Ryskan skrivs med en variant av detkyrilliska alfabetet. Bevarade skrifter på östslaviska finns från 900-talet och framåt. Ryskan behåller mycket av östslavisksyntetisk böjningsstruktur och slaviskt ordförråd, men har i sin nutida form även många lånord i ämnen som politik, vetenskap och teknik.
Ryskan räknas till den östslaviska språkgruppen, men densydslaviskakyrkslaviskan har under långa perioder haft stort inflytande över ryskans utveckling, och har påverkat såväl dessgrammatik som dess ordförråd.[2]
Ryskans grundläggande ordförråd, ordbildningsprinciper och, i viss mån, böjningar och litterära stil har påverkats kraftigt avkyrkslaviska, en språkform som utvecklats ur den sydslaviskafornkyrkoslaviskan och som idag används som ettliturgiskt språk av denRysk-ortodoxa kyrkan, samt andra slaviska ortodoxa kyrkor.[2] Många ord i nutida ryskt skriftspråk ligger närmare modernbulgariska än ukrainska eller belarusiska. De östslaviska ordformerna har dock ofta bevarats i de olika dialekterna, som snabbt minskar i användning. I vissa fall används både de östslaviska och de kyrkslaviska formerna, med något olika betydelser.
Ryska talas främst iRyssland och, i lägre grad, i de andra länder som en gång var delrepubliker iSovjetunionen. Till1917 var ryskan det enda officiella språket iKejsardömet Ryssland. Under den sovjetiska perioden varierade politiken gentemot de språk som talades av de olika andra etniska grupperna. Fastän varje sovjetrepublik hade sitt eget officiella språk hade ryskan en enande roll och den högsta ställningen. Efter Sovjetunionens upplösning1991 har flera av de nyblivna självständiga staterna uppmuntrat sina inhemska språk, vilket delvis har upphävt ryskans privilegierade ställning. Dess roll som språket för postsovjetisk samvaro i regionen har dock fortsatt.
Ryska talas av en majoritet av befolkningen i delar av östra och södraUkraina, bland annat på den av Ryssland annekteradeKrimhalvön och iDonbass. Sedan Ukrainas självständighet har de styrande valt att prioritera nationalspråket ukrainska – enda officiellt språk[4] – inom utbildning och administration. Däremot är en stor del av befolkningen tvåspråkig, och ryska massmedier – inte minst på Internet[a] – har stor spridning även i Ukraina. Även iMoldavien (inte minst i utbrytarrepublikenTransnistrien) ochBelarus har ryskan än idag stor utbredning. I det självständiga Belarus är ryska de facto nationalspråk, och belarusiska används endast av en minoritet av invånarna. Ryska talas iKazakstan av två tredjedelar av befolkningen, som i slättlandet i norr till stora delar härstammar från andra delar avKejsardömet Ryssland ellerSovjetunionen. IKirgizistan är den ryska aktiva användningen ungefär på samma nivå som i Armenien. Knappt en femtedel av befolkningen iUzbekistan ochTadzjikistan talar ryska, medan under fem procent är rysktalande iTurkmenistan.
ILettland, där cirka en tredjedel av befolkningen är ryskspråkig, har ryskans ställning och användande i skolor debatterats mycket. De rysktalande har mestadels invandrat från Ryssland och andra delar av dåvarande Sovjetunionen efter andra världskriget, då ryska var officiellt språk i hela Sovjetunionen. 2012 hölls en folkomröstning om att göra ryska till officiellt språk i landet, vid sidan av lettiskan. 75 procent av de röstande var dock emot förslaget.[6] IEstland utgör de som invandrat under sovjettiden samt deras ryskspråkiga barn ungefär en fjärdedel av befolkningen. Estniska är officiellt språk i landet sedan 1989, men språklagstiftningen gör att man i orter där ryssarna utgör majoriteten (som iNarva) kan använda ryska inom administrationen.[7] En mycket mindre ryskspråkig minoritet iLitauen har till stor del assimilerats under årtiondet sedan självständigheten och utgör för närvarande mindre än en tiondel av landets totala befolkning.
