Schweiz har haft en särställning iEuropas historia genom sitt centrala, men ändå isolerade läge iAlperna.
Den nuvarande staten Schweiz egentliga historia börjar först1848 när landets nya författning slogs fast men tiden från tre föregångare brukas medräknas till statens historia. Detgamla edsförbundet var en lös sammanslutning av olikakantoner som bildades 1291 av kantonernaUri,Schwyz ochUnterwalden och erhöll genom fredsavtal en omfattande autonomi frånTysk-romerska riket. Området utökades och1648 fick regionen genomwestfaliska freden internationell suveränitet. Efter franskt ingripande och en revolution bildadesHelvetiska republiken 1798, som 1803 ombildades till en lydstat under fransk kontroll. Efter Napoleon med början 1813 bildade kantonerna ett löst sammanhållet statsförbund som upphörde 1848.
De äldsta spåren av boplatser i Schweiz härrör frånmoustérienkulturen. I grottor som beboddes av moustérienmänniskorna har50 000 år gamla rester av träkol hittats. Ytterligare fynd har dokumenteratrenjakt inom magdalénienkulturen under denäldre stenåldern. Parallellt underyngre stenåldern utbredde sigrössenkulturen i norr och cortaillodkulturen centralt i Schweiz samt i västra delen av landet, därefterhorgenkulturen. Underbrons- ochjärnåldern varkeltiska stammar verksamma i det schweiziska området. En viktig kultur varlatènekulturen, uppkallad efter en fyndplats näraNeuchâtelsjön. Kulturen etablerades sannolikt under 600-talet f.Kr. och spåren av den upphör på 50-talet f.Kr., det vill säga vid den tid då detromerska riket ockuperadeGallien. År 58 f.Kr. lätJulius Cæsar anlägga stadenAventicum i området. Aventicum var den största staden iCivitas Helvetiorum. Under kejsarVespasianus upplevde Aventicum en storhetstid med uppemot 20 000 invånare. Kristendomens inflytande ökade på300-talet. Vid slutet av400-talet domineradeburgunder ochalemanner utvecklingen i Schweiz. Aventicum var biskopssäte under den tidigkristna perioden fram till år585 då episkopatet flyttade tillLausanne. Det mesta av Schweiz inlemmades på530-talet i detfrankiska väldet. När sedan riket styckades genomfördraget i Verdun843 kom östra Schweiz att ingå iLudvig den tyskesÖstfrankiska rike för att sedermera ingå i detTysk-romerska riket. Västra delen av Schweiz hamnade först underLothar I's administration, sedan i kungariketBurgund och för att1032 integreras i det Tysk-romerska riket. Nya furstehus som hertigarna avZähringen och husetHabsburg, ökade sin makt över det schweiziska området på 1100- och 1200-talen. När den ursprungliga linjen av hertighuset Zähringen utslocknade1218 med hertig Berthold V, förklarades stora delar av Schweizriksomedelbara av den tysk-romerske kejsarenFredrik II.
Den1 augusti1291 slöt sig de så kalladeurkantonerna –Schwyz,Uri ochUnterwalden – samman till ett förbund, det så kallade edsförbundet. Samarbetet kom till stånd för att skapa enighet mot två yttre motståndare, dels detTysk-romerska riket, dels furstehusetHabsburg. Båda motparterna försökte öka sitt inflytande på det schweiziska territoriet under 1200-talets senare del. En källa till konflikt med Tysk-romerska riket var att huvudvägen mellan Tyskland ochItalien passerade Schweiz. Habsburgskalantgrevar härskade över områdenaThurgau,Aargau ochZürichgau och var nära att lägga större delen av det nuvarande Schweiz under sig men led nederlag islaget vid Morgarten1315, då habsburgskt rytteri krossades av edssvurna (schweiziska) trupper. Efter ytterligare segrar för de edsvurna mot österrikiska armékårer, anslöt sig flera distrikt till edsförbundet:Luzern (1332),Zürich (1351)Glarus ochZug (bägge 1352) samtBern (1353).
