- Den här artikeln behandlar den typ av hela musikverk som kallas sonater eller sägs vara skrivna i sonatform. För sonatformen hos en enskild sats, sesonatform.
Sonat (avlatinetssonare 'att klinga'), italienska sonata, betecknade från början helt enkelt ettinstrumentalstycke till skillnad från encanzona, ensång. Sedan 1700-talet är det beteckningen för den västerländskakonstmusikens viktigasteform för större instrumentalverk. Termensonatform betecknar också formen hos den sats som brukar vara den centrala i ett sådant verk. Sonatformen, i båda bemärkelserna, blev den förhärskande formtypen förflersatsiga (cykliska) instrumentalverk underMannheimskolan ochwienklassicismen och förblev flitigt odlad framför allt under dentonala musikens epok, till och medsenromantiken.
En kort och (oftast) enkel sonat, gärna skriven som undervisningsstycke, brukar kallassonatin.
En av satserna, företrädesvis den första, har nästan alltidsonatform. Därpå brukar följa endera eller båda av enlångsam sats, med ofta förtätad stämning, ofta i tredeladvisform eller somtema med variationer, och en graciösmenuett eller ett lössläpptscherzo i tredelad form. Sista satsen ellerfinalen är ofta utformad somrondo, men kan bland annat ha sonatform den också.
Skissen ovan över sonatens storform stämmer oftast och i huvudsak och är den vedertagna, men inte någon av dess punkter följs i alla verk i sonatform. Till exempel har en del av dem bara en sats – antingen i sonatsatsform (som en del avHaydns pianosonater), eller som ett sammandrag av satser mer eller mindre enligt ovan, men som går över direkt i varandra –attacca (somSchuberts "Vandrarfantasi", vilken trots namnet är i sonatform); det senare gäller också många verk avLiszt och andraromantiker. Andra kan ha scherzot insprängt i en långsam sats, som symfonier avFranz Berwald. Många avBeethovens sena pianosonater är tvåsatsiga eller byggda som mosaiker av kortare avsnitt.MozartsPianosonat nr 11 A-durK. 331, av klar sonatkaraktär, har variationssats, menuett och rondo ("alla turca"), men ingen sats i sonatform.
Ordet (sonat,sonata och så vidare) började användas om längre, flersatsiga, instrumentalverk redan underbarocken. Dessa, från före "sonatformens" tid, kallas på svenska numerasonator (ensonata).
Domenico Scarlattisklaversonater är ett särfall. De är friståendestycken av olika formtyper, däribland också kreativa "förstadier" (anakronistiskt uttryckt) till sonatform. Han skrev dem nästan samtidigt somHaydn och andra utvecklade det vi numera kallar sonat, men använde ordet i den gamla betydelsen 'instrumentalstycke', som levde kvar till hans tid på deniberiska halvön.Lista över Scarlattis 555 sonater.
Instrumentbesättningen varierar: en sonat kan vara förpiano, piano och ett eller flera andra soloinstrument,stråkkvartett,symfoniorkester, ett soloinstrument med orkester, eller vilken annan besättning man vill – även om de nyssnämnda och några till är vanligast. Namnetsonat brukar man dock bara använda om dem för ett instrument (sompianosonat) eller för piano och ett till (somviolinsonat: en sonat förfiol och piano). Verk i sonatform för soloinstrument och orkester kallas(solo-)konserter; övriga nämns efter besättningen:symfoni,stråkkvartett och så vidare. Enligt standardbeskrivningen (med alla sina undantag) har sonatverk för större besättningar fyra satser, utom solokonserter, som bara har tre. EfterBeethovens nionde symfoni har även andra tonsättare skrivit symfonier medsångpartier, oftast för både kör och solister, vanligen i sista satsen ("kör-" och "kantatfinaler").
Ordet sonata (från latinetssonare: ljuda) brukades omkring år 1600 om många instrumentalverk, medan vokalverk kalladescantata. I svenskan används numera ordformen sonata som beteckning för barocktidens instrumentalstycken av cykliskt slag och ordformen sonat för wienklassikernas och senare tonsättares.[1]
Omkring 1700 stabiliserades hosGiuseppe Torelli ochArcangelo Corelli den ena typen,sonata di chiesa, kyrkosonatan, med fyra satser:långsam-snabb-långsam-snabb. Den andra typen:sonata de camera, kammarsonatan, hade däremot växlande antal satser och var lik sviten också därigenom att den var bunden till en tonart rakt igenom, medan kyrkosonatans två mellansatser kunde röra sig i andra tonarter.[1]
Från ungefär mitten av 1700-talet var sonaten i regel ett flersatsigt (oftast 4-satsigt) verk med åtminstone första satsen, ibland flera, i sonatform. Termen sonat brukas nu endast om solo- och duokompositioner av denna typ. Sonatcykliska verk med större besättning kallas trio, kvartett, symfoni etc.[1]
Wienerklassikerna utvecklade sonaten på olika sätt: Mozart framhävde balansen mellan satserna, Beethoven – liksom senareromantikerna – det dramatiska förloppet. Ifråga om satsantal, uppbyggnad, satsform etc. har starka variationer förekommit.[1]
Klaversonaten stod i centrum från Bachs söner till wienklassikerna ochMuzio Clementi, men också violinsonaten (med piano) fick stort utrymme hos Mozart. Brams skrev bl. a. sonater förcello ochpiano samt förklarinett och piano.[1]
Även om sonaten som form ibland sprängts (som hos Liszt) eller stått tillbaka för cykliska verk av annat slag, fortlever den wienklassiska strukturen i verk av t. ex.Bartók,Stravinskij,Rosenberg och andra nutida tonsättare.[1]
