Sarmatismen var enideologi om att den polskaadeln stammade frånsarmaterna och hade en legitimerande funktion.
På1500-talet började polska författare hävda att polackerna varsarmaternas ättlingar. Det var ett påstående som till en början inte verkade orimligt. Det var bara den polska reaktionen på ett europeiskt mode. Underrenässansen hade det blivit en litterär konvention att smickradynastier med hjälp avgenealogier som grävades fram urklassisk lärdom. Den hade rent av drivits fram genom dentryckerirevolution som gjordegrekisk ochromerskhistoria tillgänglig för hovfolket.
Under de närmaste hundra åren antog den sarmatiska myten en egenartad och förvriden form på egen hand. Från att ha varit ett hovs officiella myt blev "sarmatismen" massreligion för en hel samhällsklass. På 1500- och1600-talen började den polska adeln tro att det var de - intePolens befolkning i allmänhet - som var sarmaternas enda ättlingar. De var inte bara en överlägsen kast inom det polska samhället, de var av en annanras. Andra klasser, såsomborgare ochbönder, måste således härstamma från andra, lägre raser. Med hjälp av fler pseudoklassiskalån kunde forskarna snart beteckna de lägre stånden som "geter" eller "gepider" - småstammar avtrakiskt ellergermanskt ursprung vilka antogs ha förts till östra och centrala Europa som slavar av de ädla sarmaterna. Den polske författaren och historikern Richard Brzezinski skriver i sin bok "The Sarmatians 600 BC-AD 450" att sarmaterna som senare i historien var kända som alaner levde i Polen och att man där smälte ihop med slaverna.
Ideologin hade en tydligt legitimerande funktion. I Polen hade adeln, cirka 10 procent av befolkningen, lyckats bli nästan helt höjd över staten. De valde kungen. De utgjordesejmen (parlamentet) och införde enhällighetsregeln:liberumveto, en fri vetorätt som gjorde att en enda avvikande åsikt kunde hejda alla överläggningar. Steg för steg införde de immunitet mot alla centrala ingripanden i sina egna gränslösa privilegier. Adeln styrde inte, den förhindrade att någon över huvud taget kunde styra. Det var bara adeln som utgjorde det sanna folket, och som sarmater hade dess medlemmar rätt att göra som de ville. Detta var den s.k. gyllene friheten för vilken adeln gång på gång tog till vapen.
Under 1600-talet införlivades andra element med denna ideologi. Ett av dem varxenofobi. Sarmatismen var hängivetkonservativ. I sarmatiska ögon var Polen prefekt: Polen var en ädlings paradis, jordens modigaste, klokaste och lyckligaste land. Det verkade därför logiskt att varje förslag om förändring innebar ett hot om att smittas av utländskt inflytande. Kungliga förslag om att höja skatterna eller reformera förvaltningen angreps för att vara verk avtyska ellerfranska rådgivare, vilka förgiftat kungens tankar för att kunna inför absolutism och underminera den polska självständigheten. Särskilt för adelns mellersta och lägre skikt uppfattades reformationen som ytterligare en upplösande importvara frånBöhmen ochTyskland, vilken tilltalade sådana vulgära icke-sarmater som städernas köpmän. En fanatiskmotreformatoriskkatolicism blev ett inslag i den sarmatiskapatriotismen.
Sarmatismen förändrade också Polens syn på geografin. Trots sin glödande katolicism vände sarmaterna hellre blickarna österut än västerut, mot deras förfäders hemort - och arvegods. Sarmatismen användes för att rättfärdiga en aggressiv utrikespolitik mot öster. Ordet Sarmatien infördes som beskrivning av alla slaviska befolkningar och deras territorier. För den polska adeln, som var övertygad om att utgöra det utvalda folket, innebar detta inte blott att den var alla slavers aristokrati, utan också att Polen - under en period av nästan oavbrutna krig motryssar,tatarer ochturkar - hade historiska krav på gamla sarmatiska riken i självaRyssland, iUkrainaskosackländer, iMoldavien ochBessarabien.
Sarmatismen var också en stil. Den var en livsföring: extravagant och prålig, stundom våldsamt generös och stundom groteskt grym och hämndgirig, baserad på en lantlig tillvaro i herrgårdar av trä och på dyrkan av landsbygdens sunda och fromma miljö. Gästfrihet, vilket i allmänhet innebar dryckeslag och jakt, var något sarmaterna var särskilt stolta över. Sarmatismen var också känd för sin klädsel och utsmyckning. Här samlades alla sarmatismens ironier. I början av1700-talet var en polsk-sarmatisk adelsman en uppseendeväckande gestalt som man inte kunde ta miste på. Han rakade huvudet, bar långa hängande mustascher (Lech Wałęsas sarmatiska hängmustasch gjordee mycket förSolidaritet1980), och bar en långkontusz-kaftan som hölls ihop över magen av en gördel. Hans svärd utgjordes av en kroksabel vars hjalt sannolikt var beklädd med guld och juveler. Han såg kort sagt ut som en turk - eller möjligen en turkifierad tatar.
Mot slutet av 1700-talet föll sarmatismen ihop. Men i sitt fall krossade den också Polen och den självständighet som adeln kämpat så våldsamt för i så många århundraden.