Samernas historia sträcker sig åtminstone tillbaka tillvår tideräknings början. Många äldre forskare har dragit slutsatser om samernas historia i mycket äldre tid än så, ibland ända sedanistiden. Idag ärarkeologer inte så benägna att använda nutidaetniska beteckningar om forntidens kulturer.[1] När det gäller stenåldernsfångstkulturer iNorden menar tongivande forskare att deras primära kollektiva identitet troligen var kopplad till den lokala gruppen eller släkten, och inte till någon större övergripande enhet motsvarande detsamiska folket.[2] Någon gång omkring Kristi födelse är det dock enligt de flesta nutida forskare relevant att tala om en samisk etnicitet. Under århundradena därefter börjar samerna också omnämnas i skriftliga källor.
Eftersom utvecklingen inom det område som under historisk tid bebotts av samer skiljer sig en hel del från sydligare trakter är det lämpligt att här tillämpa den periodindelning som utvecklades avHans Christiansson och som har använts av bland andraEvert Baudou.[3]
Genetiska studier av framför alltmitokondriellt DNA ochY-kromosom-DNA visar att samerna huvudsakligen har ett västeuropeiskt ursprung och inte är släkt medsibiriska folk. Dock finns genetiska spår både från väster och öster.[4] I en studie från 2007 kom forskarna fram till att merparten av den samiska folkgruppen verkar ha kommit till Norden mycket snart efter istidens slut, antingen från den europeiska kontinenten eller från öster eller från båda hållen. Ytterligare ett tillskott ska sedan ha kommit från öster så sent som för 2 000–3 000 år sedan.[5] Tidigare har denGropkeramiska kulturen föreslagits förfäder till samerna men detta har blivit motbevisat av omfattande DNA-studier.[6]
Arkeologiska rön kring 2005 anses visa att den norska kusten snabbtkoloniserades från sydväst under istidens slutskede. De människor som slog sig ned vid kusten gav upphov till lämningar som blivit kända somKomsakulturen.[7] Dessa lämningar har av äldre forskare, framför alltK.B. Wiklund, ansetts vara spår av samernas förfäder.[8] Han utgick dock från att Komsakulturens människor skulle ha tillbringat hela istiden isolerade vid kusten, vilket alltså inte är forskningens nuvarande ståndpunkt. En invandring längs norska kusten omedelbart efter istiden är däremot helt förenlig med forskningen om samernas genetiska ursprung, vilket innebär att de tidigaste stenålderslämningarna vid Ishavskusten mycket väl kan härröra från en grupp som kom att utgöra en betydande del av samernas förfäder.[9]
INorrbottens län har under 2000-talet flera boplatser påträffats som måste ha tillkommit mycket snart efter attinlandsisen drog sig tillbaka. De verkar ha använts avrenjägare, eftersom det finns renben i fyndmaterialet.[10][11][12] När dessa boplatser var i bruk var de sydligare delarna avNorrland fortfarande täckta av is, vilket gör en invandring från söder osannolik. Det är däremot inte långt till det redan befintliga bosättningsområdet vid Ishavskusten i norr. Ungefär samtidigt verkar det också ha skett en invandring från öster, med koppling tillButovokulturen i västraRyssland.[13]
De tidigaste stenåldersfynden i norra Sverige skiljer sig inte särskilt mycket från dem som hittats i södra Sverige. Någon gång omkring4000 f.Kr. skedde emellertid endifferentiering mellan norr och söder. Tidigare hade redskapen i norr tillverkats avkvarts med en teknik som även användes söderut, men nu kom i allt större utsträckningskiffer till användning i norr, och redskapen slogs fram ur stenen med en ny teknik. En övergripande benämning på den kultur som lämnat efter sig dessa redskap ärskifferkulturen, och den tycks ha varit dominerande i hela Norrland, särskilt Mellannorrland, samt i mellersta och norra Norge. Även i norra Finland har skifferföremål hittats, men de är inte lika vanliga. Skifferkulturens tid varade fram till omkring2000 f.Kr.[14]