I de före detta sovjetrepublikerna iKaukasien ochCentralasien ser situationen olika ut för olika länder. I Georgien ochArmenien talar cirka en tredjedel av befolkningen ryska, medan motsvarande siffra iAzerbajdzjan är en knapp fjärdedel.
På 1900-talet lärdes ryska ut i skolorna iWarszawapaktens medlemsländer och andra kommunistiska länder som tidigare var satellitstater till Sovjetunionen, särskilt iPolen,Bulgarien,Jugoslavien ochTjeckoslovakien. De yngre generationerna kan vanligen inte ryska flytande, eftersom det inte längre är obligatoriskt i skolan. I många länder iCentralasien är ryskan fortfarande ett viktigt språk; det är ett av de officiella språken iKazakstan ochKirgizistan och det beräknas att det i det förstnämnda kan talas av omkring 80 % av befolkningen. Tidigare, och i mindre utsträckning även fortfarande, har ryska lärts ut i asiatiska länder somLaos,Vietnam ochMongoliet på grund av det sovjetiska inflytandet, och det används fortfarande som ettlingua franca iAfghanistan av olika folkgrupper.
Ryska talas också iIsrael av åtminstone 750 000judiska immigranter från före detta Sovjetunionen (enligt folkräkningen 1999). Israeliska medier publicerar regelbundet material på ryska.
Stora ryskspråkiga gemenskaper finns också iNordamerika (särskilt i stora stadscentra iUSA ochKanada somNew York,Los Angeles,San Francisco,Toronto,Miami ochChicago). I de första två finns över en halv miljon ryskspråkiga. På ett antal platser ger de ut egna tidningar och bor i självförsörjande områden (särskilt den generation invandrare som började anlända i början av 1960-talet). Endast ungefär en fjärdedel av dem är etniska ryssar. Före Sovjetunionens upplösning var den överväldigande majoriteten ryskspråkiga judar. Efter ökningen av invandring från före detta Sovjetunionen ändrades proportionerna något. Enligt folkräkningen i USA år 2000 talades ryska i hemmet av 1,5 % av befolkningen, eller ungefär 4,2 miljoner, vilket gör det till det tionde mest talade språket i USA.
Stora rysktalande grupper finns även i Västeuropa. Dessa har utökats i flera omgångar av invandringsvågor sedan början av 1900-talet.Tyskland,Storbritannien,Spanien,Frankrike,Italien,Belgien ochGrekland har betydande ryskspråkiga grupper som totalt utgör 3 miljoner människor. Två tredjedelar av dem är faktiskt ryskspråkiga avkomlingar tilltyskar,greker,judar,armenier ochukrainare som antingen bosatte sig i släktens ursprungsland när Sovjetunionen fallit ihop eller bara söker tillfällig sysselsättning.
Tidigare brukade ryska emigranters avkomlingar förlora ryskan i den tredje generationen. Nu när gränserna är öppnare är det troligt[källa behövs] att ryskan överlever längre, särskilt som många emigranter besöker sina hemländer regelbundet och även ser ryskspråkig TV.
Länder där ryska talas
Nyligen utförda uppskattningar av det totala antalet ryskspråkiga:
Källa
Modersmålstalare
Modersmål rankning
Totalt antal talare
Total rankning
G. Weber, "Top Languages", Language Monthly, 3: 12–18, 1997,ISSN1369-9733
Ryssland har uppmanat att ryska skall få officiell status i allaOSS medlemsstater. Än så länge är ryska officiellt språk i fyra av dess stater: Ryssland,Belarus,Kazakstan ochKirgizistan. Ryska är även ansett som ett officiellt språk i regionenTransnistrien, såväl som i den autonoma regionenGagauzien iMoldavien.Viktor Janukovytj, den proryska presidentkandidaten i det kontroversiellapresidentvalet i Ukraina 2004, deklarerade hans avsikt att göra ryska till ett andra officiellt språk i Ukraina. Dock gjorde vinnarenViktor Jusjtjenko inte så eftersom han var närmare allierad med denukrainsktalande befolkningen. Viktor Janukovytj vannpresidentvalet i Ukraina 2010 och hade fortfarande för avsikt att göra ryska till ett andra officiellt språk.
