Sarati är ett skriftsystem som skapades avJ.R.R. Tolkien på 1910-talet. Ursprungligen använde Tolkien det i sin dagbok, men i sinom tid sögs det upp i skapandet av hans fiktiva värld, där böcker somSilmarillion,Bilbo – En hobbits äventyr ochSagan om ringen senare skulle utspela sig.
Tolkien producerade under 1910–1930-talen ett antal kortare texter skrivna med sarati, samt diverse tabeller och beskrivningar av skriftsystemet allteftersom hans tankar om det förändrades. Detta material har utgivits i nummer 13 och 15 av magasinetParma Eldalamberon. I dessa dokument använder Tolkien sarati för att skriva engelska ochmedelengelska, samt de till fiktionen hörande språkengoldogrin ochqenya (senare stavatquenya).
Enligt Tolkiens böcker är sarati det första skriftsystemet. I texterna kallas skriften oftaRúmilian letters ellerthe Alphabet of Rúmil. ISilmarillion skriver han:
När Tolkien på 1930-talet utvecklade skriftsystemettengwar ur sarati, lät han alvenFëanor bli upphovsman till denna skriftform.Silmarillion berättar om Fëanor:
I Appendix E tillRingarnas herre skriver Tolkien slutligen:
Ordetsarati som beteckning på skriftsystemet avslöjas i en postumt publicerad text från 1959–1960. Ordet sägs där vara pluralformen avquenya-ordetsarat, "bokstav, betydelsebärande tecken", som i sin tur härrör från den fiktiva alviska roten *SAR eller *SYAR, "rista, skära", i överförd bemärkelse "skriva". Enligt samma text är beteckningen "Rúmils tengwar" oegentlig, eftersomtengwar specifikt avsåg Fëanors skriftsystem.[4]
Sarati är ett fonografiskt skriftsystem; varje tecken representerar ett språkljud. Vokaler skrivs somdiakritiska tecken intill konsonanttecknen. Inom Tolkiens fiktion var skälet till detta att vokaler av Rúmil ansågs ha sekundär betydelse.
Konsonanttecknens former markerar i olika hög grad hur ljuden de representerar är besläktade. Exempelvis är ett genomgående drag att tecken förtonande ljud (som /b/, /d/, /g/) dubblerar hela eller en del av tecknet för motsvarandetonlösa ljud (/p/, /t/, /k/). Tecken med sammaartikulationsställe (som /p/, /b/, /f/, /v/) är som regel också baserade på samma grundform.
Sarati tillämpar ett stort antal skrivriktningar. Tolkien skriver i en text att "Qenya writing is from top to bottom of the page beginning at the top left-hand corner."[5] Enligt en något senare text var den ursprungliga skrivriktningen höger till vänster,[6] ellerbustrofedon (alternerande höger-vänster och vänster-höger), men i böcker användes vanligtvis skrivriktningen uppifrån och ner, i rader som lästes med början längst till höger. I de skrivna beläggen är dock den vanligaste skrivriktningen uppifrån och ner med början till vänster. Ett antal belägg för skrift från vänster till höger återfinns också.
I skrift bands konsonanttecknen ofta ihop av ett rakt streck, som löpte utefter tecknens vänstersida (vid vertikal skrivriktning) eller ovansida (vid horisontell skrivriktning). De diakritiska vokaltecknen hamnade då vanligtvis på streckets motsatta sida.