Eftersom skifferkulturens utbredningsområde i stora drag överensstämmer med samernas bosättningsområde under historisk tid drog två arkeologer, svenskenHans Hildebrand och norrmannenOluf Rygh, på 1860-talet slutsatsen att skifferkulturens lämningar var spår efter tidiga samer.[15] Idag tror dock arkeologerna att stenåldersmänniskornas identitet snarare var knuten till den lokala gruppen och inte till någon stor, övergripande enhet motsvarande det samiska folket.[16] Långt senare kom etnologenPhebe Fjellström till en likartad ståndpunkt, även om hon menade att det fångstfolk som levde i norra Sverige vid denna tid bara var en av de två grupper som senare, omkring2000 f.Kr., smälte samman och bildade den samiska folkgruppen. Enligt Fjellströms uppfattning hade detta fångstfolk ursprungligen bott vid norska kusten i höjd med södraLappland och norraÅngermanland. Därifrån hade de under tusentals år företagit jaktfärder överKölen under vintrarna för att jagaälg och med tiden blivit mer eller mindre stationära.[17]
Under 2010-talet och framåt har man allt mer fokuserat på DNA-analyser för att avgöra samernas genetiska ursprung. Studier visar att en förhistorisk migrationsvåg frånSibirien som nådde Europa för cirka 4000 år sedan gav ett betydande tillskott till samernas arvsmassa. YDNA-haplogruppen (som ärvs från far till son) N1c är särskilt vanlig i Finland och bland samer, och tros ha kommit in i Fennoskandinavien österifrån för minst 1500 år sedan.[18][19] Den samiska befolkningens bosättning fördaterar inte den skandinaviska befolkningens bosättningar. Initialt de olika gruppernas förfäder bosatt olika delar av den Skandinaviska halvön och hade en liten interaktion till en början för att sedan bli intensivare allt eftersom grupperna expanderade.[20]
Det arkeologiska fyndmaterialet tyder på att det under det sista årtusendet f.Kr. skedde en markant ökning i handelsutbytet mellan fångstbefolkningen i norraFennoskandien och avlägsna samhällen med ett annat levnadssätt. Det visar sig i fynd av föremål som importerats österifrån, främst från den så kalladeAnaninokulturen i mellerstaRyssland, som tidigt ägnade sig åt järnframställning. Bland fynden finns järnföremål, imponerande bronsyxor och gjutformar.[21]
Bland de inhemska fynden från samma tid märks den så kalladeasbestkeramiken, som kan ha använts i samband med metallframställning. Kärlen är utsmyckade med mönster som har stora likheter med den som förekommer på Ananinoyxorna av brons.[22][23]
Asbestkeramiken har kopplats samman med tidiga samer av bland andra arkeologen Evert Baudou. Han har påpekat att asbestkeramik inte förekommer söder om en gräns som skiljerÖvre Norrland från Mellannorrland ochJämtlands län. Norr om denna gräns är älvnamn och de äldsta ortnamnen ofta samiska eller finska, medan motsvarande namn söder om gränsen vanligen är av nordiskt ursprung.[24] För etnologen Phebe Fjellström, som menade att den samiska folkgruppen bestod av en västlig och en östlig grupp som smält samman, var asbestkeramikens folk den österifrån kommande gruppen. Förutom asbestkeramik förde den med sig ettfinsk-ugriskt språk till det fångstfolk som redan fanns närvarande i Norrlands inland och som nämnts ovan ifråga om skifferkulturen.[17]
En exakt datering av när samerna kom till som folk eller etnisk grupp är förmodligen omöjlig.[25] Den norske socialantropologen och arkeologenKnut Odner utvecklade dock i början av 1980-talet en modell för den samiska etnicitetens uppkomst, inspirerad av antropologenFredrik Barths teorier.[26] Delar av modellen har ifrågasatts,[27] men i stora drag står den sig fortfarande.[28]
