Siricius varromare, och son till en Tiburtius. Han inträdde i kyrkans tjänst i unga år, och var, enligtepitafen,lektor och sedandiakon i romerska kyrkan under påveLiberius pontifikat. SedanDamasus I avlidit, valdes Siricius enhälligt till efterträdare, ochkonsekrerades troligen den17 december384. Fastän Siricius hade en oresonlig konkurrent iUrsinus, godkändes hans utnämning av kejsarValentinianus III som i sin bekräftelse tillade ett lovtal över den nyebiskopens fromhet.
Omedelbart sedan han uppstigit på tronen fick Siricius tillfälle att hävda primatet över universalkyrkan. Han mottog snart ett brev från biskop Himerius avTarragona som sänts till hans avlidne företrädare Damasus angåendedop,botgöring,kyrkotukt och prästerskapetscelibat. Siricius gav i ett brev daterat den10 februari385,Directa ad decessorem, sitt svar på dessa spörsmål såsom företrädare för hela kyrkogemenskapen. Siricius brev är av historisk vikt eftersom det är det första kända påvligadekretalet, ett auktoritativt beslut i disciplinfrågor ochkanonisk rätt. Det är emellertid belagt att påvar redan innan honom utfärdat sådana dekretal; Siricius nämner sådana som Liberius skall ha utfärdat till provinserna, men dessa har dessvärre inte bevarats. Samtidigt som påven skickade sitt dekretal till Himerius, skickade han samma dekretal till de andra provinserna i området så att det också skulle observeras där.
Denne påve hade vidhållandet av kyrkotukten och den kanoniska rätten som sina hjärtefrågor. Vid ensynod i Rom den6 januari386, vid vilken 80 biskopar närvarade, förnyade han med nio paragrafer kyrkolagen angående bland annat konsekration av biskopar och celibat. Beslutet från synoden sändes även till biskoparna iAfrika med en uppmaning att lyda dem. Han sände ytterligare ett brev till olika kyrkor om hur man väljer värdiga biskopar. Det finns ännu ett synodbrev som en del historiker tillskriver Siricius, och andraInnocentius I. I samtliga sina brev uttrycker sig påven med självklar auktoritet över alla kyrkor.
Siricius var också förpliktigad att agera emot tidens kättarrörelser. En romersk munk vid namnJovinianus framträdde under hans pontifikat, utmålades som en särskilt from man, och fick anhängare bland flera munkar och nunnor. Denne och åtta anhängare fördömdes vid en synod av påven någon gång mellan 390 och 392, och uteslöts ur kyrkans gemenskap. Beslutet från synoden skickades tillAmbrosius av Milano, som var en av Siricius nära vänner, som upprepade bannlysningen vid en synod i norra Italien. Han fördömdepriscillianer och överlämnade biskopen Bonosus avSardica till biskoparna iThessaloniki ochIllyrien för bedömning, för att han hade förnekattreenigheten och attjungfru Maria alltid hade varit jungfru. Han lät också fastslå villkoren för att återinta priscillianerna i kyrkogemenskapen.
EnligtLiber Pontificalis vidtog Siricius även åtgärder motmanikeismen i Rom. Detta kan dock betvivlas eftersom han inte tog några steg i denna riktning när den då manikeiskeAugustinus besökte Rom år383, eller denne skriver något om detta sedan han konverterat. Sannolikt harLiber Pontificalis i detta blandat ihop Siricius ochLeo I.
I Rom är Siricus namn förknippat medbasilikan överPaulus grav vid Via Ostiensis,San Paolo fuori le Mura, vilken kejsaren lät uppföra och dedicerade till Siricius år 390. Hans karaktär beskrivs på olika sätt av samtida.Paulinus av Nola, som besökte påven i Rom år 395, talar omurbici papæ, superba discretio. Till följd av hur Siricus behandlatRufinus av Aquileia talarHieronymus om påvens "dåliga omdöme". Allt detta tillbakavisas som polemik iCatholic Encyclopedia.
Siricus är begraven i Priscillascæmeterium vidVia Salaria. Han upptogs i den romerska martyrologin avBenedictus XIV, och hans festdag är den 26 november.
%2c_Museu_Nacional_de_Arte_Antiga.png)
