År 1912 kallade sig partiet, som först varit enfraktion inomRysslands socialdemokratiska arbetareparti, förRysslands socialdemokratiska arbetareparti (bolsjevikerna), förkortat RSDAP (b). 1918 antog man namnetRysslands kommunistiska parti (bolsjevikerna). 1925 antogs så namnetAllunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna) förkortat VKP(b), som 1952 ändrades tillSovjetunionens kommunistiska parti.[2]
Den bolsjevikiska partibyggarstrategin handlade om att bygga en skolad kaderorganisation, som skulle utgöra ettavantgarde hosproletariatet, och därför var antalet partimedlemmar inte särskilt stort förrän månaderna innanoktoberrevolutionen som skulle föra partiet till makten. I takt med att partiet smälte samman med statsapparaten kom dock partimedlemskap att vara mer eller mindre en förutsättning för att kunna göra karriär inom kvalificerade yrken.
Bolsjevikernas ledare vidoktoberrevolutionen 1917 och den unga sovjetstatensde facto ledare varVladimir Lenin. Den siste partiledaren, innan partiet förbjöds avBoris Jeltsin i samband medSovjetunionens upplösning 1991, varMichail Gorbatjov. Partiledaren hade under större delen av partiets existens titelngeneralsekreterare (man bytte ut denna titel mot titelnförste sekreterare efter Josef Stalins död, men den återinfördes sedan avLeonid Brezjnev) och var i praktiken Sovjetunionens ledare, även om unionen därutöver hade såväl president som premiärminister. Samtliga partiledare var under någon del av sin period samtidigt Sovjetunionens president eller premiärminister.
Kommunistpartiets högsta beslutande organ var - till namnet - partiets kongress. Den sammanträde ungefär vart femte år, med tusentals delegater som deltog. Mellan partiets kongresser var det de ca 300 medlemmarna icentralkommittén som tog beslut. Dessa sammanträdde dock enbart två gånger om året, varför partiet 1917 inrättade enpolitbyrå och snart även ett sekretariat. Politbyrån var det politiska organ som i praktiken hade störst makt. Sekretariatet skötte de dagliga administrativa sysslorna för partiets räkning.[2]
Partiets minsta enhet var det som kallades för den primära partiorganisationen (PPO), fram till 1934 kallades det för en particell. En PPO kunde etableras var som helst i samhället där det fanns tre stycken medlemmar från kommunistpartiet. Det innebar att det dök upp PPO:er överallt i samhället: på fabriker, i skolor, påjordbruk, m.m.[3]
Flera partier iRyssland och andra före detta sovjetrepubliker ser sig själva som de direkta arvtagarna till partiet; i Ryssland gäller detta framför allt förRyska federationens kommunistiska parti.