Efter ett halvsekel med strider slöt edsförbundet och habsburgarna fred1389. Därefter tilltog edsförbundets kraftmätning medBurgund. Flera fältslag utkämpades mellan parterna. I ett av dessa,vid Nancy1477, stupade burgundhertigenKarl den djärve.
Internt hade förbundet svårt att hålla ihop under 1400-talet, men genom en överenskommelse 1481 avstyrdes en brytning mellan städerna och landsbygdskantonerna. Edsförbundets strider med tyska arméer - även kända under namnetSchwabiska ligan – blev intensiva1499. Edsförbundet stred framgångsrikt mot de kejserliga trupperna och genomfreden i Basel ökade edsförbundets självständighet från tysk-romersk överhöghet ordentligt. Bland annat var schweizarna inte längre skyldiga att betalariksskatt till Tysk-romerska riket. Den tysk-romerskarikskammarrätten miste också allt inflytande över de schweiziska områdena.
De edsvurnas trupper var fruktade under 1400- och 1500-talen och runtom i Europa efterfrågades schweiziska soldater för uppdrag somlegoknektar ochlivgardister. Det påvligaSchweizergardet grundat1506 lever kvar från denna epok.
1500-talet inledde med konflikter mellan edsförbundet ochFrankrike. Ett fredsfördrag som slöts1521 ökade Frankrikes inflytande, bland annat fick landet rätt att rekrytera soldatämnen i Schweiz.
Mellan 1513 och 1798 ingick 13 kantoner, 10 orter och 3 skyddsorter i edsförbundet. Det fanns också områden som var underlagda en eller flera kantoners gemensamma administration. En politisk församling för hela edsförbundet fanns också,Tagsatzung. Kantonernas förhållande till den katolska kyrkan var den enskilt viktigaste politiska frågan under 1500-talet.Reformationen blev startpunkten för en lång rad strider mellan katolska och protestantiska kantoner och den konfessionella frågan förblev en källa till konflikt på schweiziskt område fram tillnapoleonkrigen.
Några av den katolska kyrkans fränaste kritiker (Huldrych Zwingli ochJean Calvin) var verksamma i Schweiz under seklet. Zürichprästen Zwingli hade anslutit sig till reformationen 1523. Zürich och fem andra kantoner bröt på 1520-talet med denkatolska kyrkan medan de sju resterande kantonerna förblevpåvetrogna.
Genève utvecklades under 1500-talet till ett centrum förreformerta krafter. Staden anslöt sig först till ett förbund medBern ochFribourg på1520-talet. Strax därpå kom Gèneve med i edsförbundet. Trestadsalliansen tillkom för att bilda en enad front motSavojen. 1536 kom den franske reformatornJohannes Calvin till Genève. Genève utropades till egen republik, men de starka banden till edsförbundet bibehölls. Calvin hade brutit med den katolska kyrkan1532. 1538 tvingades han bort från staden. Calvin återvände 1541 och styrde Genève med ambitionen att skapa enteokrati utifrån doktrinen att välstånd är Guds sätt att belöna mänskliga dygder som flit och sparsamhet. Calvins regim var sträng, bland annat förbjöds sång och musik, inklusive orgelmusik i kyrkorna. Under Calvins tid grundades Genèveakademin1559 ur vilken dagensGenèveuniversitet utvecklades.
De reformerta och de katolska falangerna utkämpade två inbördeskrig om respektive läras utbredning, de så kalladekappelerkrigen1529 och1531. I 1531 års krig dödades Zwingli. Freden som följde löste den religiösa konflikten på så sätt att varje kanton självständigt fick bestämma över sin konfessionella tillhörighet.
