Den semitiska språkfamiljen är en medlem av den störreafroasiatiska språkfamiljen, vars övriga fem eller fler grenar alla hör hemma i Afrika. Till stor del av denna anledning tros i allmänhet förfäderna till dem som taladeursemitiska ha kommit till Mellanöstern från Afrika omkring det senaneolitikum[2][3], fastän andra forskare hävdar att de afroasiatiska språken har sitt ursprung i Mellanöstern och att den semitiska grenen var den enda som blev kvar där.[4]
I början av1000-talet f.Kr. dominerade östsemitiska språk i Mesopotamien, medan västsemitiska språk troligen talades frånSyrien tillJemen, även om fornsydarabiska av de flesta anses vara sydsemitiskt och det finns få data.Akkadiska hade blivit det dominerande skriftspråket iBördiga halvmånen, och skrevs medkilskrift som hade övertagits frånsumererna, medan den sparsamt belagdaeblaitiskan försvann med staden Ebla, ochamoritiskan endast är belagd i egennamn.
För 1000-talet finns något mer data tillgängligt, tack vare spridningen avalfabetet, som först uppfanns för semitiska språk.Protokanaaneiska texter från omkring 1500 f.Kr. är de första obestridda beläggen av ett västsemitiskt språk. Dessa följs av de mycket mer omfångsrikaugaritiska skrivtavlorna från norra Syrien från omkring 1300 f.Kr. Akkadiskan fortsatte att blomstra, och uppdelades i babyloniska och assyriska dialekter.
Underdet första årtusendet f.Kr. spreds alfabetet mycket längre och ger oss en bild av inte barakanaaneiskan, utan ocksåarameiskan,fornsydarabiskan och tidigge'ez. Under denna period tyckskasusböjningen, som fortfarande var livskraftig i ugaritiskan, ha börjat försvinna i nordvästsemitiska språk.Feniciska kolonier spred sitt kanaaneiska språk över en stor del av Medelhavsområdet, och dess nära släktinghebreiskan blev viktigt som religiöst skriftspråk.Arameiskan blev docklingua franca i Bördiga halvmånen, och drev undan akkadiska, hebreiska, feniciska och flera andra språk (hebreiskan användes dock fortsatt somliturgiskt språk), och utvecklade en omfattande litteratur. Ge'ez-texter med början under denna tid ger de första direkta beläggen förEtiopiens semitiska språk.
Arameiskan blev ett viktigt skriftspråk inom tidigkristendom under 200- till 400-talen.
Närislam framträdde blev det ett hårt slag mot arameiskans vidare spridning, då de arabiska erövringarna gjorde ett annat semitiskt språk,arabiskan, till officiellt språk i ett imperium som sträckte sig frånSpanien tillCentralasien.
Arabiska talas idag som modersmål av majoritetsbefolkningar frånMauretanien tillOman och frånIrak tillSudan. SomKoranens språk och ettlingua franca studeras det i stora delar av denmuslimska världen. Dess talade form har splittrats i ett antal dialekter, av vilka vissa inte är ömsesidigt förståeliga. De förenas av ett gemensamt skriftspråk.
Trots arabiskans dominans i Mellanöstern finns fortfarande andra semitiska språk där. Hebreiskan, som länge var utdöd förutom inom judisk liturgi, återupplivades vid slutet av 1800-talet av den judiske språkforskarenEliezer Ben-Yehuda, och har blivit huvudspråket iIsrael. Flera små etniska grupper, särskiltassyrier/syrianer, talar fortfarande arameiska i bergen i norra Irak, östraTurkiet, nordvästraIran ochSyrien. En avkomling till fornarameiska, syriska, används som liturgiskt språk av många irakiska kristna. I Jemen och Oman talas "modernasydarabiska språk" såsomsoqotri av några få stammar. Dessa språk skiljer sig mycket både från arabiska och från språken i de gamla sydarabiska inskrifterna.
Etiopien ochEritrea har ett betydande antal sydsemitiska språk, av vilkaamhariska ochtigrinja i Etiopien samttigre och tigrinja i Eritrea är de mest talade. Amhariska och tigrinja ärofficiella språk i Etiopien respektive Eritrea. Tigre, som talas i norra och centrala Eritrea samt delar av östra Sudan, har över en miljon talare. Ett antalguragespråk finns i bergstrakterna i centrala södra Etiopien.Harari talas endast i stadenHarar.Geez är fortfarande liturgiskt språk för kristna i Etiopien och Eritrea.
Den rekonstruerade grundläggande ordföljden i ursemitiskan ärverb subjekt objekt (VSO) och substantiv — adjektiv. I klassisk och modern standardarabiska är detta fortfarande den dominerande ordningen:ra'ā muħammadun farīdan. (Muhammad såg Farid.) I de flesta moderna semitiska språk har dock VSO-ordföljden lämnat plats åt typologiskt vanligare följder (till exempelSVO). Detta har skett i många moderna arabiska dialekter och i hebreiska. Moderna etiopiska semitiska språk har ordföljden SOV och adjektiv — substantiv, troligen på grund avkushitiskt inflytande. Det äldsta belagda etiopiska semitiska språket,geez, hade dock ordföljden VSO och substantiv - adjektiv[5].
Det ursemitiska trekasussystemet (nominativ,ackusativ ochgenitiv) med skiljaktiga vokaländelser (-u, -a -i), som är fullt bevarat i koranarabiska, akkadiska och ugaritiska, har försvunnit överallt i talade semitiska språk, fastän modern standardarabiska behåller sådana kasusändelser i litterära och massmediala sammanhang. En ackusativändelse -n har bevarats i etiopisk semitiska. Dessutom hade semitiska substantiv och adjektiv kategorin status, där obestämd status uttrycks mednunation.
Semitiska språk hade ursprungligen tre grammatiskanumerus:singular,dualis ochplural. Dualis används fortfarande i nutida arabiska dialekter och imaltesiskan.
Verbetsaspektsystem skiljer sig avsevärt mellan väst- och östsemitiska; akkadiskan har bevarat ett antal drag som allmänt hänförs till afroasiatiskan, såsom attimperfekt uttrycks genomgeminering, medan enstativform, som fortfarande användes i akkadiskan, blev ett nyttperfekt i västsemitiskan. Protovästsemitiska behöll två huvudsakliga verbaspekter:perfekt för avslutad handling (medpronominalasuffix) ochimperfekt för oavslutad handling (med pronominalaprefix och suffix).
Alla semitiska språk uppvisar ett unikt mönster av stammar som består av konsonantrötter som normalt består av trekonsonanter. Från dessa rötter bildas substantiv, adjektiv och verb med hjälp av prefix, suffix ellerinfix.
Exempelvis ger roten K-T-B, "skriva", på arabiska:
