Skandinavien respektive Fennoskandia i kulturell och geografisk bemärkelse.Satellitbild över Skandinavien den19 februari2003. Nästan hela halvön är täckt avsnö.
I omvärlden inbegrips ibland helaNorden i namn somengelskans något diffusaScandinavia eller motsvarande på andra språk.[1][2] På engelska har begreppetthe Nordic Countries inte fått något större genomslag, och engelskspråkiga historiker, statsvetare och andra forskare har inkluderatFinland iScandinavia eftersom Finland har en mycket lång gemensam historia med Sverige.[3]
Klimatet i Skandinavien är för breddgraderna mycket milt. Detta beror på främst två faktorer: dels att dennordatlantiska strömmen för med sig varmt vatten från sydliga breddgrader, dels att de förhärskande västan- eller sydvästanvindarna för med sig varm luft från väst respektive sydväst.
Vintrarna är jämfört med de på motsvarande breddgrader mycket milda, men variationerna från kusten till inlandet är mycket stora. Mildast är de vid Norges västkust där medeltemperaturen i januari ligger kring 3,5 plusgrader, medan det i de nordostliga områdena som domineras av ostliga vindar ligger medeltemperaturen i januari istället kring minus 15 grader, och i extremfall kan temperaturen i västvindsskyddade områden iÖvre Norrlands inland fått temperaturer ned mot 50 minusgrader. Rekordet är 53 minusgrader iMalgovik isvenska Lappland.[5]
Sommartid är temperaturskillnaderna mindre och större delen av halvön har julimedeltemperaturer mellan 16 och 18 plusgrader. Varmast är det i västra Danmark samtGöteborg med medeltemperaturer kring 20 grader ijuli. Minst någon gång brukar varmfronter ge temperaturer över 30 grader. Rekordet är 38 plusgrader iMålilla respektiveUltuna, båda i Sverige.[6]
Historisk karta över Skandinaviens länder 1397–1815.
NamnetSkandinavien delar troligenetymologi medSkåne och är känt sedan antiken. Båda termerna Skandinavien ochSkåne anses härstamma från den germanska roten *Skaðin-awjō, vilken senare dyker upp ifornengelska somScedenig och ifornnorska somSkáney.[7]
Den äldsta identifierade källan som nämner Skandinavien ärPlinius den äldres (23–79 e.Kr.)Naturhistoria, som dateras till första århundradet efter Kristus. Olika referenser till regionen återfinns också i texter avPytheas,Tacitus,Ptolemaios,Prokopios ochJordanes. Det antas att den benämning som används av Plinius är avvästgermanskt ursprung, och från början avsåg Skåne.[8] Enligt vissa forskare kan den germanska roten rekonstrueras som *Skaðan-, vilket betyder ’fara’ eller ’skada’ (engelskascathing, tyskaSchaden).[9]
Den senaBaltiska issjön omkring 10 500 f.Kr., med ett sund nära bergetBillingen, genom vad som idag är Götaland i södra Sverige.
Det andra ledet är besläktat med det nordiskaö, med innebörden ’land vid vatten eller helt eller delvis omgivet av vatten’. Ledet har rekonstruerats som *awjo, vilket betyder ’land vid vattnet’ eller ’ö’.
Namnet Skandinavien skulle i så fall betyda ”farlig ö”, vilket anses syfta på förrädiska sandbankar och rev utanför delar av Skåne.[9] StadenSkanör i Skåne, med det långaFalsterbo rev, har samma stam, (skan) kombinerat med -ör, vilket betyder ’sandbank’ (jämför norskansur). I den rekonstruerade germanska stammen *Skaðin-awjō anses det andra ledet ibland vara mindre säkert än det första.
