Inom hinduismen är det själen som vandrar, dvs återföds (själavandring).
Vissa former avhinduism ser samsara som ett bortirrande från det sanna jaget (atman) till en tro på det illusoriska jordalivet som det verkliga. Detta leder i sin tur tillegocentrism, strävan efterlust och därför en evig kedja av dåligakarma och återfödelse. Det är tillståndet av illusion som kallasmaya. Det ord som används för tillståndet av befrielse från denna eviga rundgång kan varamoksha,mukti,nirvana ellermahasamadhi.
Buddhismen räknar inte med existensen av någon själ i samsara, då buddhismen inte tror på ett bestående jag (anatman). Buddhismen talar istället om orsak och verkan. Det här livet och desskarma utgör en orsak till nästa liv, som blir verkan.[2]
Buddhismen betraktar existensen som ett ständigt kretslopp av återfödelse. Återfödelse kan ske till många olika platser och livsformer, däribland gudar, titaner, människor, djur, spöken, och helvetesvarelser. Samsara sägs sakna början, och dess enda slut ärnirvana/upplysning. Varelser i världar lägre än människovärlden (spöken/djur/helvetesvarelser) upplever praktiskt taget bara lidande, medan varelser i högre världar än människovärlden (gudar/titaner) upplever överväldigande njutning. Enligt buddhismen är människovärlden den mest optimala, då människor kan uppleva både njutning och lidande, och lättast inse verklighetens fundamentala natur utan att bli distraherad av för mycket lidande eller njutning.[3]
Imahayansk filosofi är samsara och nirvana inte separata från varandra, då de är tomma (shunyata).[3]