Knut Odner kopplade samman uppkomsten av en samisk etnicitet med uppkomsten av detsamiska språket.[26] Språkforskare menar att samiskan utvecklades under årtusendet före Kristi födelse, troligen i södra Finland.[29] Odner menade att befolkningen i södra Finland dessförinnan var både språkligt och etnisktheterogen, utan övergripande etnicitet. Denna ståndpunkt grundade sig på att de arkeologiska fynden är ganska anonyma vid denna tid. Det fångstfolk som levde där tycks inte ha haft något större behov av att uttrycka sin egenart och etnicitet, i varje fall inte på ett sätt som är igenkännbart för en arkeolog. Närfinnarnas förfäder kom till södra Finland frånBaltikum och slog sig ned som jordbrukare kunde de erbjuda produkter som den redan närvarande fångstbefolkningen tidigare inte haft tillgång till. Odner menade att det framför allt handlade omjärn men kanske även omkorn ochull. Dessa varor ska fångstbefolkningen ha kunnat skaffa sig i utbyte motpälsverk. I samband med att allt starkare handelsförbindelser etablerades tog fångstbefolkningen till sig det protofinska språket, som hos dem utvecklades till samiska, menade Odner. Samtidigt utvecklades egna etniska koder hos den samisktalande befolkningen i kontrast till den finsktalande.[30]
I och med att de grupper som antagit en samisk etnicitet utövade en framgångsrik handel med de finska handelsmännen bör deras strategi ha framstått som attraktiv för andra som levde på ett likartat sätt. Enligt Odners modell kom alltfler grupper att definiera sig som samer, vilket ledde till att den samiska etniciteten och det samiska språket spred sig över ett allt större område.[31]
Tidpunkten för när samerna först uppstod som etnisk kategori ville Knut Odner placera någon gång kring Kristi födelse, samtidigt som han menade att processen troligen avslutades först i slutet avvikingatiden.[32] Den svenske arkeologenEvert Baudou accepterade i stort sett Odners sätt att resonera, men han ville tidigarelägga startpunkten och koppla samman utvecklingen av den samiska etniciteten med det östliga handelsutbyte som märks i import av föremål från Ananinokulturen och tillverkning av asbestkeramik. Liksom Odner menade Baudou att den samiska etniciteten uppstått i mötet med andra folk, men Baudou ville förlägga detta till mellersta Norrland och mötet med jordbrukandegermaner.[27]
Två norska forskare, historikern Lars Ivar Hansen och arkeologen Bjørnar Olsen, är inne på samma linje som Baudou vad gäller den samiska kopplingen till Ananinokultur och asbestkeramik. Därmed menar de att det är meningsfullt att tala om samisk etnicitet, åtminstone som en "retrospektiv kategori", från och med slutet av sista årtusendet f.Kr. Hansen och Olsen har dock inte anammat Baudous syn på var den samiska etniciteten skulle ha utvecklats, utan menar liksom Odner att detta skedde i södra Finland i samspel med invandrade finska jordbrukare.[33]
Eftersom forskarna är tämligen ense om att det är relevant att tala om en samisk etnicitet åtminstone från och med Kristi födelse blir det i de flesta fall okontroversiellt att beteckna fornlämningar från denna tid som samiska. Under första årtusendet intensifierades samernas interaktioner med grannfolken, och samerna började också omnämnas i skriftliga källor.[34]
En tidig källa som nämner en folkgrupp som skulle kunna vara samer ärTacitus bokGermania från ca98 e.Kr. som omnämnerfenni. Den grekiske geografenPtolemaios nämner sedan ca 150 e.Kr. finnoi (phinnoi) som det nordligaste av sju folk på »ön» Scandia,Skandinavien. Ca 550 upplyserbysantinarenProkopios om att skrithifinnoi ("skridfinnarna") är det enda vilda folket iThule, Skandinavien.[35]
GotenJordanes skriver år 551 i sin Getica, »Om goternas ursprung och gärningar». Han nämner en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni bor längst bort. Om suehans,svearna, säger han, »Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst».[36] »Blå» betyder här svart, och kan syfta påfjällrävens päls eller andra mycket mörka pälsverk. Av dessa och en rad andra källor från århundradena därefter att döma tycks svearna och samerna under det första årtusendet e.Kr. ha varit väl kända ute i Europa.[35]
Den första säkra källan som nämner samer ärPaulus Diaconus vidKarl den stores hov, som i slutet av700-talet kallar demskridfinnar.
