Socialistiska folkrepubliken Albanien (albanska:Republika Popullore Socialiste e Shqipërisë) varAlbaniens namn från 1976 till 1991.[2] Åren 1946-1976 hette detFolkrepubliken Albanien och från 1944 till 1946Albaniens demokratiska regering. Landet var medlem iWarszawapakten mellan 1955 och 1961 samt medlem iComecon mellan 1949 och 1987.
Hoxhas regim visade sig tidigt ha ett mycket komplicerat förhållande till omvärlden, även till andrakommunistiskt styrda stater. Under de första åren efter kommunisternas maktövertagande stod Albanien, med densovjetiske ledarenJosef Stalins goda minne, under starkt politiskt och ekonomiskt inflytande från det större och rikare grannlandetJugoslavien. Men när Stalin bröt med Jugoslavien 1948, sedan Jugoslaviens kommunistiske ledareTito visat sig allt mer ovillig att följa politiska direktiv från Moskva, utnyttjade Hoxha detta för att öka Albaniens självständighet gentemot Jugoslavien genom att ställa sig på Sovjetunionens sida. Brytningen mellan Jugoslavien och Sovjetunionen innebar ett slut för det jugoslaviska inflytandet i Albanien och relationen mellan länderna skulle förbli frostig under resten avkalla kriget. Goda relationer upprätthölls med de övriga kommunistiska staterna iöstblocket fram till Stalins död 1953 och då efterträdarenNikita Chrusjtjovofficiellt fördömde Stalins styre på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 började Hoxha även distansera sig från de andra länderna i Östblocket.
Offentlig byggnad i stadenDurrës 1978 med porträtt av Enver Hoxha.
Albanien isolerades rigoröst från såväl sovjetiskt, västerländskt och jugoslaviskt inflytande genom en omfattande gränskontroll dels från grannländerna men isoleringen drevs till viss del även på av Hoxha. Isoleringen och oviljan att foga sig för politiska direktiv både inomöstblocket och i övrigt skulle bli ett av Hoxha-regimens signum. Landet gick med iWarszawapakten vid dess bildande 1955 men lämnade den redan 1961 sedan Hoxha ställt sig påKinas sida i brytningen mellan Kina ochSovjetunionen. I samband med detta bröt Hoxha helt med Moskva och inledde istället ett samarbete med Kina men efterMao Zedongs död1976 ochDeng Xiaopingsliberaliseringsreformer av ekonomin och ökad politisk frihet bröt han även dessa kontakter och Albanien isolerades helt från omvärlden. Landet förblev mer eller mindre helt isolerat från världen fram till kommunismens fall 1991.
Inrikespolitiskt ville Hoxha genomföra en snabbindustrialisering av detfattigabondesamhället och inledde omedelbart en radreformer.1945 genomdrev han en jordreform somnationaliserade två tredjedelar av det privat ägda jordbruket, en framgångsrik alfabetiseringskampanj inleddes också, som1950 lyckats pressa neranalfabetismen till 30 % jämfört med det tredubbla vid krigsslutet.1957 grundades Albaniens första allmännahögskola, som fick bära ledaren Enver Hoxhas namn. Samtidigt höll Hoxha etttotalitärt grepp om makten och all opposition krossades brutalt, främst styrde Hoxha genom sin fruktade säkerhetspolisSigurimi. Den totalapolisstat som Hoxha byggde upp blev även ett signum för hans styre. Hoxha beordrade personligen en lång rad utrensningar under sina 41 år vid makten. 1951avrättades 22 albanskaintellektuella anklagade för att ha bombatSovjetunionens ambassad iTirana. Senare skulle påstådda kopplingar till Hoxhas tidigare allierade Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina användas som "bevis" i rättegångar mot regimens fiender. Inte heller det styrande kommunistpartiet undkom Hoxhas utrensningar. 1949, 1973 och 1981 fängslades eller avrättades ett flertal högt uppsatta partifunktionärer och officerare. Uppemot 5 000 människor dödades under Hoxhas 41 år vid makten, vid hans död satt 35 000 personer fängslade. Landets religiösa samfund, och i synnerhet dess ledare, tillhörde dem som drabbades hårdast av regimens terror. Förföljelsen mot de religiösa samfunden inleddes omedelbart efter kommunisternas maktövertagande och blev allt mer omfattande med åren. Ett stort antalpräster,munkar,nunnor ochimamer avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff. I många fall fängslades eller avrättades även deras familjemedlemmar.Kyrkor ochmoskéer antingen revs eller gjordes om till allt ifrånbarer,restauranger,hotell ochbutiker tillgymnastiksalar ochidrottsarenor.1976 infördesstatsateism och all religion förbjöds.
Under sina sista år led Hoxha av dålig hälsa, han fickdiabetes och drabbades av flerahjärtinfarkter och från 1980 var hanrullstolsbunden. Hans dåliga hälsa gjorde honom allt mer oförmögen att styra landet. 1981 beordrade han en sista stor utrensning inom partiet där 120 högt uppsatta inom regimen, bland annat den mångårige premiärministernMehmet Shehu, dödades.
Enver Hoxha avled den 11 april 1985 efter 41 år vid makten. Ny ledare blevRamiz Alia, som Hoxha personligen valt som sin efterträdare och som i praktiken styrt landet sedan 1981. Alia försökte långsamt bryta den totala isolering som präglat Albanien sedan brytningen medKina 1978 och införa vissa liberaliseringar av både ekonomin och samhället. Några omfattande politiska reformer uteblev dock och i samband medkommunismens fall i Östeuropa 1989 började det folkliga missnöjet mot regimen gro på allvar. Trycket ökade på Alia, som 1990 tvingades ge upp kommunistpartiets absoluta maktanspråk ochdemokrati infördes. Socialistiska Folkrepubliken Albanien bytte officiellt namn tillRepubliken Albanien den 25 april 1991.
^Kushtetuta e Republikës Popullore Socialiste të Shqipërisë: miratuar nga Kuvendi Popullor më 28. 12. 1976[1]Arkiverad 22 mars 2012 hämtat från theWayback Machine.
.svg)
