Skatgök med sin favoritföda: en hårig fjärilslarv.
Fågeln är med sina 35–39 cm något större ängöken, men verkar mycket större med sina breda vingar och långa smala stjärt. Den vuxna fågeln är grå ovan beströdd med vita fläckar, med grå hätta och grå vingar. Ansiktet och övre delen av bröstet är gulaktigt och undersidan vit. Könen är lika. Ungfåglarna är svartaktiga ovan och har kastanjefärgade vingpennor. I flykten ter den sig skatlik. Olikt göken hoppar den gärna omkring på marken, då med rest stjärt.
Skatgöken är en högljudd och talför fågel. Vanligaste lätet är ett gnäggande och skramlande "tjerr-tjerr-tje-tje-tje-tje" eller "ki-ki-ki kriä kriä kriä...". Den varnar med ett strävt och nasalt "chäh".[4]
Skatgöken är en sällsynt gäst i norra Europa. I Sverige har den observerats vid nio tillfällen, alla i juli eller augusti, senast i juli 2019 iSteninge iHalland.[5]
Skatgöken trivs i savannliknande torrt hedlandskap med inslag avpinjer,korkek eller ibland iolivodlingar. Födan består avinsekter,spindlar, småreptiler och i synnerhet håriga fjärilslarver som många andra fåglar undviker.
Skatgöksungar i kråkbo.Clamator glandarius +Corvus cornix
Liksom många andra gökar är skatgöken enboparasit. Denna art riktar in sig påkråkfåglar och då främstskata. Till skillnad från göken puttar varken honan eller ungen ut värdfamiljens egna ägg, men de juvenila skatorna dör oftast eftersom de konkurreras ut av gökungen. Studier har dock visat att skatgökens ungar utsöndrar en speciell avskräckande lukt när enpredator hotar, vilket skyddar inte bara ungen själv utan också värdfamiljen och dess ägg.[6] Det har också visat sig attsvartkråkans ungar klarar sig bättre om en skatgök har lagt ägg i svartkråkans bo. Rovfåglar och katter undviker kråkbon med skatgökunge i större utsträckning än utan. Detta gäller när trycket från rovdjur och rovfåglar är väldigt stort.[7][8]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionenIUCN arten somlivskraftig (LC).[1] I Europa tros den öka i antal.[9]
^Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 220.ISBN 978-91-7424-039-9