För rätten och folket (latin:Pro iure et populo) Konungens hjärta (är) i Herrens hand (latin:Cor regis in manu Domini) Av Himmelen ges det upphöjda (latin:Coelitus sublima dantur)
Hans försök att balansera Polens och Sveriges kronor misslyckades, mycket på grund avsabotage ochtill slut krig av hans farbrorhertig Karl som sedermera berövade honom och hans kungatrogna land och makt i Sverige.
Prins Sigismund Vasa med skallra. Vargtanden om halsen skall skydda mot sjukdomar, trolldom och ondska. Målning avJohan Baptista van Uther.
Sigismund, son till Johan III och denpolskaprinsessanKatarina, dotter tillSigismund I av Polen, föddes den 20 juni 1566 under föräldrarnas fångenskap 1563–1567 påGripsholms slott och blev genom faderns tronbestigning 1569 närmaste arvinge till den svenska kronan. Han var född arvinge också till Litauens krona, men genomunionen iLublin 1569, som Johan III visserligen aldrig erkände, skapades dubbelriketPolen-Litauen i form av en enhetligvalmonarki. Med tanke på Sigismunds utsikter att ändå väljas till kung lät Johan uppfostra honom i den romersk-katolska religionen, även om hans egentliga lärare,Niklas Rasck ochArnold Grothusen, var protestanter.
År 1586 var Sigismunds förmälning med prinsessanKristina av Holstein-Gottorp (av protestantisk bekännelse) påtänkt, men detta uppslag förföll oförenligt med den stora dynastiska planen. Efter den polske kungenStefan Batorys död i december 1586 verkade hans änka, drottningAnna, som var Sigismunds moster, oförtrutet och målmedvetet för dennes val och för engiftermålsförbindelse mellanVasahuset och den rivaliserandehabsburgska dynastin.
Johan III blev i det avgörande ögonblicket tveksam, fastän det var ett uppenbart svenskt intresse att avvärja den moskovitiske tsarens kandidatur. Han vägrade att köpa kronan åt sonen genomEstlands avträdande till Polen-Litauen, men hans något tvetydiga instruktioner hindrade inte de svenska sändebuden (Erik Brahe ochErik Larsson Sparre) från att göra en sådan utfästelse, för vilken den polska änkedrottningen gick i borgen med all sin egendom.Elektorernasmajoritet vanns för Sigismund genom måttliga utfästelser (augusti 1587), särskilt emedan en segrande moskovitisk eller habsburgsk kandidatur skulle ha medfört krig medOsmanska riket och emedan den mäktigekanslern ochhetmanenJan Zamoyski från början bekämpat hans farligaste rival, ärkehertig Maximilian. Denne, för vilken den påvligadiplomatin i hemlighet verkat, utropades dock samtidigt av en minoritet till kung, och situationen ledde tillinbördeskrig, som slutade med Maximilians nederlag och tillfångatagande vidPitschen (Byczyna) i januari 1588.
Sigismund lämnade Sverige i september 1587, sedan han och fadern genom "Kalmar stadgar" enat sig om garantierna för Sveriges självständighet och intressen inom den nya föreningen. Efter landstigningen iDanzig fördes besvärliga förhandlingar med de polska ständernas ombud angående Estlands avträdande, som Sigismund trots tidigare löfte nu ihärdigt förvägrade. Samma hållning intog han vidkröningen iKraków (december 1587) trots våldsamma påtryckningar av Zamoyski och andra; tvistefrågan uppsköts till hans tronbestigning i Sverige.
IPolen blev Sigismund inte populär; han var "alltför tystlåten, envis, långsam, njugg och mjältsjuk" (Olof von Dalin), och hans böjelse för gunstlingar och sidoinflytanden framträdde från början. Uppgiften att regera det land som präglades av partistrider blev tungt. Zamoyski, som kraftigt verkat för hans val, blev genast vid första sammanträffandet med den nye kungen obehagligt berörd av Sigismunds surmulna tystlåtenhet, som så bjärt stack av mot den polska livligheten och språksamheten. Den polska adeln började uttrycka öppet missnöje och rentav förakt mot kungen.[2]
Sigismund började längta efter att bli fri från sin besvärliga krona, och samma önskan mötte honom från faderns sida. Skilsmässan från den käre sonen var påkostande för Johan. Han plågades av bekymmer över att polackerna skulle återuppta tvisten om Estland efter hans död och då, som alltid, visa sig "enträttne uti deras företagande".[2]
Här stötte Johan och Sigismund dock på motstånd av mäktiga krafter. De svenska stormännen hade redan vant sig vid tanken på att snart ha en ny unionskonung, som kunde ge dem lösa tyglar där hemma medan han själv uppehöll sig i sitt andra rike.[3] Ur en annan synpunkt var påven i Rom och hans vänner bland de katolska furstarna angelägna att hålla Sigismund kvar i Polen. Han hade nämligen av sin moder påverkats att bli en lydig son av den romerska kyrkan och katolikerna hoppades, att om Sverige under en sådan kung skulle bli förenat med det katolska Polen, skulle Sverige kunna återgå till den katolska tron. Därför satte påven mäktiga krafter i rörelse inom Polen för att motarbeta Sigismunds bortresa.[3]
Det halvt fientliga förhållandet tillÖsterrike ordnades under den påvliga kurians bemedling genom fördraget i Beuthen-Bendzin (mars 1589), och samtidigt inledde Sigismund förhandlingar med ärkehertig Ernst om enabdikation till dennes förmån. Detta skedde i samförstånd med Johan III. På mötet iReval (september 1589), nuvarande Tallinn, då han försökte övertala Sigismund att medfölja till Sverige, omintetgjordes dock hela planen genom de svenska och polska rådsherrarnas energiska föreställningar.
