Sasaniderna var den sista inhemskadynastin att styraPersien före denarabisk-muslimskainvasionen. Den sasanidiska epoken sträckte sig mellan226, närpartherna besegrades, och640, som en konsekvens av konflikten med det muslimska kalifatet. Huvudstaden i riket varKtesifon.[1]
Mesopotamien med sin omfattandekonstbevattning var ett tätbefolkat och ekonomiskt viktigt område för riket.Jordbruket inbringade betydandeskatteintäkter och möjliggjorde etableringen av flera stora städer: huvudstadenKtesifon,Veh Ardashir,Perozshapur ochVeh Antiok Khusrau. Befolkningen på den iranska platån å andra sidan var utspridd och bosättningar förekom främst vid de vattendrag som Zagros terräng gav upphov till. Utanför floderna och de underjordiska kanalernaqanat fanns flera öknar:saltöknenDasht-e Kavir i norr och öknen iGedrosien (motsvarande ungefär dagensBaluchistan) i sydöst.[1]
Statsreligionen varzoroastrism. Riktningenzurvanism var den viktigaste riktningen inom zoroastrismen i detSasanidiska riket. ProfetenMani (216–277), som hade utvecklat en ny skriftreligion, verkade i Iran under denna period. År 250 fick Mani den iranske kungenShapur I att konvertera tillmanikeismen, och under dennes tid rönte manikeismen stor framgång. Efter kungens död förföljdes Mani och hans anhängare. Så småningom greps Mani, fängslades och dömdes till döden. Han avled i fängelset innan domen hann verkställas.[2][3]
Från Syrien hade redan under denpartiska tidenkristendomen spridit sig till Persien. Ända tillKonstantin den stores regering hade kristendomen här rent av haft en gynnsammare ställning än i detromerska riket.[4] Först då kristendomen genom Konstantin blev en "tillåten" religion och faktiskt den mest gynnade religionen i det romerska riket, blev den politiska motsättningen även en religiös sådan. Från år 345 inleddes underShahpour II en blodig förföljelse mot de kristna i det sasanidiska riket, då dessa numera betraktades som romarnas naturliga bundsförvanter. EfterJovianus fredsslut (363) drabbade förföljelsen även de kristna inom de avträdda områdena. Först år 380 kom det till ett stillestånd i sasanidernas kamp mot kyrkan.Yazdegerd I organiserade den persiska kyrkan, och i spetsen för kyrkan ställdes biskopen avSeleukia.[4]
Drafš ī Kāvayān (medelpersiska) Irans legendariska riksbaner.
Det persiska ridderskapet,dehqanernas stånd, utvecklades ur den jordägande länsadeln. Ur deras led rekryterades det tunga, pansarkläddarytteriet. Under dem stod bondebefolkningen, som i krig utgjordefotfolket. Över lantadeln stod de gamla, förnäma adelshusen, inom vilka statsämbetena var ärftliga. Denna högadel bildade ett mäktigt furstestånd. Bredvid dem stod prästeståndet,magerna, som dock fick större politisk makt först efter att den sasanidiska statskyrkan hade organiserats.[5]
Härens huvudstyrka utgjordes av rytteriet, beväpnat medpilbågar. Bakom dem stod de pansarkläddalansryttarna. Deras uppgift var att rikta den sista förintande stöten mot fienden. Bågen var alltsedan fornpersisk tid det nationella vapnet. Man använde sig också avelefanter, ett inslag lånat från det indiska krigsväsendet. Särskilt belägrings- och försvarstekniken var högt utvecklad.[5]
