Sancai (唐三彩;Táng Sāncǎi, 'Tre färger') ellerFlerfärgsglasyr[1] ellerTang trippelfärg är ett samlingsnamn för färgglaseradkinesisk keramik från mellersta delen avTangdynastin (618–907). Sancai-keramiken användes som gravgods för den kejserliga överklassen, och är idag högt värderat och eftertraktat av samlare.[2] Sancai-keramiken avbildar oftast vardagliga motiv såsom människor, djur eller hushållsföremål.
Namnetsancai som betyder 'tre färger' kan framstå som missvisade då minst sex olika färger används på sancai-keramik. Ursprunget till namnet kommer från utgrävningar 1928 där trefärgade artefakter hittades. Därefter har namnet levt kvar även efter att lergods med fler färger hittades.[3]
Under inledningen av Tangdynastin gjordes stora ansträngningar för att minska kostnaderna för överklassens gravar, och även för att minska risken för gravplundring. I linje med dessa tankegångarna togs sancai-keramik fram under andra halvan av 600-talet avsedda uteslutande som gravgods för den kejserliga familjen och hovets överklass.[2][4][5] Sannolikt var tillverkningen av sancai kontrollerad av hovet.[5] Under drygt hundra år från slutet av 600-talet[3] hade sancai-keramiken sin storhetstid som utsmyckning i Tangdynastins gravar.[2][4] Den fullt utvecklade sancai härrör från och med tiden för kejsarinnanWu Zetian (r. 690–705) och toppkvalitet producerades därefter under ungefär 75 år.[6] Den äldsta av Tangdynastins sancai-gravgodes härrör från en grav daterad år 663, och den yngsta från 850.[5]
Tangdynastins båda huvudstäder,Chang'an (dagensXi'an) ochLuoyang, hade separate produktionsanläggningar för sancai.Gongyi iHenan producerade sancai för Luoyang ochHuangbao iShaanxi producerade för Chang'an, och de båda anläggningarna producerade med anmärkningsvärt likvärdigt resultat.[7]
Tangdynastins sancai-keramik fick motsvarigheter i efterföljande dynastier såsomSong-sancai,Liao-sancai och ävenjapanskNara-sancai.[2] Från 1200-talet till mitten av 1400-talet fraktades Sancai-keramiken väster ut längssidenvägen för ett omfattande användande iSyrien,Cypern ochItalien. Sancai blev även populärt iJapan.[4]
Vanligen användes de tre färgernagul,grön ochbrun,[2] eller mer nyanserat uttryckt; krämfärg/halmvit, grön ochbärnstensfärgat.[8][3] Utöver dessa tre grundfärger förekom även varianter avkoboltblå,lila,turkos,svart,grå ochvit.[2][8][3]
Sancai-keramiken föreställde vanligen vardagliga motiv såsom människor, djur, möbler, fat, vaser, fordon, byggnader eller landskap.[2] De avbildade människorna är vanligen kvinnor, och många av dem tillhörHufolket.[2] De mest frekvent avbildade djuren ärhästar ochkameler.[2] Storleken på objekten varierar från någondecimeter till över enmeter höga.[2] En del objekt är kopior från original som utförts i ädlare material såsom t.ex.guld,silver ellerbrons.[3]
Det har även hittats arkitektoniska artefakter i sancai-keramik såsom t.ex. tegelskärvor iDamingpalatset i dagens Xi'an ochShangyangpalatset i Luoyang. De arkitektoniska objekten härrör från tiden efter år 675.[5]
Stilen på sancai-keramik har influens från många kulturer såsom frånIndien,Persien,Mesopotamien ochCentralasien som kombinerats med den kinesiska formgivningen.[3]
I ungefär 30 gravar har sancai-objekt grävts ut, och den största delen har grävts ut väster om dagens Xi'an i Shaanxi, som var en av Tangdynastins huvudstäder. Betydligt färre, men ändå rikligt, med fynd har hittats kring dynastins andra huvudstad Luoyang i Henan.[5] Även utanförTaiyuan iShanxi har gravfynd av sancai gjorts. Enstaka fynd har också gjorts iHebei,Jilin,Hunan,Hubei ochPeking. Utmärkande fynd har gjorts t.ex. iZhaolings ochQianlings satellitgravar.[5]
Tekniken för att tillverka sancai har sitt ursprung från metoder som utvecklades underNorra Qidynastin (550-557).[3]
Den största skillnaden mellan sancai-keramik och äldre kinesiskt lergods är att sancai görs på vit eldfast sekundärtkaolin från norra Kinas gruvåmråden iShaanxi,Hebei ochHenan.[3] Lergodset har en förhållandevis hög andelbly ifrittan.[2]
Glasyren bestod av mineraloxider avkoppar (för grönt),järn (för gult och brunt) ochkobolt (för blått).[2][4] Efter glaseringen brändes lergodset i ungefär 900 till 950 grader.[2][9] Glasyren är väldigt lättflytande och inte optimal för t.ex. avbildning av ansikten. Därför finns finns det ibland ytor på lergodset som medvetet lämnades oglaserade och i stället målats i efterhand.[8] De oglaserade ytorna målades ibland med pigment av organiska material, och dessa pigment har ofta gått förlorade under åren.[8] Den koppargröna glaseringen är giftig, och sancai-artefakterna skulle kunna vara dödliga om de används som hushållskeramik.[9]
Under sin samtid var inte sancai-keramiken ur ett tekniskt perspektiv betraktade som högstående.[4]