Den vanligaste samiska fornlämningstypen ärhärden. Ofta talar man om enhärd av samisk typ som harrektangulär eller oval form, precis som härden i en sentida samiskkåta. Ofta har härdarna också en större sten vid ena kortsidan, vilket är typiskt för historiskt dokumenterade kåtahärdar. De härdar som undersökts arkeologiskt förekommer ofta i grupper om tre till tio.Dateringar brukar visa att bara två eller tre av härdarna inom en grupp varit i bruk samtidigt. När det finns många härdar är det spår efter ett återkommande nyttjande, inte av många samtidigt existerande bostäder. Ofta ligger härdarna på rad, vanligen för att de ligger på ett åskrön eller längs en skogsbäck eller myrkant.[37]
En fornlämningstyp som är begränsad tillfjällområdet mellan Sverige och Norge är de så kalladestalotomterna, som framför allt förekommer frånLule lappmark och söderut tillLycksele lappmark. Många av stalotomterna har daterats till vikingatiden och framåt. De flesta arkeologer är numera ense om att stalotomterna är lämningar efter samiskt bruk, men däremot inte om huruvida dessa samer ägnade sig åt renjakt ellerrenskötsel.[38]
Längs den norska kusten utvecklades under första årtusendet e.Kr. det nordiska område som kallas förHålogaland med små hövdingadömen upp till fjordenMalangen i nuvarandeTroms fylke.Ottar från Hålogaland, som själv var en av dessa hövdingar ellerstormän, berättade omkring år 890 att hövdingarna fick merparten av sina inkomster från den skatt som finnarna (det vill säga samerna) betalade dem. Skatten bestod av skinn, fjäder, valben samt skeppståg gjorda avvalrosshud ellersälskinn. Ottar berättade också att han bodde längst norrut av alla norrmän. Han hade givit sig ut på resa vidare längsNorra ishavets kust, ända bort tillKolahalvön ochVita havet, och längs hela den sträckan bodde det endast samer ochtersamer. De var fiskare, fågelfängare och jägare.[39][40]
När den förste norske kungen,Harald Hårfager, i slutet av 800-talet underkuvade de norska hövdingarna skaffade han sig ocksåmonopol på handeln och skatteuppbörden bland samerna. IEgil Skallagrimssons saga beskrivs hur kungens förtroendeman, Torolv Kvällulvsson, gav sig av från sin gård gården Torgar (nuvarandeBrønnøy kommun) och reste österut påfinnfärd om vintern tillsammans med ett hundratal beväpnade män. Under dessa färder tog han upp skatt och höll "köpstämma" bland samerna.[41][42] Torolv kom också i kontakt medkväner ochkarelare, och sagan har tolkats som att alla tre grupperna handlade med samerna i konkurrens med varandra.[43] Annan vittnesbörd om handel mellan nordbor och samer ges iTåten om Odd Ófeigsson som utspelar sig underHarald Hårdrådes tid (1045–1066). Där nämnsfinnar,Finnmarken och önTjøtta (Þjótta) som idag ligger iNordland fylke.