I Schweiz anfördes motreformationen av kardinalenCarlo Borromeo. Denne grundade iMilano ett särskilt seminarium för utbildning av katolska schweiziska präster. Undermotreformationen fick de katolska kantonerna en mäktig bundsförvant i den spanske regentenFilip II. 1586 bildade de katolska kantonerna alliansenDer Goldener Bund (gyllene förbundet), även kallat borromeiska förbundet. Pakten innebar att de allierade kantonerna lovade att försvara varandra mot inre och yttre hot samt försäkrade att hålla fast vid den katolska tron. Politiskt vann katolicismen en seger när Bern tvingades avträdaChablais ochPays de Gex till Savojen1567. Katolikernas ställning var stark, men bröts 1712, genom ett religionskrig mot protestantiska kantoner.
Revolutionära stämningar spred sig till Schweiz från Frankrike efter 1789 bland annat genom agitatorernaPeter Ochs ochFrédéric-César de La Harpe. Ochs mål var att ersätta edsförbundet med en modern stat, med stark centralmakt efter franskt mönster och försvagade kantoner. Sedan franska armédivisioner marscherat in i Schweiz på våren 1798 utropade Peter Ochs denHelvetiska republiken den12 april 1798 från rådhusbalkongen iAarau, staden som blev republikens huvudstad.
Revolutionskrigen ochnapoleonkrigen skakade om Schweiz rejält. Efter att franska trupper marscherat in i landet1798 ombildades edsförbundet till den så kallade Helvetiska republiken utifrån en nyregeringsform. Centralmakten stärktes på och kantonernas inflytande reducerades. Tryckfriheten och religionsfriheten lagstadgades.
En ny grundlag 1803 förvandlade Schweiz till en lydstat under fransk kontroll. Samtidigt fick landet en administrativ indelning i 19 kantoner.
1813, sedan Frankrikes krigslycka vänt, återinfördes det decentraliseradestyrelseskicket från tiden före1798. VidWienkongressen 1815 kom dåtidens stormakter att garantera Schweiz fullneutralitet i förhållande till andra stater.
Enligt den nya författningen bildade kantonerna ett löst sammanhålletstatsförbund. Den tidigare aristokratin kunde återta en del av den makt den förlorat vid införandet av den helvetiska republiken.
Under första hälften av 1800-talet förändrades jordbruket, samtidigt somtextil-, ur- och verkstadsindustrier växte fram i vissa regioner. Kraven på politiska reformer stärktes: En tidigliberal framgång var kantonenTicinosförfattningsreform den 4 juli 1830. Efterjulirevolutionen iFrankrike följde missnöjesyttringar som snabbt ledde till liberalt influerade författningar i kantonernaThurgau,Aargau,Luzern,Zürich,St. Gallen,Fribourg,Vaud,Solothurn,Bern ochSchaffhausen. De nya författningarna innehöll vanligen direkta val, rösträtt för en stor del av den manliga befolkningen, utökat politiskt inflytande för landsbygdsbefolkningen ochmaktdelningsprincip. INeuchâtel slogs rörelsen ner. I andra kantoner uppstod senare konflikter, som delningen av kantonenBasel 1833 och oroligheter i nedreValais.
Motsättningarna syntes på flera plan: Liberalerna eftersträvade en schweizisk centralmakt, förbättrattransportväsende och kyrkliga förändringar, medan många konservativa ville behålla kantonernas självständighet. Liberalerna var beredda att ge asyl till politiskt förföljda vilket ledde till konflikter med Schweiz grannländer. Samtidigt ökade befolkningen,arbetarrörelsen organiserades och tidiga socialistiska grupper bekämpades av såväl liberala som konservativa.
Konflikterna kulminerade i ett inbördeskrig1847, sedan sju kantoner med katolsk-konservativa regeringar två år dessförinnan bildat ett tilläggsförbundSonderbund. I det kortvarigasonderbundkriget segrade de folkrikare liberala kantonerna.
