Ensolgud ellersolgudinna är engud som representerarsolen eller som är identisk med den. I många kulturer har solen en central roll som källan till ljus, liv, sanning och rättfärdighet. Solen är segrare över natten och döden. Efter sin nattliga färd genom underjorden stiger den varje morgon upp ur mörkret. Den blir ensymbol för segern i kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos. Solen ger energi för växterna att växa, vilket kunde uppfattas som magiskt.Guld kan symbolisera solguden och har speciell betydelse i kulten, exempelvis hosinkafolket.
Solens färd över himlen beskrivs ofta som en solbåt eller en solvagn. I många språk är solen maskulinum och månen femininum, i enstaka språk, som i de nordiska, är det tvärtom. Detta påverkar ofta mytologin.
Solen har spelat stor roll i olika folkliga berättelser och myter (exempelvis den nordiskaSol, den egyptiskaRa, den vediskaSurya, den akkadiskeShamash och den grekiskeHelios). Det även finns uppteckningar om böner till solen från olika kulturer och det finns ett fåtal exempel på egentlig solkult, även som monoteistisk kult.
Solkult förekom i Amerika (exempelvis hosaztekerna, samtinkafolkets kult avInti) och finns fortfarande i Japan genomshintos kult av solgudinnanAmaterasu.
I det gamla Egypten fanns genom lång tradition solgudenRa. FaraoAkhenaton genomdrev under sin tid en monoteistisk kult av solgudenAton. Den romerske kejsaren Heliogabalus, född i Syrien, försökte omkring 218 e.Kr. införa kulten av sin hemstads solgud,Elagabal, i den romerska rikskulten somSol Invictus. Först på 270-talet lyckades detta genom kejsarAurelianus, som fick nära samband med kulten kringMithras.Konstantin den store hade visat intresse för solkult, och i denna miljö kom Kristusgestalten att starkt påverkas avSol Invictus i tidig romersk kristendom.
Isumerisk mytologi ärUtu (akkadiska:Shamash) solgud. Han färdas över himlen i sin vagn dragen av fyra hästar. Shamash är son tillSin (Nanna), månguden, som skapats avEnlil och hans makaNinlil.
INordisk mytologi personifieras solen av en gudinna som heter justSol. Hon färdas varjedag på himlen i sin vagn, dragen av hästarnaArvaker ochAllsvinn. Sol kallades även Sunna eller Sunne och av detta kommer ordetsöndag, alltså solens dag.
Två arkeologiska fynd frånbronsåldern som uppfattats vara avbildningar av solvagnar med religiös betydelse ärTrundholmsvagnen och en hällristningsbild frånCasimirsborg i Småland.[1]
I densamiska religionen har solgudenBeivve, eller Beaivi, Biejvve, Biejje m.fl., en central och viktigt betydelse. Den samiska religionen är en naturreligion som har många gudar och Beivve framställs ofta som en av de viktigaste då hon är den gud som gav alla varelser liv. Beivve gav jorden även ljus, värme och växtlighet.[2]
Beivve brukar avbildas i mitten på de samiska trummorna, och hon avbildas då som en romb med fyra utåtgående streck som representerar solstrålar. I den samiska flaggan representerar den gula färgen solen.
Norr om polcirkeln står solen lågt under vinterhalvåret, och i stora delar av området ser man inte solen alls under en viss tid. Förr i tiden offrade man därför en vit honren till Beivve för att hon skulle komma tillbaka och ge ljus åt människorna. När solen åter började stiga på himlen smetade man smör på handtagen till sin kåta eller hus för att hon skulle få kraft att stiga högre och högre på himlen.
I denegyptiska mytologin ärRa (Re) solgudens mest betydelsefulla form. Ra styr solbåten under dag och natt. Solen föds i öster, liten och nyfödd, med drag avHorus, är Re-Schu i zenit, går åldrad och döende ned i väster som Re-Atum, och förenas medOsiris vid midnatt i underjorden, för att åter födas vid horisonten. Att få tillhöra solbåtens manskap är en vanlig önskan på fornegyptiska gravstenar och i Dödsboken.
Vid slutet avGamla riket (ca 2200 f.Kr.) förenades iHeliopolis Ra med Atum (farao beskrivs då som "R:s son"), och blev Egyptens dominerande riksgud under Mellersta och Nya rikena under namnetAmun-Ra.
"Hädarfaraonen"Akhenaton försökte att (ca 1350 f.Kr.) genomföra en "teologisk kupp" där Ra och de andra egyptiska gudarna ersattes av den enda gudomenAton, som avbildades som solens skiva.
Igrekisk mytologi ärApollon en solgud. Han är också ljusets, skaldekonstens och musikens gud. Han ger inspiration åtskalder och harlyran som sitt speciella instrument. Apollon slår sig till slut ner iDelfi för att varaOraklet i Delfis gud. Han månar om människans renhet, den som begått brott måste renas. En personifikation av solen ärHelios.
Elagabal (syriska 'bergets gud'), var solgud iEmesa i Syrien, vars kult infördes i Rom av kejsarenHeliogabalus. Kejsaren satteElagabalus Sol invictus iJupiters ställe som rikets skyddspatron, men kulten fick begränsad omfattning i Rom, men förberedde för kommande solkult, där solguden benämndes somSol Invictus - "Den obesegrade solen", som kom att influera bådemithraskult ochkristendom.
Solen hade tidigt stor betydelse i kristendomen, därJesus förknippats med solen. Den grekiskaHelios motsvarades av den romerskaElagabalus Sol invictus, senare dyrkad somSol Invictus, den obesegrade solen. Den romerska festen vidvintersolståndet omvandlades i det omkring år 385 kristnade Rom till den kristnajulen, därKristus övertog rollen somRättfärdighetens sol.[3][4] Många tidiga bildframställningar visar Kristus som solguden i sin vagn eller annan uppenbar solsymbolik.[5][6] Undernationalromantiken hade solsymbolik en stor roll, inte minst i kyrklig konst. I dethimmelska Jerusalem behövs ingen sol eller måne eftersom Gud själv lyser upp staden, enligtUppenbarelseboken 21:23; 22:5.[7]
I den tidiga kyrkan var det vanligt att man skulle vända sig mot öster, soluppgångens ochparadisets väderstreck, varifrån man väntade sigKristi återkomst. Kyrkor anlades ofta därför med altaret mot öster, likthedniskatempel, och i motsats tillJerusalems tempel, och människor begravdes för att se mot öster. IHesekiels bok 8:16 beskrivs tillbedjan av solen mot öster inne i templet, vilket fördöms.[8]
Amaterasu (japanska 'den från himlen lysande'), "Solgudinnan", är den japanskashintoismens främsta gudom. Hon föds i en reningsceremoni och sänds för att bli härskare i den himmelska gudavärlden i skepnad av solen. För att upprätta sitt jordiska styre sänder hon sin sonsonNinigi. Från honom anses den kejsarlinje härstamma, som nu regerat Japan i 124 generationer.Amaterasu har sitt främsta tempel i Ise. Dit vallfärdar miljoner trogna årligen.Japans flagga innehåller en solsymbol.
|