Enligt sagorna kom samer och norrmän även i kontakt med varandra i södra Norge. En avHarald Hårfagers hustrur ska ha varitSnöfrid Svåsesdotter, en samisk kvinna frånDovrefjäll.[44] Två av de första kristna lagsamlingar som användes påÖstlandet,Eidsivatingslagen ochBorgartingslagen, förbjuder också uttryckligen norrmän att söka trolldomshjälp hos samerna. Detta anses återspegla att sådana kontakter var en realitet iförkristen tid, och att samerna fanns på Östlandet.[45]
Trots sagorna och lagtexterna har samernas förhistoriska närvaro i södra Norge länge varit omdiskuterad. Därför väckte det stor uppmärksamhet när en rad av fyra typiskt samiska härdar hittades vid Aursjøen påDovrefjäll 2006. De har daterats från omkring år 700 till mitten av900-talet och har kopplats samman med sagan om Snöfrid Svåsesdotter[46]
Samernas tidiga kontakter med nordborna ledde till att ett stort antal lånord togs upp i det samiska språket. En del av dem harurnordisk karaktär, vilket innebär att de lånades in före800 e.Kr. Bland lånorden från urnordisk ochfornnordisk tid märks bland annat ord som har att göra med båtbyggeri (gielas,köl;borde,bord i båtens sida;suwdas,sud, fog mellan två bord) och havsfångst (fales,val;dorske,torsk;silde,sill). Den allra största mängden urnordiska lånord är dock relaterad till boskapsskötsel och åkerbruk, somgussa (ko),ullo (ull),mielke (mjölk),vuosta (ost),galdit (gälla,kastrera med kniv) med flera.[47][48]
På svensk sida sträckte sig den vikingatida jordbruksbygden upp längs Norrlandskusten till norraÅngermanland. Till skillnad från när det gäller de norska vikingahövdingarna finns inga skriftliga källor som vittnar om kontakter med samerna, men försök har gjorts att påvisa likartade förhållanden utifrån arkeologiska fynd. Det gäller framför allt den mycket rika järnåldersbygden iÅdalen med mångagravhögar och silverskatter. Den svenske arkeologenLeif Grundberg har hävdat att de rika fornfynden i Ådalen är en följd av omfattande handel med framför allt pälsverk frånlappmarken kringÅngermanälvens övre lopp. Gravfältet påLångön iHoting, som daterats till 900- och 1000-talen, uppfattas då som en plats i detta handelssystem.[49]
De så kalladeofferplatsfynden, som påträffats på ett tiotal platser i svenskaLappland, frånRautasjaure iTorne lappmark tillBäsksjö iÅsele lappmark, pekar emellertid främst på handelskontakter i öst-västlig riktning.[50] Offerplatsfynden består framför allt av mynt och andra metallföremål som daterats till perioden 1000–1300 e.Kr. Föremålen är frånDanmark, Norge, Ryssland,Baltikum,Tyskland,England – i några fallarabvärlden.[51]
När det gäller kontakterna österut bör man komma ihåg att samernas utbredningsområde i nuvarande Ryssland tidigare var mycket större än idag. Fram till de första århundradena e.Kr. levde det troligen samer söder omSankt Petersburg. De trängdes emellertid undan avvepser ochassimilerades även i någon utsträckning. I området mellan de stora sjöarnaOnega,Ladoga ochBeloje ozero levde samerna kvar till någon gång omkring800 e.Kr., kanske ännu längre.[52]
Från och med 800-talet blev staden och sedermera statenNovgorod en alltmer betydelsefull aktör i handeln påNordkalotten. Novgoroderna gjorde expeditioner tillVita havet från och med 1000-talet och började etableraslaviska bosättningar i området någon gång därefter.[53]
Vad gäller den näring som mer än andra brukar kopplas ihop med den samiska kulturen,renskötseln, så är tidpunkten för dess uppkomst omdiskuterad. Ottar från Hålogaland berättade omkring år 890 att han själv ägde 600 tamrenar, varav sex lockrenar, som han sade var mycket dyrbara bland samerna eftersom de användes som lockdjur vid renjakt. Detta anses utgöra ett belägg för att åtminstone någon form avdomesticering av ren förekom vid denna tid.[39]
