Illustration av endjävul, troligenSatan själv, i manuskriptetCodex Gigas, även kallad ”Djävulsbibeln” (tidigt 1200-tal). Han är avbildad med tvetunga för att symbolisera hans falska ord.Helvetet avHans Memling (runt 1485).Djävulen iGustave Dorés illustration avDen gudomliga komedin (runt 1861–1868).
Satan ellerFan (IPA: /faːn/, /ˈfaːˌan/), vanligen ävennoanamn såsomdjävulen,hin,hin håle,hin onde,den onde,den andre,den lede med mera, ärpersonifikationen avondskansfurste i tillvaron i deabrahamitiska religionerna. Främst enmaskulin figur; han förekommer isedvänja,mytologi ochfolktro. Då andemakterna tänks såsom farliga övermänskliga väsen, finns alltid möjligheten för att de skall bli uppfattade som företrädesvis goda eller onda makter. All folktro känner andar, som är mer fruktade än vänliga.[1]
Hansegennamn utöverSatan ochFan brukar anges somLucifer ellerBeelzebub (den senare ibland om hans son). ÄvenMefistofeles (en av hans tjänare från tysk folktro) har använts om honom.
I modern tid är Satan främst en legend eller myt i stora delar av världen men en stor andel judar, muslimer och kristna föreställer sig emellertid fortfarande Satan som ondskan personifierad. Ävenevangelikalisterna betraktar djävulsfiguren med största allvar.
Satan härrör ursprungligen frånhebreiska:שָׂטָן,śāṭān som betyder ”motståndare, fiende, anklagare” med mera.[2]
Fan (uttal: /fán/ eller /fáann/) härrörfornsvenska:fænden (jämför svordomenfanders) som troligen är inhämtat från västgermanskan i betydelsen ”frestaren” och torde vara besläktat med ordet ”fiende”.
den andre (”hin”),den fule,den gamle (gamle,gamlefar,gammalkarlen,gammalkärn),[4]den lede,den onde,den onde anden,den sure[3] – jämförengelska:Old One[4]
rackaren,[11]raggen,[3]raggfas (ragg + fasa?)[12] – troligen från tyskan i betydelser från smutsarbetare, dödgrävare, med mera;[11] jämförengelska:Old Roger[4]
tramen,guds tramen – avfornnordiska:tramr, ”djävul, ond ande”[14]
Jämför med engelska noanamn:Old Nick (”Gamle Nick”),Old Harry (”Gamle Harry”),Old Poger (”Gamle Poger”),Old Roger (”Gamle Roger”) ochOld One (”den gamle”).[4]
Huvudfåran inomkristendomen anser, utifrån en tolkning av de heliga hebreiska Skrifterna, att Satan är jämställd meddjävulen. För de flesta kristna tros han vara en ängel som gjorde uppror mot Gud och den som talade genom ormen och förleddeEva till olydnad mot Guds befallning. Hans slutgiltiga mål är att leda människorna bort från Guds kärlek - att leda dem till att göra sådant som Gud motsätter sig. Satan har också identifierats med den som anklagar Job, den som frestarJesus ievangelierna, laglöshetens kraft iAndra Thessalonikerbrevet 2:7 och draken iUppenbarelseboken. Innan hans uppror var Satan en av de högsta änglarna och den "ljusaste på himlen". Hans stolthet och högmod anses vara ett skäl till varför han inte böjde sig för Gud och Hans vilja som alla andra änglar gjorde, utan själv sökte regera i himlen. Tron att Satan en gång var en stolt ängel som gjorde uppror mot Gud finns dock inte explicit uttryckt iBibeln utan baseras snarare främst på slutsatser (till exempelHesekiel 28). Satan brukar kallas "demonernas härskare"[15], "den här världens härskare" och "denna världens gud".[16] Uppenbarelseboken beskriver hur Satan kommer att kastas ner från himlen till jorden och föra krig mot "de som lyder Guds bud och tror på vittnesbördet om Jesus". Slutligen kastas Satan i sjön som brinner av eld och svavel[17], inte som härskare, utan som en bland många, och blir plågad var evig dag och natt.
