Sonett, efteritalienskanssonetto, ytterst avlatinetssonus ”ljud”, ”klang”, är en fjortonradig diktform, vanligtvis bestående av femfotadejambiska versrader med en specifik rimflätning. En sonett är traditionellt också uppdelad i fyrastrofer.
Det stora föredömet från den tidiga italienskarenässansen och framåt är den sonettform somFrancesco Petrarca gjorde bruk av på 1300-talet. Den består av två fyrradiga strofer (kvadrenarier) som följs av två treradiga strofer (terziner). Den utmärks också av en särskildrimstruktur, där den första radens slutord (A) rimmar med fjärde radens dito (A) och andra radens slutord (B) rimmar med tredje radens dito (B). Detta mönster gäller kvadrenarierna, alltså ABBA - ABBA. Terzinerna följer rimschemat CDE - CDE.
En särskild form av den italienska sonetten kallassonetto colla coda eller svanssonett och var sedan medeltiden traditionellt förbehållenburleska,polemiska ellersatiriska syften. Själva "svansen" består av ytterligare en terzin. Denna sonettform användes till exempel av den frispråkige renässansdiktarenPietro Aretino i en svit kalladsonetti lussuriosi ("vällustiga sonetter") från 1520-talet.
Många storheter inom den engelska litteraturen prövade den petrarkiska sonettformen från 1540-talet och framåt.Thomas Wyatt[1],Henry Howard, earl av Surrey[2],Philip Sidney ochEdmund Spenser är några.Samuel Daniel var den som i sin diktsvitDelia (1592) slutligen utformade en ny fungerande form för den engelska sonetten. Han använde tre kvadrenarier i stället för två, och lät raderna rimma omväxlande, ABAB - CDCD - EFEF, aldrig mer än två gånger, och avslutade sonetten med en parrimmad tvåradig strof (kuplett). Radernas antal stavelser växlar också mellan 10 och 11, beroende på om de slutar medmanliga ellerkvinnliga rim. Just denna form övertogs under 1590-talet avWilliam Shakespeare och blev därmed i sig ett föredöme redan som handskrifter cirkulerande bland hans vänner innan hanssonetter slutligen utgavs 1609.
From fairest creatures we desire increase,
That thereby beauty's rose might never die,
But as the riper should by time decease,
His tender heir might bear his memory:
But thou contracted to thine own bright eyes,
Feed'st thy light's flame with self-substantial fuel,
Poeten bakom pseudonymenSkogekär Bergbo gjorde sin svenska sonettvers genomgåendejambiskt sexfotad, i likhet med den franskaalexandrinen, ett mönster som förespråkats av den äldre, tyske teoretikernMartin Opitz och praktiserats av dennes landsmanAndreas Gryphius. Skogekär Bergbo hänvisar däremot själv enbart till denna varierade sonettforms upphovsman, den franskerenässanspoetenPierre de Ronsard.[4] I Bergbos långa sonettsvitWenerid från 1640-talet växlar för övrigt versraderna mellankvinnliga ochmanliga rim och därmed mellan 13 och 12 stavelser. En petrarkisk strofindelning och rimflätning är däremot bibehållen, liksom hos Ronsard, med den skillnaden att de båda terzinernas rimscheman är annorlunda, hos Bergbo CDC – DEE (oftast). Varje rad har också en tydligcesur efter tre jamber, precis som enalexandrinsk vers.
Formen för dikterna iErik Lindegrensmodernistiska diktsvitmannen utan väg (1942) kallade poeten själv försprängd sonett, efter mönster hämtat från en dikt avLawrence Durrell,The Sonnet of Hamlet (1939). Dikterna består i likhet med den traditionella sonetten av 14 rader, men dessa är uppdelade i sju kupletter.Alitteration ochassonans förekommer men inga slutrim. Antalet stavelser skiftar genomgående på ett till synes godtyckligt sätt från 10 till 18 och raderna har ingen regelbunden rytm utifrån kända versfötter.
