Saigaantilop (Saiga tatarica), även kalladsaiga, är den endaarten blandantiloperna som förekommer naturligt iEuropa.
Saigaantilop tillhör familjenslidhornsdjur (Bovidae) som i sin tur är en del av ordningenpartåiga hovdjur. Dess systematiska ställning inom familjen är omstridd. Traditionellt har den placerats i underfamiljengetdjur men samtida studier indikerar att den är nära besläktad medGazella och att en placering i underfamiljen gasellantiloper bäst beskriver situationen.[2]
Saigaantilop delas vanligen upp i tvåunderarter, nominatformenSaiga tatarica tatarica som förekommer i större delen av utbredningsområdet ochSaiga tatarica mongolica som endast återfinns i västraMongoliet.[1][3] Vissa auktoriteter räknar underartenS. t. mongolica till en art som beskrevs efter kvarlevor frånpleistocen. Denna art fick namnetSaiga borealis och namnet för underarten blir såSaiga borealis mongolica.[4][1]
Saigan har sandfärgad päls som vintertid blir mycket tjock och vitfärgad. Hanen är något större än honorna och har vertikala, spetsiga horn. Honorna saknar horn. Djuret skiljer sig från andra antilopdjur genom att det har en stor, snabelliknande nos. Nosen är resultatet av enevolutionär anpassning till klimatet underistider, då den hjälper till att värma inandningsluften innan luften når lungorna. En genomsnittlig vuxen saiga väger 20–50 kg, är 110–145 cm lång, har enmankhöjd på 60–80 cm och en 6–13 cm lång svans.
Saigaantilopen förekommer idag bara i sydöstraRyssland fram till västraKazakstan, södraSibirien och nordvästligasteKina, men under densenaste istiden var den spridd över hela det område som kallas förmammutstäppen. Under den postglaciala tiden förekom den över stora delar avCentraleuropa ochCentralasien. På grund av hård jakt minskade populationerna kraftigt, och vid förra sekelskiftet betraktades den som så gott som utrotad. Efterryska revolutionen blev den fridlyst iSovjetunionen, och ökade därefter dramatiskt i antal. Sedan omkring 1990 har emellertid förnyad jakt, främst på grund av att hanens horn används inom kinesisk folkmedicin, återigen gjort arten starkt hotad.
Saigan lever i flockar som består av honor och ungdjur medan äldre hanar utanför parningstid lever ensamma. Flockarna vandrar vanligtvis söderut på vintern och tillbaka norrut på våren. Djuret livnär sig på gräs och salthärdiga örter.
Hanen blir könsmogen vid omkring 2 års ålder, och samlar då en grupp på upp till 50 honor. Honorna blir könsmogna vid 7 till 8 månaders ålder.Dräktigheten varar normalt cirka 140 dagar. Under sitt första levnadsår föder honan vanligen en unge men kan därefter föda upp till två, och i undantagsfall tre ungar. Kalvarna diar i tre till fyra månader. Saigans medellivslängd är 6 till 10 år.
Beståndet delas ofta i två underarter[4][1]:
- Saiga tatarica tatarica, Ryssland, Kazakstan och Kina.
- Saiga tatarica mongolica, västra Mongoliet.[5]
Den senare infogas i vissa avhandlingar i en annan art,Saiga borealis, som dessutom innefattar den utdöda populationen från mammutstäppen.[4]