Det övergripande temat iNya Testamentet är att Satan frestar och förleder mänskligheten i synd för att hindra dem från att följa Gud. I annan, icke-traditionell, kristen tro (till exempel hosKristadelfianerna) hänvisar inte ordet "Satan" i Bibeln till ett övernaturligt, personligt väsende utan till vilken "motståndare" som helst och avser bildligt människans synd och frestelser.[18]
Paulus talar om ”mörkrets välde” (Kol 1:13), och ”herrarna i denna mörkrets värld” (Ef 6:12). Synd och död följs åt (Rom 5:12). Människorna blir slavar under synden för att sedan skördas av döden (Rom 5:21; 6:16). Ett annat ondskefullt par är köttet och världen. Köttet är i detta sammanhang ett slags sammansvärjning mot Guds vilja och skapelsens ursprungliga mål, på så vis att Paulus kan tala om ”köttets sinnelag” som är vänt mot döden. Köttet och världen betraktas som instrument som används av ”mörkrets krafter” för att förvränga och vilseleda skapelsen och människan. Därför kan Paulus säga att det inte är ”mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Kristus har emellertid besegrat dessa makter (Kol 2:14-15). Paulus tal om ”kosmiska makter” (Kol 2:8-20) låter oss ana en värld som skapades god, men där vissa krafter har förvrängts och vänt sig mot Gud, med katastrofala följder för skapelsen. De kosmiska makterna skulle då vara änglamakter, inte så långt från vad som i modernt vardagsspråk kallas för naturlagar (men naturligtvis också något mer än det).[19]
Satan (hebreiska:הַשָׂטָן,ha-Satan ("motståndaren", "anklagaren");arabiska:الشيطان,ash-shayataan ("åklagaren") är ett ord som härstammar från densemitiskarotenśṭn och som betyder "att vara fientlig" eller "att anklaga".
IJobs bok (Iyov) ärha-satan ("anklagaren") namnet på enängel underkastadGud. Inomjudendomen gör ha-satan inte något ont, utan påpekar människornas onda böjelser och handlingar för Gud. Ha-satan har ingen makt om inte människorna gör onda saker. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber ha-satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot Ha-Satans prov. Slutligen återupprättar Gud Job och han får dubbelt så mycket boskap som tidigare, samt tio nya barn som kompensation för de tio som dött.
IToran nämns satan bara två gånger, båda gångerna i berättelsen omBileam och hans åsna iFjärde Moseboken (Bamidbar) kapitel 22–24.Herrens ängel identifieras som en motståndare eller ett fysiskt hinder för Bileam och hans resa i Fjärde Moseboken 22:22. Senare i Fjärde Moseboken 22:32 identifierar Herrens ängel sig genom att säga sig vara en motståndare och använder återigen termen satan.
Apokryferna är religiösa skrifter som inte godkänns som religiösa texter i judendomen och många moderna protestantiska riktningar av kristendomen. Dessa verk bär vanligtvis namnen på gamla hebreiska stormän i syfte att fastställa deras giltighet bland de verkliga författarnas samtida.
IVishetens bok förklaras att döden kom in i världen genom djävulens avund.[20]Andra Henoksboken, även kalladslaviska Henoksboken, innehåller hänvisningar till en väktarängel ("egregore") med namnet Satanael.[21] Andra Henoksboken är enpseudepigrafisk text vars tidpunkt för tillkomst och författarskap är okänt. Texten beskriver Satanael som en fallen ängel[22] och en ond ande som visste skillnaden mellan vad som är "rättfärdigt" och vad som är "syndigt".[23]Första Henoksboken innehåller hänvisningar till Satariel (som tros vara densamme som Sataniel eller Satanael). Hans namn är likt de andra änglarnas namn -Mikael,Rafael,Uriel ochGabriel.
Talmud nämner Satan på många ställen. På alla dessa skriftställen är Satan underkastad Gud och har ingen självständig existens. Ibland identifieras Satan med olika demoner, såsomAsmodeus. Ibland finns det även en viss sympati för honom. I en kommentar till Jobs bok uttryckerrabbinerna sympati att hans uppgift var att "bryta fatet men inte spilla vinet".
I denkabbalistiska litteraturen och dess derivat,chassidisk litteratur, ses Satan som en av Guds åklagare, vars uppgift är att locka människan tillsynd och sedan vända och anklaga syndaren. En ytterligare förståelse av Satan kommer från en liknelse där en prostituerad blir anställd av kungen (Gud) att fresta hans son (en jude). Den prostituerade måste göra det bästa hon kan för att fresta sonen, men innerst inne hoppas hon att sonen kommer att klara provet. På samma sätt ser den kabbalistiska och chassidiska traditionen på Satan; hans uppgift är att fresta oss så gott han kan och vända och anklaga oss, men innerst inne är hans önskan att vi ska stå emot hans frestelser.
Shayṭān (arabiska: شيطان) är det ord som används inomislam för att hänvisa till Satan, eller djävulen. Shayṭān (frånrotenšṭn, شطن) är ett adjektiv som betyder "vilse" eller "avlägsen" och kan både användas om människor ("al-ins", الإنس) ochdjinner.Iblis (arabiskt uttal:[ˈibliːs]) är namnet på djävulen som nämns iKoranen i samband medskapelseberättelsen. Ordet kan härledas från den arabiska verbrotenbalasa بَلَسَ, med betydelsen "han misströstade"; därför skulle namnets språkliga mening kunna vara "han/det som orsakar misströstan".