Rådsherrarna sammanträde med det närvarande krigsbefälet, och resultatet blev att man med en gemensam skrivelse vände sig till Sigismund. I de mörkaste färger skildrade man Sveriges utblottade tillstånd, vilket skulle bli ännu värre om kriget med Polen, som vid Johans tronbestigning slutat av sig självt, nu bröt ut på nytt.[4] Det kunde nämligen bli följden om Sigismund som en flykting övergav sitt rike. Man förklarade också att risken fanns att svenskarna å sin sida blev "kallsinniga" mot båda konungarna och "började någon oro". Därför bad man i kraftiga ordalag Sigismund att inte i hastigt mod vidta något steg som han i framtiden kunde få ångra.[4]
Sigismund fortsatte emellertid abdikationsförhandlingarna och äktade i samband därmed ärkehertiginnanAnna av Österrike, dotter till ärkehertigKarl av Steiermark, iKraków i maj 1592.
Vissa personer tillhörande den nya drottningens hovstat (Schiehel, Gemma, Ursula Mejerin) framträder snart som medlemmar av Sigismundskamarilla, men trängs med tiden i skuggan av denjesuitiske kammarherren Bobola. Emellertid hade Sigismunds intima förbindelser med Österrike, abdikationsintrigerna och gunstlingsväldet framkallat misstämning bland adelsfolket, som till riksdagen 1592 krävde en räfst med kungen och hans hemliga agenter. Sigismund lät förmå sig till ett slags avbön och löfte om bättring.
Efter fadern Johan III:s död 17 november 1592 fick Sigismund med viss svårighet den polska riksdagens,sejmens, tillstånd att besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att avträda Estland. Han åtföljdes 1593 till Sverige, där han anlände med sin drottning tillStockholm den 30 september 1593, av den påvligenuntienGermanico Malaspina (1550–1604) och sina jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna medhertig Karl och de svenska ständerna i mycket bestämde hans hållning (seGermanico Malaspina).
Han förmådde inte genomdriva sitt krav att katolikerna skulle tillerkännasreligionsfrihet och han måste före kröningen iUppsala domkyrka den 19 februari 1594 avge försäkran att fasthålla vidUppsala mötes beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest mot dessa avtvungna medgivanden. Protesten, som förvaras i det påvliga arkivet i Rom.[5] I den förklarade kungen att han till följd av sina undersåtars sammansvärjning och sina krigsmäns fåtalighet tvingats medge vad som var rakt motsatt hans syften. Men han protesterade nu mot detta "inför Gud, änglarna, den apostoliska stolen och påven, vår allerheligaste herre, samt alla så andliga som världsliga katoliker". Han lovade också att när han väl fått makten över Sverige skulle han införa katolsk gudstjänst i landet.[5] Det hemliga aktstycket beskrivs som ett resultat av jesuiternas övertalning. De ska ha förklarat för kungen att han inte behövde hålla löften till kättare. "Malaspina, den onda törnen [detlatinskaMala spina betyder "det onda törnet" (iJesu törnekrona)], som stack uti konungens fot, kom konungen mycket till att halta från sin loven", skrevGustav II Adolf om saken.[5]
Sigismund bröt omedelbart sina löften när han från kröningen i Uppsala återkom till Stockholm. Återigen lät han hålla katolsk gudstjänst, och den lutherska gudstjänsten stördes ofta genom att katoliker högljutt gick av och an i under predikan i kyrkorna.[6]
Vid sin avresa från Sverige i juli 1594 förstod han att splittra den svenska regeringsmyndigheten mellan hertig Karl,riksrådet och de kungliga ståthållarna och förbehöll sig själv särskilt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik allt frånSöderköpings riksdag 1595 (seKarl IX) stod Sigismund länge utan verkliga maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en stor beskickning till Sverige 1596. Endast det av riksmarskenClas Fleming styrdaFinland förblev i hans hand, efter det attArvid Gustavsson (Stenbock) avsatts som ståthållare överÖstergötland och hertig Karl fått hållhakar på brodernErik Gustavsson (Stenbock) iVästergötland. Fleming hade tidigt varit motståndare till Hertig Karl i dennes kamp för inflytande över Sverige inklusive Finland. Vid Sigismunds kröning bar Fleming rikssvärdet vilket ansågs vara en stor ära.[7] Till en verklig kraftansträngning samlade sig Sigismund 1598, sedan han beslutat sig för en väpnad expedition till Sverige. Han utverkade sejmens tillstånd att resa på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt neutralt i den utbrytande fejden. Sigismund värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar och städer till en mot hertig Karl riktadhandelsblockad. Detta misslyckades, menhohenzollernska huset, som i fråga om länshertigdömetPreussen stod i beroende av Sigismund, erbjöd (i samförstånd medMecklenburg) en starkdiplomatisk påtryckning emot hertig Karl, ehuru denna inblandning i själva verket snarare tog formen av en opartisk medling.