Den segrande sidan framtvingade långtgående politiska förändringar: Den nya grundlagen från1848 inskränkte kantonernas makt. Efteramerikansk förebild infördes etttvåkammarparlament medStänderråd ochNationalråd, liksom en centralregering (Förbundsrådet) med sju medlemmar och säte iBern.Mynt- ochpostväsenden blev gemensamma. Järnvägslagen från 1852 lade grunden till en snabb utbyggnad av järnvägsnätet.[1]
Genom en grundlagsändring1874 infördes principen medfolkomröstningar för beslutsfattande på nationell nivå. Stegvis infördes en gemensam civillagstiftning, delvis baserad påCode Napoléon, som ersatte kantonala bestämmelser och fullbordades 1907.
Närförsta världskriget utbröt förklarade sig Schweizneutralt. Sommaren 1917 utmanades landets neutrala ställningstagande efter avslöjandet att försvarsministernArthur Hoffmann deltagit i tysk-ryska förhandlingar angående eldupphör på östfronten. Matbrist föranledde folkliga protester. I november 1918 utbröt oroligheter påZürichs gator. Militär sattes in mot demonstrationerna. I protest mot detta utbröt landsomfattande strejker.
Underandra världskriget hävdade Schweiz officiellt att landet var neutralt. Regeringen befarade angrepp såväl frånFascistitalien som frånNazityskland och mobiliseringen i landet var omfattande. Under krigsåren hindrades över 24 000 hjälpsökande inresa till Schweiz. Ett mindre nazistiskt parti förespråkade anslutning till Stortyskland, dock helt utan framgång.
Efter världskrigen höll Schweiz fast vid neutraliteten i utrikespolitiken. Alplandet omfattades avMarshallplanen. Samtidigt profilerade sig landet som en knutpunkt för internationellt samarbete genom att vara säte för bland annat flera avFörenta nationernas underorgan. Sedan början av1960-talet har Schweiz varit med iEuroparådet och iOECD. Landet var ett av de ursprungligaEftaländerna.
Genom en folkomröstning1971 fick kvinnorrösträtt vid nationella val. Schweiz första kvinnliga regeringsmedlem tillträdde 1984.Parlamentet dominerades under 1970- och 1980-talen av liberalaFDP. Liberalerna,socialdemokratiska ochkristdemokratiska partier, som tillsammans uppnådde drygt 60 % av rösterna och hade två medlemmar var i förbundsrådet. Det mindreSchweiziska folkpartiet fick regelbundet 10 % av rösterna och hade en medlem i förbundsrådet.[2]
Den10 september2002 blev Schweiz medlem i Förenta nationerna (FN).
Sedan detkalla krigets slut har rikspolitikerna ofta arbetat med förhållandet tillEuropeiska unionen ochbanksekretessen.
År 1992 sade en folkomröstning knappt nej till medlemskap iEES. Den karismatiske EES-motståndarenChristoph Blocher frånSchweiziska folkpartiet syntes ofta i medierna. De följande åren steg Schweiziska folkpartiets röstandel betydligt, först på bekostnad av kristdemokrater och liberala. Vid nationalrådsvalen 2003 fick Schweiziska folkpartiet 26 % av rösterna,[2] varefter Blocher blev invald som andra SVP-medlem i förbundsrådet. Han förlorade dock denna post efter valen 2007.[1]
När ett EES-inträde blivit inrikespolitiskt orealistiskt tecknade förbundsrådet bilaterala avtal med EU.
USA och andra länder har opponerat sig mot att Schweiz banksekretess försvårar skattekontroll. I flera publikt kända fall har utländska skattemyndigheter fått tillgång till persondata från schweiziska banker genom att bankanställda privat överlämnat stora mängder data, exempelvisHervé Falciani, utan att gå genom de schweiziska myndigheterna. Schweiz har under 2000-talet börjat lämna mer uppgifter om banktillgodohavanden till utländska skattemyndigheter.
Wikimedia Commons har media som rörSchweiz historia.
| ||||||||
