Ensolstrykande komet är enkomet som passerar ytterst närasolen vidperihelium - ibland bara några tusen kilometer från solens yta. Små solstrykare kan fullständigtförångas när de kommer så nära solen. Större solstrykare däremot kan överleva många perihelium passager. Men den starka avdunstningen ochtidvattenkrafterna de utsätts för leder ofta till att de splittras.
De mest kända solstrykarna ärKreutz-gruppen, som alla härrör från en gigantisk komet som bröts upp i många mindre delar under sin första passage genom det inre solsystemet. En extremt ljusstark komet som observerades avAristoteles ochEforos år371 f.Kr. är en möjlig kandidat för denna ursprungskomet.
Destora kometerna åren1843 och1882, och kometenIkeya-Seki år 1965 var alla fragment av den ursprungliga kometen. Alla dessa tre syntes kortvarigt på daghimlen, bredvid solen, och överglänste till och medfullmånen.
År 1979 var kometen C/1979 Q1 (SOLWIND) den första solstrykaren som upptäcktes av den amerikanska satellitenP78-1, ikoronagrafer tagna den 30 och 31 Aug 1979.[1]
SedanSOHO-satelliten sköts upp 1995 har hundratals små solstrykare i Kreutz-gruppen upptäckts, som antingen har störtat ner i solen eller förstörts helt vid sina perihelium passager, med undantag förC/2011 W3 (Lovejoy). Kreutz-gruppen är uppenbarligen mycket större än man tidigare har trott.
Omkring 83 procent av de solstrykare som SOHO har observerat är medlemmar i Kreutz-gruppen.[2] Övriga 17 procent innehåller några sporadiska solstrykare, men tre andra grupper av kometer har identifierats bland dem: Kracht-, Marsden- och Meyer-grupperna. Marsden- och Kracht-grupperna verkar båda vara relaterade till kometen96P/Machholz. Dessa kometer har också kopplats till flerameteorsvärmar, däribland dagsljussvärmarnaArietiderna,Delta-Aquariiderna, ochKvadrantiderna. Kopplade kometbanor tyder på att både Marsden- och Kracht-grupperna har korta perioder, runt fem år. Meyergruppen däremot kan ha halvlånga eller långa banor. Kometer i Meyergruppen är vanligtvis små, svaga, och har aldrig svansar.Den stora kometen år 1680 var en solstrykare. Trots att den användes avNewton för att verifieraKeplers beräkningar på omloppsrörelse, var den ändå inte medlem i någon av de större grupperna.
Studier har visat att för kometer med högbanlutning och avstånd till perihelium med mindre än runt tvåastronomiska enheter, kan den kumulativa effekten av gravitationella störningar under många omlopp vara tillräckliga för att minska periheliumavståndet till mycket små värden. En studie har föreslagit att kometenHale–Bopp har omkring 15% chans att så småningom bli en solstrykare.