Socialistička Federativna Republika Jugoslavija Социјалистичка Федеративна Република Југославија (serbokroatiska) Социјалистичка Федеративна Република Југославија (makedonska) Socialistična Federativna Republika Jugoslavija (slovenska)
Socialistiska federala republiken Jugoslavien (serbokroatiska ochmakedonska:Socijalistička Federativna Republika Jugoslavija/Социјалистичка Федеративна Република Југославија,slovenska:Socialistična Federativna Republika Jugoslavija), förkortatSFRJ/СФРЈ, var en statsbildning påBalkan mellan 1943 och 1992.
Underandra världskrigets slutskede ochmonarkens landsflykt ombildadesKungariket Jugoslavien 1943 tillDemokratiska Federationen Jugoslavien. Staten bar detta namn till 1944. 1946 döptes federationen tillFolkrepubliken Jugoslavien för att 1963 slutligen anta namnetSocialistiska Federala Republiken Jugoslavien med tvåbokstavskod "YU", den som användes som nationalitetsbeteckning på bland annat motorfordon, trebokstavskod "YUG" och numerisk kod "890".[1]
Den6 april1941 invaderadesKungariket Jugoslavien avaxelmakterna; det tog enbart elva dagar för dessa att till fullo ta kontroll över landets territorium. När Tyskland i juni 1941 inledde invasionen av Sovjetunionen började på allvar motståndet i Jugoslavien, till en början från jugoslaviska armén men senare främst dejugoslaviska partisanerna. Under krigsåren som följde kom en rad motståndsgrupper att kämpa mot axelmakternas ockupationsstyrkor samt de lydregeringar som de vid olika tillfällen tillsatt i landet. De som gick segrande ur kampen var partisanerna under ledning avJosip Broz Tito som redan 1944 tog makten i landet. Jugoslavien hade före kriget varit enmonarki inom de västallieradesintressesfär.Sovjetunionen och dess ledareJosef Stalin hade därför avstått från att stödja de kommunistiska partisanerna under kriget av rädsla för att provocera västmakterna som från början hade stött en annan motståndsledare, den kungatrogneDraža Mihailović. Men när bådeStorbritannien ochUSA slutligen tog avstånd från Mihailović 1944, sedan denne visat sig för passiv och opålitlig, valde de istället att stödja de kommunistiska partisanerna ledda av Tito.
Till skillnad från övriga militanta grupperingar inom Jugoslavien var partisanerna de enda som verkade utan bakgrund i någon specifik etnisk folkgrupp,[källa behövs] under parollen ”broderskap och enighet”. Partisanernas syn på Jugoslaviens framtid grundade sig i det då förbjudnaJugoslaviens kommunistiska partis idéer och erfarenheter av illegalt arbete.[2] Partisanerna med dess ledare Josip Broz Tito började på allvar uppmärksammas efterslaget vid Neretva och slaget om Suljetska där partisanerna (uppgifterna om antalet varierar med man brukar enas om 20 000 man) ställdes emot tyskarna (som vid slaget om Neretva var ungefär 120 000 man) och trots stora förluster överlevde general Tito båda gångerna, vilket upprörde tyskarna.[källa behövs] Partisanerna växte i styrka efter detta vilket gjorde att de förutom att kontrollera en större del av landet även blev populärare än man tidigare varit bland befolkningen och ofta välkomnades man varmt av dem. Efter italienarnas tillbakadragande från Jugoslavien den 8 september 1943 lämnades många italienska vapen kvar av brigaderna som flydde Jugoslavien och detta utnyttjade Tito till sin fördel. Samma år fick Tito befattningen marskalk, en titel han skulle använda fram till sin död.
