Schweizkantoner (tyska:Kantone eller, traditionellt i Schweiz,Stände, franska:cantons, italienska:cantoni, rätoromanska:chantuns) är den traditionellt högsta nivån iSchweiz administrativa indelning. De fungerar somdelstater i detSchweiziska edsförbundet. Begreppet användes första gången 1475 i ett av Fribourgdokumenten.[1]
Varje kanton var en helt självständig stat med egna gränser, armé och valuta frånwestfaliska freden (1648) till 1798 och från 1803 till grundandet av det schweiziska federationen1848.[2] Den senast inrättade kantonen ärJura som bröts ut frånBern 1979.[3]
De så kalladeurkantonerna, som 1291 grundadeedsförbundet, varUri,Schwyz ochUnterwalden. I det gamla edsförbundet kallades kantonerna fortfarande förorter. Därför talar man rörande Schweiz utvecklingsfaser om deåtta gamla orterna och detretton gamla orterna. Bundsförvanter, som inte var fullvärdiga edsförbundsmedlemmar, betecknades ”zugewandte Orte”. Edsförbundets medlemmar var fortfarande självständiga statsbildningar.
På 1500-talet bestod det schweiziska edsförbundet av tretton självständiga kantoner. Det fanns två olika sorter: sex skogskantoner och sju stadskantoner. Även om de formellt hörde tillTysk-romerska riket var dede facto oavhängiga sedan schweizarnabesegrat kejsarMaximilian i juli 1499.[4] De sex första skogskantonerna vardemokratiskarepubliker, medan de sju stadskantonerna varoligarkiska republiker, kontrollerade av adelssläkter.
I och med denHelvetiska republiken (1798–1803) kom benämningenkanton i större användning (uttrycket användes redan 1475 som synonym tillOrt ellerStand i det gamla edsförbundet).[1] I den nyinrättade enhetsstaten var kantonerna blott förvaltningsdistrikt utan autonomi. Gränserna drogs om för att skapa närapå lika stora kantoner och slå sönder den gamla ordningen. Nu tillkom också de kortlivade kantonernaSäntis,Linth,Waldstätte,Oberland,Baden,Lugano ochBellinzona.
Medmediationsförfattningen 1803 steg antalet kantoner till 19 och medWienkongressen (1815) till 22.Die Zugewandten Orte, till exempel Republiken Gersau, blev delvis motvilligt inkorporerade i en kanton. År 1833 lösgjorde sig kantonenBasel-Landschaft i en väpnad konflikt frånBasel-Stadt.
Medförbundsstatens grundande 1848 inskränktes slutligen kantonernas självständighet: Samtliga kantonala tullar och valutor avskaffades. Några få beslutsområden överläts på de federala instanserna. Medindustrialiseringen och den ekonomiska tillväxten blev samhällslivet allt mer komplext, vilket påkallade ytterligare centralisering. I dag är det område inom vilket kantonerna fortfarande kan stifta lagar verkligtautonomt tämligen begränsat. Det talas alltmer om ”verkställande federalism”.
Varje kanton har sina egnagrundlagar,lagstiftande organ,regering ochdomstolar.[5] De flesta kantoner har lagstiftande församlingar meden kammare vars storlek varierar från 55 till 180 platser. I ett par kantoner utövas den lagstiftade makten av allmänna stämmor,Landsgemeinden, därdirektdemokrati tillämpas. Kantonsregeringarna består antingen av fem eller sju ledamöter, beroende på kanton.[6]
Schweiz federala grundlag förklarar kantonerna som självständiga i så måtto att deras självständighet inte begränsas av federala lagar.[5] Alla statliga ansvarsområden som den schweiziska författningen inte överlåter på federationen (som inte regleras av federal lag) hör till kantonernas jurisdiktion (delstatens organisation, skolväsendet, delvis hälsovården, delvis plan- och byggnadsrättsområdet, polisväsendet, delvis domstolsväsendet, notarius publicus-väsendet, kantonal och kommunal beskattningsrätt med mera). Kantonernas lagar reglerar vilken grad av självstyre kommunerna har vilket varierar från kanton till kanton. Kantonernas storlek varierar från 37 till 7 105 kvadratkilometer; folkmängden varierar från 15 471 till 1 244 400.
Liksom på federal nivå finns det i alla kantoner inslag avdirekt demokrati. Medborgarna kan kräva en folkomröstning för att ändra kantonens lagar eller hindra en lag som antagits i parlamentet. Allmänna folkförsamlingar (Landsgemeinde) finns numera endast i kantonernaAppenzell Innerrhoden ochGlarus. I de övriga kantonerna utövas de demokratiska rättigheterna genom slutna val och omröstningar.
Två eller flera kantoner kan träffa överenskommelser inom vissa områden som ligger utanför förbundets lagstiftningsmakt, exempelvis skolväsendet. Sådana kallasinterkantonalt konkordat.
Varje kanton har två eller (för halvkantonerna) en representant iständerrådet, den lilla kammaren i Schweiz parlament. Vid val till den större kammaren,nationalrådet, utgör kantonerna valkretsar. Vid vissa folkomröstningar krävs för godkännande stöd av både en majoriet av de röstberättigade och en majoritet av kantonerna.
Sex kantoner –Obwalden,Nidwalden,Appenzell Innerrhoden,Appenzell Ausserrhoden,Basel-Stadt ochBasel-Landschaft – kallas traditionellt för ”halvkantoner”. Denna term ogillas numera av författningsexperter, eftersom 1999 års grundlag nämner 26 jämställda kantoner. Benämningen ”kantoner med halv kantonröst” har nyligen börjat användas i offentliga och juridiska texter.
RegionenUnterwalden har, i historiska källor, alltid delats in i halvkantonerna Obwalden och Nidwalden. De övriga fyra halvkantonerna är resultatet av delningar av tidigare existerande kantoner: kantonenAppenzell klövs 1597 i halvkantonerna Innerrhoden och Ausserrhoden i samband medreformationen.Kantonen Basel delades i halvkantonerna Basel-Stadt och Basel-Landschaft efter att landsbygden runt Basel gjort uppror 1833.
De sex halvkantonerna har samma institutionella struktur och samma rättigheter och skyldigheter som de övriga kantonerna – med två undantag: för det första väljer de bara en ledamot var tillStänderrådet i stället för två, och ifolkomröstningar som inte allenast fordrar ett flertal av alla avlagda röster utan även bifall av kantonflertalet (Ständemehr / majorité des cantons), till exempel för grundlagsändringar, räknas en halvkantons röst bara som en halv röst. Det här innebär att ett kantonflertal faktiskt är majoriteten av tjugotre kantonröster.
^Det här är den ordning som vanligtvis förekommer i offentliga schweiziska dokument. Överst i förteckningen finns tre städer som ansågs förnäma i detgamla schweiziska edsförbundet; övriga kantoner står i den ordning de har upptagits i konfederationen. Den här traditionella rangordningen av kantonerna har ingen praktisk betydelse i dagens moderna förbundsstat där alla kantoner är jämställda, emellertid går fortfarande den formella rangordningen för kantonernas offentliga befattningshavare efter den.
