Sibirien (ryska: Сибирь/Sibirʹ) är ett vidsträckt geografiskt område som utgör större delen avnorra Asien. Det motsvarar den största delen av – alternativt hela –Ryssland öster omUralbergen. Endast Rysslands östligaste delar, detryskaFjärran östern[1] näraStilla havet, brukar frånräknas. Ibland inkluderas delar av nordligasteKazakstan.[2]
Sibirien är ungefär 13,1 miljoner km² stort, men det bor endast cirka 3 invånare per km² i området. Den största staden ärNovosibirsk.
Den nutida namnet Sibirien finns dokumenterat vid tiden när detTsarryssland erövradeSibirkhanatet på 1500-talet. Namnets ursprung är omstritt. Vissa anser det härstammar från ettturkiskt språk, där ursprungsordet skulle betyda "det sovande landet".[3] Andra, bland andraPamela Kyle Crossley, professor i historia vidDartmouth College, menar att det var ryssarna som döpte området efter det kinesiska folkslagetSibe (Xibe).[4] Den polske historikern Chyliczkowski har föreslagit att namnet ska härröra från detprotoslaviska ordet för "nord", (север,sever)[5] och därmed ha samma rot som den historiska regionenSeverien.
DeSibiriska trapporna är ett stort område i centrala Sibirien, där cirka 2 miljoner kvadratkilometer täcks av stora avlagringar avbasalt, en bergart av vulkaniskt ursprung. Området bildades för drygt 250 miljoner år sedan i övergången mellan de geologiska tidsåldrarnaperm ochtrias. Vulkanutbrotten sammanfaller i tid med det största massutdöendet i jordens historia,Perm–trias-utdöendet, då 90 procent av alla då existerande djurgrupper dukade under.[7][8]
Människor har funnits i Sibirien i minst 45 000 år[9]. För 40 000 år sedan fanns åtminstone tre arter av människor i området,Homo sapiens,Homo neanderthalensis ochDenisovamänniskan[10]. Det finns tecken på korsning mellan neandertalmänniskor och Homo sapiens som är 45 000 år gamla.[11]
Tjuktjer, ett av många folkgrupper som räknas somursprungsfolk i Sibirien. En representativ familj enligt den tysk-ryske målaren och utforskarenLouis Choris (1816).
Kartan överSibirienvägen, på 1700-talet (grön) och under tidigt 1800-tal (röd).
När denGyllene horden upplöstes bildades detautonomaSibirkhanatet i slutet av 1400-talet. Turkisktalandejakuter flyttade in söderifrån från området runtBajkalsjön under trycket från mongolstammarna från 1200-talet fram till 1400-talet.[13] Sibirien förblev dock sparsamt befolkat. Historikern John F. Richards har menat att "... det är tveksamt om invånarantalet totalt i det tidiga, moderna Sibirien någonsin översteg 300 000 invånare".[14]
Det växandeMoskvariket började underminera Sibirkhanatet från väster på 1500-talet. Först kom handelsmän ochkosacker, men den ryska armén etablerade sig efterhand allt längre österut för att skydda bosättare som migrerat från europeiska delen av Ryssland. Städer somMangazeja,Tara,Jenisejsk ochTobolsk grundades. Tobolsk blev från 1590 ett slags huvudstad för Sibirien. Vid den tiden varSibir namnet på ett fort vid Qashlik, i närheten av Tobolsk. Den nederländske kartografenGerardus Mercator markerade på en karta publicerad 1595 både bosättningen vid flodenOb och omgivande territorier vid Obs västliga biflod med namnet Sibir.[18] Enligt andra källor härrör namnet Sibirien frånsiberna, ett tungusiskt folk som bjöd våldsamt motstånd vid den ryska expansionen österut, där Sibirien skulle vara en russifiering avetnonymen.[4]