Pollenanalyser har givit indikationer om att en mycket småskalig renskötsel möjligen kan ha förekommit i Norrlands inland från och med Kristi födelse, mer säkert några hundra år senare.[54]
Boplatsmönstret i övre Norrlands inland förändrades också märkbart i början av vikingatiden. Äldre boplatser påträffas i allmänhet vid stränder, men från och med omkring 700 e.Kr. verkar boplatserna framför allt ha placerats vid myrar, kallkällor, bäckar och småsjöar i områden med bra renbete. Detta har tolkats som att renskötseln vid denna tidpunkt fick större betydelse.[37]
LängsNorrlandskusten finns en fornlämningstyp som i mycket liknar stalotomterna. Det är låga formationer av sten, oftast rektangulära men ibland runda, som anses vara lämningar efter enkla kojor som använts i samband med fiske och fångst. För det mesta uppträder de i grupper, ofta iklapperstensfält.[55]
Tomtningarna har daterats från år 1 till1249 e.Kr. Den amerikanskearkeologenNoel D. Broadbent vill se tomtningarna som lämningar efter en tidigkustsamisk kultur som han menar förekom söderut tillHornslandsudde iHälsingland. Broadbent menar att dessakustsamer säsongsvis utnyttjade delssäljaktsstationerna i havsbandet, dels boplatser lite längre in i landet där man bedrev djurhållning (med ren, får, getter och nötkreatur). Ävenjärnframställning var något som kustsamerna ägnade sig åt, enligt Broadbent.[56]
En orsak till att Broadbent ser tomtningarna som samiska lämningar är rester efter enbrunbjörn som påträffats i en av tomtningarna påBjuröklubb. Lämningarna har tolkats som en björngrav, en fornlämningstyp som hittats i Sverige och Norge. Eftersom det är väl känt från historisk tid att samerna betraktat björnen som ett heligt djur, och deras björnjakt var omgiven av en mängd olika ritualer, brukar björngravarna betraktas som otvetydigt samiska. I Norge förekommer de framför allt iNord-Troms och de har daterats från200–300 e.Kr. till 1700-talet. I Sverige har björngravar främst påträffats inomsydsamiskt område och har framför allt daterats till 1700- och 1800-talen.[57]
Den samiska befolkningen dominerade vid den historiska tidens början det som i medeltida källor kallades lappmarken (ungefär dagenssvenska ochfinska Lappland samt norskaFinnmark fylke), men samexisterade även med jordbrukande befolkning i angränsande landskap. Kustsamer har levat sedan förhistorisk tid i norra Norge. I Sverige förmodasskogssamer med lappskatteland ha levt i norraÅngermanland och norr därom. Skogssamer utan lappskatteland ochsockensamer varsydliga samer (icke-fjällsamer varav vissa talade ett numera utdött icke-sydsamiskt språk) i Mellannorrland och Mellansverige, sannolikt inklusiveVärmland ochDalarna. Exempel på en fyndplats utanför lappmarken som av vissa forskare tolkats som samisk boplats, offerplats och begravningsplats ärVivallen i nordvästraHärjedalen, från 1100-talet. Genom handel levde samerna i ekonomisksymbios med bondebefolkningen. I takt med att den germanska jordbrukarbefolkningen uppodlade allt större landområden, trycktes den samiskahalvnomadiskajägar-samlarkulturen tillbaka, eller bildade blandkulturer och assimilerades i dessa områden.[58]
ITornedalen och kringLuleälvens mynningsområde etablerades en fast, jordbrukande finsktalande befolkning någon gång på 1000-talet, ibland kalladekväner.[59] Samernas närvaro i norra Norrlands kustland är därför omdiskuterad.