Sedan Sigismunds armada satt sig i besittning avKalmar började under de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan kungen (Erik Larsson Sparre) och hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk, och sedan Sigismund avstått från att utnyttja sin framgång islaget vid Stegeborg den 8 september 1598 led han ett avgörande nederlag islaget vid Stångebro den 25 september 1598. Genom fördraget iLinköping samma år gav Sigismund efter för hertigens fordringar: krigsfolket skulle avdankas, Sigismund skulle snarast bege sig tillStockholm för att regera enligt lag och ed. Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. Sigismund bröt omedelbart fördraget: sedan han inlagt en besättning iKalmar avseglade han tillDanzig. Han återupptogblockadplanerna och rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut var ocksåFinland kuvat. Påriksdagen 1599 i Stockholm den 24 juli blev Sigismund avsatt.
Sigismunds bild bland nio svenska monarker på en vägg påStockholms slott.
Från 1601 var Karls krig mot brorsonen också Sveriges krig mot Polen; det fördes i polskaLivland med växlande lycka. Från polsk synpunkt var förvecklingarna medRyssland långt betydelsefullare, och från 1604 var Sigismund själv djupt invecklad i de intriger som spanns kring den förstefalske Dimitrijs person och genom vilka Polen 1609 drogs in i krig med Ryssland.
I sinutrikespolitik höll Sigismund för övrigt fast vid sina intima förbindelser med husetHabsburg och beseglade dem 1605 ytterligare genom ett andraäktenskap, med sin svägerska, ärkehertiginnanKonstantia av Steiermark. Den store Zamoyski, som ogillat detta steg och över huvud förkroppsligade den polska adelns ovilja mot tyskt inflytande, avled vid samma tid. Det allmänna missnöjet med Sigismunds tyska och jesuitiska kamarilla och med hans påståddaabsolutistiska strävanden bröt 1606 ut i en väldig adelsresning (rokosz), som dock krossades av rikets reguljära krigsmakt islaget vid Guzow 1607. Därmed fick den jesuitiska reaktionen fritt spelrum, och det österrikiska inflytandet befästes; en formell allians mellan Polen och Österrike avslöts dock först 1613.
Bland de polska statsmän som under Sigismunds senare period åtnjöt hans särskilda förtroende bör nämnas stormarskalken "markgreve" Zygmunt Myszkowski och hans efterträdare Mikolaj Wolski, kanslern Felix Kryski och hans efterträdare Andrzej Lipski. Särskilt nära honom stod naturligtvis också den svenska emigrantkretsen, de båda kusinerna Jöran Posse m.fl., och av tyska äventyrare greve Althan och Tengnagel.
Sigismund synes ha haft ett lyckligt familjeliv. Under sin sista tid arbetade han på att få de yngre sönerna försörjda med biskopsstift, och Johan Albert blev i själva verket biskop av Ermeland, senare avKraków, Karl Ferdinand biskop avWrocław.
Konungen var en mycket begåvad målare och guldsmed. Endast tre av hans tavlor överlevde till våra dagar: en av dem har genom århundradena tillskrivitsTintoretto. I sin guldsmedsverkstad tillverkade han egenhändigt största delen av den berömda silverkistan medreliker av denHelige Adalbert som befinner sig i domkyrkan iGniezno.
_01.jpg)