I mitten av 1600-talet hade Ryssland tagit kontroll österut ända bort tillStilla havet. Cirka 230 000 ryssar beräknas ha bosatt sig inom Sibirien fram till 1709.[19] Sibirien blev då ett område dit ryssar som sattes iexil förvisades.[20]
UnderNikolaj I beforgeneral MuravjovAmurfloden och anlade på eget bevåg ryska befästningar där. Amurområdena inkorporerades definitivt med Ryssland genom fördrag med Kina 1858 och 1860.[21]
Dentranssibiriska järnvägen byggdes mellan 1891 och 1916. Den knöt Sibirien tätare till ett Ryssland som snabbt höll på att industrialiseras under tsarNikolaj II av Ryssland, som regerade 1894–1917. Mellan 1801 och 1914 flyttade närmare sju miljoner människor till Sibirien från detEuropeiska Ryssland.[22] Mellan 1859 och 1917 migrerade dessutom mer än en halv miljon människor till det ryska Fjärran Östern, dvs. till området i östra Sibirien och mot Stilla havet.[23] Sibirien har stora naturresurser och kom att bli viktig i den ryska industrialiseringen, vilket ledde till ett flitigt nyttjande av Sibiriens resurser och uppkomsten av ett antal industristäder i regionen.[24]
Den 30 juni 1908 inträffadeTunguska-händelsen övertajgan vid flodenSteniga Tunguska iguvernementet Jenisejsk i östra Sibirien. Den anses vara den största kända kollisionen mellanjorden och en annanhimlakropp under de senaste 100 000 åren och var av allt att döma en stormeteorit – enasteroid eller enkomet – med endiameter på någonstans mellan 60 och 1200 meter som ödelade drygt 2 000 km² skogsmark. Ingen krater har återfunnits, men landskapet i nedslagsområdet bär alltjämt spår av händelsen för mer än 100 år sedan.[25]
Under de tidigare årtiondena avSovjetunionen, särskilt på 1930- och 1940-talet, använde staten systemetGulag för att placerastraffarbetare i Sibirien, något som ersatte tsarväldetskatorga-system.[26] Enligt halvofficiella sovjetiska uppskattningar, som inte blev offentliga förrän efterSovjetunionens upplösning 1991, passerade mer än 14 miljoner människor genom Gulags läger och fängelser, många av dem i Sibirien. Ytterligare mellan sju och åtta miljoner människor deporterades österut.[27] En halv miljon människor (516 841) dog i lägren mellan 1941 och 1943[28] på grund av matbrist underAndra världskriget. Under andra perioder var dödligheten i lägren betydligt lägre, men kunde fortfarande räknas i tiotusental per år.[29] Många Gulag-läger fanns i avlägsna områden i nordöstra Sibirien, med knapphändiga uppgifter, varför Gulag fortfarande är föremål för både forskning och motstridiga uppgifter beträffande omfattningen. De bäst kända lägren ärSevvostlag (Nordöstra lägren) vidKolymafloden ochNorillag nära ryska gruvstadenNorilsk, där 69 000 fångar fortfarande fanns kvar 1952.[29] Större industristäder i norra Sibirien, till exempel Norilsk ochMagadan har utvecklats från läger byggda av fångar.[30]
Sibiriens yta är cirka 13,1 miljonerkm². Detta motsvarar 77 procent av hela Ryssland. Skillnaden mellan Sibirien och de västra delarna av Ryssland är enorm, både geografiskt, industriellt och till viss del kulturellt. Endast 10 procent av landet är uppodlat, och majoriteten av dessa agrara områden ligger inom den europeiska delen. Denvästsibiriska slätten (Zapadno-sibirskaya Ravnina) öster omUralbergen är dåligt dränerad och består av några av världens största träskmarker och domineras också avmoränlandskap. Viktiga städer i området ärOmsk,Novosibirsk,Tomsk ochTjeljabinsk. Vid gränserna motKina ochMongoliet sträcker sig massiva bergskedjor, bland annatAltajbergen,Changajbergen samt lilla och storaHinggan.