Samerna bedrev handel med bland annat renskinn vid de norska fjordarna redan på 1300-talet. I utbyte gav handelsmännen varor som tyg, klädsmycken och silversmycken, tillverkade av städernas guldsmeder.[60]
.jpg)
I och medNöteborgstraktaten 1323 reglerades gränsen mellan Novgorods och Sveriges intresseområden.[61] Ungefär samtidigt började den svenska kronan stärka sitt inflytande över Norrland. Det arkeologiska materialet visar att det östliga handelsinflytandet i norra Norrland upphörde efter 1200-talet. Av allt att döma lyckades Sverige under 1300-talet utvidga sin sfär längs hela den västra sidan av Bottenviken och vidare fram till vattendelaren mellan Torne och Kemi älvar.[62]
Den svenska handeln med samerna kom därefter att skötas avbirkarlarna, vilka förmodligen även tidigare verkat inom området och då haft en koppling tillRepubliken Novgorod. De fick den svenska kronans skydd för sin verksamhet iTälje stadga 1328, och betalade själva en skatt eller avgift till kungen i gengäld.[62] De samer som på 1500-talet beskattades av birkarlarna kallades birkarla-lappar, medan samer i Ångermanland och Umeå som lydde omedelbart under kronan benämndes konungalappar.[63] Birkarlaskatten upptogs fram till 1548–1549, då den svenska staten genomGustav Vasaslappfogde iVästerbotten även började beskatta samerna norr därom direkt.[64][65] Enligt Sveriges sätt att se på saken hade man rätt att beskatta samerna ända upp till Västerhavet (Norra ishavet).[66]
Av stor betydelse för samerna i framför alltPite lappmark var verksamheten vidNasafjälls silververk, framför allt under dess första epok, 1635–1659. Malmtransporterna kunde nämligen bara ske med rendragnaackjor (renforor) och de enda som kunde sköta dessa varsamer, vare sig de ville eller inte. Renskötseln blev lidande och många samer lämnade regionen, vilket ledde till att de som blev kvar fick tjänstgöra i allt längre perioder och utsattes för allt hårdare press.[67]
När gränsen mellan Sverige och Norge fastställdes 1751 genomStrömstadstraktaten, reglerades de gränsöverskridande samernas rättigheter genom den så kalladelappkodicillen.
Upplösningen av densvensk-norska unionen 1814–1905 innebar att det blev svårare för samerna att röra sig över gränserna. Många hade tidigare rört sig mellan sommar- och vinterbeten i Norge och Sverige, en del även bort till Ryssland. För att lösa situationen gentemot Norge, som inte ville ha "svenska" samer på sina marker, förflyttade Sverige ett antal familjer längre söderut ända ner tillVilhelmina i Västerbotten. Detta brukar omnämnas somtvångsförflyttningen av Karesuandosamer. Hur mycket tvång det rörde sig om är omtvistat. Bakgrunden var en långvarig tvist om gränserna på Nordkalotten som till sist bland annat medförde att svenska samer inte fick beta sina renar iNordnorge på sina traditionella sommarbeten vid kusten. Resultatet blev att det fanns för många renar i förhållande till betestillgången längst upp i norra Sverige. Alternativen var slakt eller flytt och många familjer anvisades nya platser längre ner längs fjällkedjan. Det ledde i sin tur till konflikter med de söderboende samerna som tvingades ge plats åt nykomlingarna. Nordsamerna hade också en radikalt annorlunda renskötselmetod –extensiv renskötsel – som innebar att flera familjers och gruppers renar hölls i stora hjordar som bara kantbevakades.Sydsamernas traditionella renskötsel –intensiv renskötsel, där renarna hölls i små hjordar – slogs sönder och många förlorade även sina renar. Denna historia är än idag som ett öppet sår för en del samer, främst iTärnaområdet.