Enligt Koranen vägrade Iblis att lyda Guds befallning att böja sig förAdam och blev följaktligen utkastad från himlen och gavs anstånd fram tillDomedagen. När Gud befallde alla änglarna att böja sig för den första människan vägrade Iblis, som var fylld av övermod och avund, att lyda (han kunde välja att lyda eller inte, eftersom han som djinn hadefri vilja) då han såg Adam som underlägsen honom själv i Skapelsen eftersom Adam skapades avlera och Iblis genom "eld utan rök".
"Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: "Fall ned på era ansikten inför Adam!" Och de föll ned inför honom, [alla] utom Iblis; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. [Gud] sade: "Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?" [Iblis] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld utan rök, men honom skapade Du av lera."
Det var efter denna händelse som Iblis fick namnet Shayṭān. Shayṭān hävdar att om han ges anstånd till den dag då de döda skall återuppväckas (Domedagen) ska han lägga sig i bakhåll för de längs Guds raka väg och ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster. Han hävdar att Gud kommer att finna de flesta av människorna otacksamma. Gud accepterar Iblis anspråk och garanterar vedergällning för Iblis och hans anhängare i form avhelvetet.[26] Shayṭān sänds till jorden tillsammans med Adam och Eva och förleder dem där till att äta av frukten från det förbjudna trädet.[27]
Ett av namnen på den viktigastegudomen inomjezidismen, Malek Taus, är shaitan. Jezidism är dock inte detsamma somsatanism utan kan bättre förstås som en kvarleva av en förislamsk forniransk religion under starkt inflytande av en mindresufisk rörelse grundad av Shaykh Adi.[28] Sambandet med Satan, som ursprungligen gjordes av muslimska utomstående, väckte intresse hos europeiska resenärer ochesoteriska författare på1900-talet.
Inombahá'í-rörelsen betraktas "Satan" inte som en självständig ond makt som inom vissa andra religioner, utan står för den grundläggande naturen hos människorna.`Abdu'l-Bahá förklarade: "Denna lägre natur i människan symboliseras av Satan - det onda jaget inom oss, inte en ond personlighet utanför."[29]
Satanistiska grupper har olika åsikter om Satan, från övertygelsen om att han existerar och bordedyrkas (teistisk satanism), tillAnton Szandor LaVeys symboliska tolkning som betonar den enskildas vilja och strävan efter tillfredsställelse.
Många av de "satanistiska" lärorna kommer inte ursprungligen från faktiska satanister, utan frånkristna. Den mest kända borde vara denmedeltida folksägnen ochteologin rörandedemoner ochhäxor. Ett senare exempel är det så kallade "satanic ritual abuse" från1980-talet och Michelle Remembers memoarer, där satanismen skildras som en ogrundad konspiration av djävulsdyrkare som bland annat infiltrerar samhället, kontrollerar världen, kidnappar spädbarn ochoffrar människor.
I moderna tider har djävulsgestalten haft varierande öden och det förekommer rikliga anspelningar på djävulen i till exempel vissrockmusik, och deungdomskulturer som formas omkring denna och liknande musik.
Helvetet, Satan och djävlarna har alltid förekommit i rikligt mått i konsten och litteraturen. Ett av de verk som illustrerar den blandning av skräck och igenkännande som präglade medeltidens förhållande till det onda, ärDantesDivina Commedia ochHieronymus Boschs målningar.
I Dantes bokDen gudomliga komedin färdas författaren själv genomhelvetets olika avdelningar (det finns nio) med den romerske diktarenVergilius som sin guide. Längst ned finner han Djävulen själv, fastfrusen i evig kyla och is, men innan han nått dit har han beskrivit för läsarna om alla möjliga slags plågor och straff och presenterat en mängd demoner och andra onda väsen. Den franske konstnärenGustave Dorés illustrationer av Dantes bok är välkända.
Boschs helvetesmålningar har gett upphov till många spekulationer – exempelvis att han intog droger och sedan målade vad han såg. Hans tavlor är överfulla av till synes ondskefulla varelser som fått formen av egendomliga missfoster, fiskar som går med krycka och mössa, nakna människor fångna i bubblor av slem, smådjävlar som sticker och pinar dem som dömts till Helvetet. ÄngelnLucifers fall från himlen finns vanligen med på Boschs tavlor, men djävulen själv är inte avbildad. Man kan i hans framställningar se hela den döende medeltidscivilisationen i ett sista ljussken innan den försvinner för alltid.
.jpg)
.jpg)