Landskapet i Sibirien genomsyras främst avtundra där vegetationen är skral med främstmossor,lavar,gräs ochljungväxter. I de norra delarna råderpermafrost vilket innebär en ständig tjäle i jorden. Något som i sig försvårar bebyggelse. Längre söderut liggerTajgan, världens största sammanhängande skogsbälte. Detta enorma skogslandskap innehåller främstbarrskog.
Sibiriens klimat är mycket strängt, vilket gör Sibirien till det troligen kallaste av människor bebodda området i världen. Under vintern utvecklas ett mycket mäktigt högtryck över Sibirien, vars kalla vindar strömmar ut över den asiatiska kontinenten. Det är inte ovanligt att temperaturen sjunker till40 – 50 minusgrader på vintern, särskilt stränga vintrar är det i inlandet. I den lilla bynOjmjakon har man uppmätt norra halvklotets lägsta temperatur (–71,2°C).[31] Somrarna är korta, men på grund av det extremt kontinentala klimatet, relativt varma, och dagstemperaturerna stiger då ofta till över 20 plusgrader. Även i de centrala delarna har temperaturer runt +35 grader uppmätts. Vid ishavskusten håller sig emellertid dygnsmedeltemperaturen under juli runt +4 grader. De varma men korta somrarna räcker på de flesta håll inte till för att ta borttjälen, och i stora delar av Sibirien råderpermafrost. Denna bidrar till att försvåra bebyggelse. När de översta lagren på sommaren tillfälligt tinar upp förvandlas stora arealer tillträskmarker.Nederbörden är låg, och det mesta faller under sommaren, men på grund av de låga temperaturerna är avdunstningen vanligen mycket låg.
Sibirisk regionalism, för ett autonomt eller helt självständigt Sibirien, är en politisk rörelse[32] som uppstod vid 1800-talets mitt.
Huvudargumentet för en självständig republik är att Sibirien utgör 77 procent av Rysslands yta (13,1 miljoner km2) och har 40 miljoner invånare. Västsibirien har stora tillgångar av olja och naturgas, men beskattningen går direkt till Moskva. Om de företag som utvinner naturresurser istället fick betala skatten till regionen skulle det gynna Sibirien storligen.[33]
Huvudargumentet emot är att Sibirien är glest befolkat och behöver stöd av den ryska federationen, till exempel militärt.
Om de regionalistiska idéerna uppstod under mitten av 1800-talet så nådde de sin höjdpunkt vid de militära aktiviteterna under de antibolsjevikiska ledarnaAleksandr Koltjak ochViktor Pepelyayev vid detRyska inbördeskriget (1917-1922).[34]
Tanken på en Sibirisk republik väcktes på nytt 1989, vid valen till Sovjetunionens folkkongress, men stillades av ett kompromissförslag, The Siberian Agreement, som gav mer inflytande till de lokala ledarna.[35]
1992 blossade idén upp igen, men kompromissförslaget från 1989 fick alltjämt gälla, med tillägget att om de sibiriska behoven åsidosattes skulle "kraven på en sibirisk republik accelerera"."[36]
Ryssland försörjer i hög utsträckning Europa medolja ochnaturgas.
Sibirien är mycket rikt på naturresurser i form avmineraler, med malm av nästan alla efterfrågademetaller. Regionen har några av världens största tillgångar avnickel,guld,bly,kol,molybden,gips,diamanter,diopsid,silver ochzink, och även stora mängder ännu outnyttjande tillgångar avolja ochnaturgas.[37] Ungefär 70 procent av Rysslands oljefält ligger iChanty-Mansijsk-området.[38] Ryssland har i Sibirien dessutom 40 procent av världens kända nickeltillgångar iNorilsk. Norilsk är världens största producent av nickel ochpalladium.[39]
Sibiriskt jordbruk begränsas hårt av den korta säsongen för odling i större delen av regionen. Men i sydväst, där jordmånen är god och klimatet något mildare ger podsoljordarna en relativt god skörd avvete,korn,råg ochpotatis, och stora hjordar avfår ochnötkreatur kan beta. I andra delar av Sibirien ger de magra podsoljordarna och den extremt korta odlingssäsongen dåliga förutsättningar för jordbruk. Istället gällerrenskötsel på tundran, något som skett under åtminstone de senaste 10 000 åren.
