna är världens kortaste spårvagnslinje (675 meter), och den högst belägna i Europa (2211 m över havet).
Den längsta linjen specifikt byggd för spårvagn är 68 km långaKusttram, som följer hela Belgiens kust.
Den längsta sträcka man kan resa med spårvagn är 102 km från Witten-Heven till Tönisvorst, via bl.a.Bochum, iRhen-Ruhr-regionen i Tyskland. Spårvagnarna går då delvis på järnväg. (Det är inte en och samma linje - sju byten krävs.)
Världens längsta traditionella höggolvsspårvagnar går påRhein-Haardtbahn i och utanförLudwigshafen i Tyskland, med 38,5 meter.
IBudapest finns världens längsta låggolvsspårvangar, 54 meter långa.
IWien ochOradea i Rumänien finns de spårvagnar som har den lägsta golvhöjden, 180 mm över rälsens överkant.
I dagligt tal kallas spårvagn för "vagn" i Göteborg, "spåra" i Helsingfors, "spånka" eller "spårvang" i Norrköping, "trick" på stadsspårvagnens storhetstid i Stockholm, vilket även är det norska ordet för spårvagn (elektrisk) och är bildat av slutstavelsen i det engelska ordet electric, som i sin tur ingår i frasen electric tram, det vill säga elektrisk spårvagn. I Malmö kallades den, på sin tid, för "spiggan", och i Jönköping för "låda".
.jpg)
