Singasten (norröna:Singasteinn) är inordisk mytologi och enligtSnorre Sturlasson ettskär i havskanten därHeimdall ochLoke kämpade omFrejas halssmyckeBrísingamen, vilket Loke hade stulit.[1] En annan möjlighet är att "Singasten" var namnet på det föremål om vilket de kämpade. I så fall har "Singasten" varit en alternativ benämning på Brisingasmycket.
Singasten omtalas endast i Snorre SturlassonsSkáldskaparmál. I kapitel 8 står följande:
Heimdall ärGulltopps ägare. Han är också Vågaskärs och Singastens besökare; där stred han mot Loke om Brísingasmycket. Han kallas ocksåVindlér [=vindskydd?].Ulf Uggason kvad iHúsdrápa ett långt stycke efter den berättelsen. Där sägs det att de båda var isälhamn.
Heimdalr er eigandi Gulltopps. Hann er ok tilsœkir Vágaskers ok Singasteins; þá deildi hann við Loka um Brísingamen. Hann heitir ok Vindlér. Úlfr Uggason kvað í Húsdrápu langa stund eptir þeiri frásǫgu; er þess þar getit er þeir váru í sela líkjum.
Av det "långa stycket" iHúsdrápa har bara en strof bevarats. Den finns iSkáldskaparmál 16:
Makternas vägrens vakt är Heimdall, som i andra halvstrofen sägs vara son till nio mödrar.Farbautes son är Loke och "sjönjuren" (hafnýra) är enkenning för Brisingasmycket. Det har antagits att Heimdall och Loke simmade ikapp till Singasten, och att det var Heimdall som kom först.[3] I övrigt ärmyten om denna uppgörelse okänd.
De båda halvstroferna är variationer på samma tema. Konstruktionen"at Singasteini" gör Snorres tolkning – att Singasten är en plats – rimlig. Men utifrån densemantiska kontexten är det lika antagligt att Singasten är samma föremål som i andra halvstrofen kallas "den vackra sjönjuren" (hafnýra fǫgru), och som Snorre identifierar medBrisingasmycket.[4]
Betydelsen av ordetsingasteinn är oklar.Finnur Jónsson föreslog "gammal sten", frångotiskanssineigs ("gammal").[5] Birger Peringemenderade ordet till*signasteinn ("magisk sten") och antog att det kunde vara det norröna namnet på de drivbönor somgolfströmmen ibland spolar upp påFäröarnas,Norges ochIslands kuster.[6] De största av dem,Entada gigas, är fem till sex centimeter breda, mörkt bruna eller röda till färgen och hjärt- eller njurformade.[7][8][9] Dessa drivbönor har spelat en roll inom västnordiskfolktro ochfolkmedicin, och deras lokala benämningar har ofta anspelat på njurformen. I Norge och på Färöarna har de kallatsvettenyrer, där-nyrer betyder "njurar" ochvette (vätte) är ett övernaturligt kollektivt väsen, som troligen kan sammankopplas medvanerna, vars främstadis varFreja (Vanadís).[a] Andra folkliga benämningar har varitløsningssteiner i Norge, och på Islandlausnarsteinar ("förlossningsstenar"). De har inom folkmedicinen använts somamuletter för att underlätta förlossning, och har av kvinnor burits i bältet eller senare som mittsten i ett halsband.[7][9]
Perings emendation har i stor utsträckning accepterats avfolklorister[10] ochreligionshistoriker.[8][11] Rudolf Simek har dock invänt att omsingasteinn iHúsdrápa 2 skall uppfattas somkenning för Brisingasmycket, så skulle ordet lika gärna kunna emenderas tillsǫngvasteinn, "den ombesjungna stenen".[4] En sådan rättelse skulle dock kräva ett något större ingrepp i texten.
^Som exempel på detta brukar anföras Borgnys tack till barnmorskan iOddrúnargrátr 9: "Hägn skänke dig/ huldavättar,/ Frigg och Freja/ och flera gudar./ Du ur faran för livet/ frälste mig." Här nämns såväl vättar som Frigg och Freja (hollar véttir, Frigg ok Freyja) i samband med förlossningshjälp.