Sibirien har världens största skogstillgångar. Timmer är en viktig produkt för området, även om många skogar i öster huggits ut för hårt.Ochotska havet är ett av de två eller tre fiskrikaste områdena i världen på grund av de kalla strömmarna och de storatidvattenvågorna och Sibirien står för mer än 10 procent av världens fiskproduktion. Emellertid har fisket minskat något efter Sovjetunionens kollaps.[40]
Många städer i norra Sibirien, till exempel huvudstaden i regionen Kamtjatka krajPetropavlovsk-Kamtjatskij, går inte att nå via vägar. Orsaken är att det i stort sett inte finns något vägnät som förbinder med andra större städer i Ryssland eller Asien.
Sibirien nås vanligen viaTranssibiriska järnvägen, som går frånMoskva i väster tillVladivostok i öster. Städer som är långt från den transsibiriska järnvägen nås istället med flyg eller viaBAM (Bajkal–Amur-järnvägen). Den senare är en järnvägslinje som sträcker sig från Tajsjet vid Transsibiriska järnvägen i centrala Sibirien till Sovjetskaja Gavan vid Stilla havet.
Det finns ett stort antal religioner inom Sibirien. I de ryska republikernaTuva ochBurjatien ärbuddhismen den största religionen.[41]Schamanismen är också fortfarande en del av många människornas liv. Själva ordetschaman kommer antagligen från något av de lokala språken i Sibirien.[42]
Pelmeni kan beskrivas som ett mellanting mellan dimsum (kinesiska pastakuddar) och ravioli och kan räknas som något av nationallrätt i området, ja i hela Ryssland. Pelmenin kan köpas fryst men finns också som speciella pelmeniplattor för snabb tillagning. Högst skattas pelmenin dock bakad av hemgjord pastadeg och färskmalen färs. Pelmenin kom till Ryssland från Kina.[47]
Stroganina är en fiskrätt som är populär bland infödda sibirienbor.[48] Rätten har sin uppkomst bland ursprungsbefolkningen i norra delen av Sibirien och tillagas av tunna skivor rå, frusen fisk.[49] Stroganina är ryska och betyder bokstavligen "rakningar" eller "avhyvlingar".[50][51][52] Vid Bajkalsjön omnämns rätten oftare somraskolotka.[50]
^Benton, M. J. (2005) (på engelska). When Life Nearly Died: The Greatest Mass Extinction of All Time. Thames & Hudson.ISBN 978-0-500-28573-2. Läst 4 maj 2020
^Pakendorf, B.; Novgorodov, I. N.; Osakovskij, V. L.; Danilova, A. B. P.; Protod'Jakonov, A. P.; Stoneking, M. (2006). ”Investigating the effects of prehistoric migrations in Siberia: Genetic variation and the origins of Yakuts” (på engelska). Human Genetics 120 (3): sid. 334–353.doi:10.1007/s00439-006-0213-2.ISSN0340-6717.PMID 16845541. Läst 6 maj 2020.
^[CEM-15-Asia-Mercator-1595-Russia-2533.jpg ”Asia ex magna Orbis terrae descriptione Gerardi Mercatoris desumpta studio & industria G.M. Iunioris”] (på engelska). CEM-15-Asia-Mercator-1595-Russia-2533.jpg. Läst 6 maj 2020.
^Fisher, Raymond H.; Treadgold, Donald W. (1958). ”Review: The Great Siberian Migration: Government and Peasant in Resettlement from Emancipation to the förnamn World War” (på engelska). The American Historical Review 63 (4): sid. 989–990.doi:10.2307/1848991. Läst 6 maj 2020.
^Jon Smele (2006) (på engelska). Civil War in Siberia: The Anti-Bolshevik Government of Admiral Kolchak, 1918–1920. Cambridge University Press. sid. 77.ISBN 0521029074