Jugoslavien kom efter krigsslutet därför att få en kommunistisk regering som stöddes av alla parter med Tito som landets obestridde ledare. Därmed kom landet att hamna inom det sovjetiska intresseområdet. Detta satte Jugoslavien i en mycket unik situation, som enda land (förutom Albanien) i det nu av Sovjetunionen kontrolleradeÖsteuropa hade Jugoslavien en regering som inte tillsatts direkt avMoskva, utan på egen hand tagit makten, om än med viss hjälp av de allierade.
Folkrepubliken Jugoslavien (slovenska/kroatiska/bosniska/serbiska:Narodna Republika Jugoslavija,serbisk kyrilliska:Hapoднa Peпyбликa Југославија) var en historisk statsbildning varaktig mellan 1946 och1963.Presidenter varIvan Ribar och Josip Broz Tito. Folkrepubliken Jugoslavien ersattes 1963 av Socialistiska federationen Jugoslavien.
Edvard Kardelj var tillsammans med Josip Broz Tito den ledande ideologen i Jugoslaviens Kommunistiska Förbund. Edvard Kardelj var den huvudsakliga upphovsmannen till systemet för arbetarnas självförvaltning i Jugoslavien. Självförvaltningen var ett demokratiskt system för arbetarstyrda företag. Systemet med självförvaltning på företagen utarbetades av Edvard Kardelj i samarbete med Josip Broz Tito. Syftet var att de som arbetade på företagen skulle ta en aktiv del i administrationen av företagen och åstadkomma en demokratisk styrning av ekonomin, samt att komma bort från en mer tungstyrd och centraliserad statlig styrning. Systemet som infördes 1950 medförde en uppgång i ekonomin. Framgången berodde på att arbetarna på företagen hade lättare att förutse de lokala konsumenternas behov än de mest kompetenta statliga planeringsgrupper. Självförvaltningen innebar att arbetarna inom t.ex. ett industriföretag genom ett demokratiskt val utsåg ett arbetarråd som utgjorde ledningen i företaget. Alla som arbetade på företaget kunde väljas till arbetarråden och mandattiden var två år. Även beslut om fördelningen av vinsten i företaget, investeringar, vad som skulle produceras, priser på varor, arbetsförhållanden, m.m. kunde underställas debatt och demokratiska majoritetsbeslut av arbetarna i företagen.
Självförvaltningen förutsatte en decentralisering av makten över produktionen. Eftersom företagen agerade relativt självständigt men ändå försökte uppfylla statliga femårsplaner verkade de i en socialistisk marknadsekonomi. Företagen var formellt sett fortfarande ägda av samhället men brukandet överlämnades till arbetarna. Arbetarråden och självförvaltningen kan bland annat härledas till de ryska arbetarråden, sovjeterna, under 1920-talet i Sovjetunionen. De Jugoslaviska arbetarråden och självförvaltningen kom senare att framstå som ett alternativ till den allt mer centraliserade statliga styrningen över produktionen i Sovjetunionen. Det ledde till en ideologisk brytning mellan Stalin och Tito/Kardelj. Relationerna återupprättades emellertid av Stalins efterträdare Chrustjov. Självförvaltningen infördes 1950 och upphörde i och med upplösningen av Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien 1992.
Jugoslavien hade under en period Europas tredje starkaste armé,Jugoslaviska folkarmén (JNA). Armén var den största utgiften för landet. Landet valde, till skillnad från andra socialistiska stater iÖsteuropa, att inte alliera sig medSovjetunionen utan skapade tillsammans med bland andraEgyptenDe alliansfria staternas organisation. Federationen leddes fram till1980 av presidentJosip Broz Tito. Landetsfolkmängd var 23 725 000 i juli 1989 och befolkningstätheten uppgick till 92,7 invånare per kvadratkilometer.
Jugoslavien använde sig dessutom av två alfabet, detkyrilliska och detlatinska. Kyrilliska alfabetet användes främst i Jugoslaviens östra stater Serbien (inklusive Vojvodina och Kosovo) och Makedonien; latinska tecken användes i de övriga delstaterna.
.svg)
.svg)