BokenThe American Heritage Dictionary[10] härleder det andra ledet frånprotoindoeuropeiskans*akwa-, ’vatten’, med lydelsen ’land’. Det gotiskasaiws, ’sjö’ är ett urgermanskt ord som begreppsmässigt omfattar både det engelskasea (hav) och det tyskaSee (sjö).[11] Samtidigt så kan det andra segmentet ha en icke-indoeuropeisketymologi, enligt forskningsprojektetIndo-European Dictionary (IEED). Enligt IEED haruraliska språk länge uppmärksammats för detta led, nämligen det finskasaivo (’transparent plats i havet’) och det norsk-samiskasaivvƒ (’helig sjö’ eller ’idol’).[11]
Plinius beskrivningar avScatinavia och de omgivande områdena är inte alltid enkla att tyda. Han skriver i egenskap av romerskamiral, och berättar att den romerska flottan känner till[12] 23 öar i detta område. Enligt Plinius är den mest kända ön Scatinavia, vars storlek är okänd och därhilleviones lever. Föreställningen att Skandinavien var en ö var utbredd blandantikens skribenter under århundradet efter Kristus och kom att dominera beskrivningar av Skandinavien under de kommande århundradena.
Plinius fortsätter med att beskriva färdvägen tillScatinavia genom att hänvisa till berget Saevo (”mons Saevo ibi”), den Kodanska bukten och detKimbriska höglandet.[13] De geografiska detaljerna har identifierats på olika sätt; av vissa forskare tros ”Saevo” vara den bergiga norska kusten vidSkagerraks inlopp och den Kimbriska halvön tros avseSkagen i Danmark. Såsom de beskrivs kan Saevo och Scatinavia även avse samma plats. Plinius nämner Skandinavien en andra gång: i bok VIII säger han att djuretachlis föddes på ön Scatinavia; det är ett betande djur med en stor överläpp och som även omfattar mytiska attribut.[14]
NamnetSkandia, senare en synonym för Skandinavien, dyker också upp i PliniusNaturhistoria, där det används för en grupp av öar som placeras norr omBritannia. Skandia tycks därför inte syfta på ön Scatinavia i Plinius text. Idén att Scatinavia kan ha varit en avScandiae-öarna introducerades istället avPtolemaios (omkring 90–168 e.Kr.), som verkade i det romerskaAlexandria. Han använde namnet Skandia för den största, östligaste av de tre Scandiae-öar som han beskrev låg öster om Jylland.[9] NamnetScatinavia spred sig därefter vidare geografiskt, så småningom med ettn inskjutet iassimilation med det som redan fanns.
De latinska namnen i Plinius text gav upphov till olika former i medeltida germanska texter. I Jordanes (500-tal) historieskrivning övergoterna[15] används termenScandza som namnet på deras ursprungsområde.[16][17] Med Scandza åsyftades förmodligen Sydskandinavien.
^"Scandinavia" inThe Merriam-Webster Online Dictionary (2008). "Scandinavia: Denmark, Norway, Sweden — sometimes also considered to include Iceland, the Faeroe Islands, & Finland."[1]
^"Scandinavia" in Ed. Erin McKean (2005)The New Oxford American Dictionary, Second Edition. Oxford: Oxford University Press. "(...) a cultural region consisting of the countries of Norway, Sweden, and Denmark (...)".
^Hirsch, E.D. Jr.; Kett, F, Trefil, J. (eds.) (2002).Scandinavia. The New Dictionary of Cultural Literacy. Houghton Mifflin Company. "The region in northern Europe containing Norway, Sweden, and Denmark and the peninsulas they occupy. Through cultural, historical, and political associations, Finland and Iceland are often considered part of Scandinavia."[2]
^Haugen, Einar (1976).The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Mass: Harvard University Press, 1976.
^ [abc]Helle, Knut (2003). "Introduction".The Cambridge History of Scandinavia. Ed. E. I. Kouri et al. Cambridge University Press, 2003.ISBN 0-521-47299-7.
^Huruvida den gotiskaursprungsmyten som sådan hade någon verklighetsbakgrund är omstritt. Själva migrationen anses av de flesta samtida forskare inte ha ägt rum.
^Goffart, Walter (2006).Barbarian Tides: The Migration Age and Later Roman Empire. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.ISBN 978-0-8122-3939-3