Underrashygienens tidevarv blev samerna i likhet med andra etniska grupper utsatta för kränkande handlingar, då andra raser än den "nordiska" ansågs sämre. Exempel på rasistisk forskning är den som bedrevs vidStatens institut för rasbiologi.[68]Nationalromantiken innebar bland annat en åsiktsströmning där man ansåg att varje folk hade sin bestämmelse:lappar skulle vara lappar och sköta renar. Istället för vanliga skolor så byggdeskåtaskolor, enligt1913 års nomadskolereform. De började ersättas av modernare alternativ under 1940-talet, men ända in på 1950-talet fanns de ändå kvar längst upp i norr. Många samer menar att detta – även om nomadskolorna infördes i all välmening – var ett sätt att neka dem ordentlig utbildning och hindra dem från att moderniseras. Först under 1950-talet och 1960-talet började de samiska skolorna likna moderna skolor, även i skolplanen.1977 bytte skolformen "nomadskola" namn tillsameskola.
Mellan samerna och den svenska staten finns sedan lång tid tillbaka en grundläggande konflikt om mark och dess användning,[69] Flera rättsliga tvister har förekommit mellan renägande samer och svenska staten respektive markägare om vem som har rätt till marken, däriblandSkattefjällsmålet ochNordmalingsmålet.
Samerna har börjat söka sig tillbaka till sina rötter och vill återknyta till sitt samiska arv även utan att äga renar. Den som är renskötare och talar samiska har hög status inom den samiska kulturen.[70] Samer som inte var renskötare blev hänvisade till den svenska skolan. Den rasistiska politiken som bedrevs av svenska staten kallades för ”Lapp ska vara lapp.”[71] Det finns många samer som hellre lever som svenskar efter den psykologiska mobbningen.[72] Man mätte skallarna på samerna. Svenska forskare grävde i början av 1900-talet upp kranier från samiska gravar. Sametinget vill att 12 kranier ska återlämnas i samisk ägo.[73] Det samiska Siida-systemet (samebyn) ska vara till hjälp med renskötsel och samisk gemenskap. Nomadiska renägande samer och svenska markägare har drivit rättsprocesser många gånger angående vem som har rätt till marken.Sametinget är en statlig myndighet som drivs av svenska staten.[74] Samerna har förlorat ett stort antal betesmarker men Sametinget ser till att renskötare ändå klarar sig. Sametinget har i princip inte heller någon politisk makt utan det är istället den svenska staten som har full kontroll.[75] 35 procent av de norska samisktalande samerna känner sig utsatta för diskriminering i dag.[76] Den känslomässiga smärta som många samer känner kan ge upphov till fysiska sjukdomar som hjärtsjukdomar. Det finns många fler självmordsfall bland samer än bland svenskar.[77] Assimileringen[78] sedan medeltiden och framåt, gick fort och även om det ryktas om att samerna är folk med många förmåner, visade det sig att det bara är den renskötande minoriteten som får bidrag. Svenska regeringen hävdar att de inte är tillräckligt jämställda. Därför har regeringen satsat pengar för att de samiska kvinnorna ska bli jämställda med männen.[79] Sametingets styrelseordförande har på senare tid varit kvinnor. Det är svårt för många att tala om att de är samer när det finns fördomar mot dessa. Det var förr vanligt att bli kallad lappdjävel[80] så därför finns många samer som hellre lever som svenskar.[72]
De samiska språken och germanska språk är inte besläktade med varandra, men det förekommer lånord lånade bl.a. från svenska. Samerna lärde sig i viss utsträckning att skriva på samiska med germanernas runskrift. Man har funnit skrift på samiska språket i form av runskrift.[81] Runorna finns även på vissa av samernas ceremonitrummor.[82][83]
Man har funnit minst ensamisk trumma med ensvastika med relation till den samiska åskgudenHoragalles som tros komma från "Gamle Thor" (Þórr karl').[84] Svastikan har använts i många tidiga kulturer (bland annat den indiska), långt före 1900-talet.