Trots att en utjämning skett efter 1900, särskilt vad gäller ordförrådet, återstår ett stort antal dialekter i Ryssland. Vissa språkforskare indelar de ryska dialekterna i två huvudsakliga regionala grupperingar, "nordliga" och "sydliga", medMoskva i övergångszonen mellan de två. Andra delar in språket i tre dialektgrupper, nordlig, central och sydlig, med Moskva i den centrala regionen.
Dialekterna uppvisar ofta distinkta avvikelser från standard vad gäller uttal och intonation, ordförråd och grammatik. En del av dessa är kvarlevor av äldre språkbruk som nu fullständigt försvunnit i standardspråket.
Typiskt för de nordliga dialekterna är att obetonat/o/ till skillnad från i standardspråket uttalas tydligt (fenomenet kallas okanjeоканье). I de sydliga dialekterna palataliseras slut-/t/ och/ɡ/ uttalas/h/. Vissa av dessa drag finns också i nutida ukrainska, vilket antyder ett språkligt kontinuum eller starkt inflytande åt det ena eller andra hållet.
En av de första som studerade ryska dialekter varMichail Lomonosov på 1700-talet. På 1800-talet sammanställdeVladimir Dal den första ordboken som inbegrep dialektalt ordförråd. Detaljerad kartläggning av ryska dialekter påbörjades vid sekelskiftet 1900. Den storaDialektologiska atlasen över ryska språket (Диалектологический атлас русского языка,Dialektologitjeskij atlas russkogo jazyka,/dʲəʌˈlʲektəlʌˈɡʲiʨəskʲəj ˈatləs ˈruskəvə jəzɨˈka/) publicerades i tre foliovolymer 1986–1989 efter fyra årtionden av förberedande arbete.
Rysk tryckt text från år 1824. I stavningen förekommer bokstävernaѣ (jat) ochi, som avskaffades i och med stavningsreformen 1918, och bokstavenъ (jer) användes i slutet av varje med konsonant avslutade ord.
Fram till år 1918 innehöll det ryska alfabetet ytterligare fyra bokstäver:
ѣ (kalladjat) med uttalet/ie/ eller/e/, ersatt av bokstavene
і med uttalet/i/ , ersatt avи, användes som alternativ tillи framför annan vokal ellerй samt för att undvika ihopblandning av ord som idag stavas likadant, till exempelмиръ( "mir", fred) ochмiръ ( också "mir", värld) vilka idag bägge stavasмир.
ө (kalladfita) med uttalet /f/, ersatt avф
ѵ (kalladizjitsa) var en extremt ovanlig bokstav som uttalades som ett slags i-ljud.
Alla ord som inte slutade i vokal ellerь stavades medъ på slutet, till exempelонъ ("on", han) som idag stavasон.
Rysk stavning är jämförelsevis ljudenlig i praktiken. Den utgör en balans mellanfonetik,morfologi,etymologi och grammatik och har, liksom de flesta levande språks stavning, en del motsägelser och kontroversiella inslag. Till de vanligaste hör att bokstavenг (translittereratg) i pronomen somего och genitivsuffix som-его/-ого uttalas [v].
Den nuvarande stavningen följer den stora reformen 1918 och den slutliga kodifieringen 1956. Den grundar sig på en standardisering av stavningen somfilologenJakov Karlovitj Grot tog fram på 1800-talet. En uppdatering som föreslogs i slutet av 1990-talet har fått ett fientligt mottagande och har inte formellt blivit antagen.
Accenter används aldrig i vanlig text men alltid i ordböcker (och i en del läseböcker för nybörjare) för att markera tryckaccent: мо́ре, моря́ (ett hav, flera hav).
Kommateringen, som ursprungligen baserats påbysantinsk grekiska, omformulerades på 1600- och 1700-talen efter franskan och tyskan.
Ryskans fonologiska system har ärvts frånsamslaviskan, men genomgått betydande ändringar under den tidiga historiska perioden, tills det i stort sett fick sin nuvarande form runt 1400. Språket har fem vokaler, vilka skrivs med olika bokstäver beroende på om den föregående konsonanten ärpalataliserad eller ej. Konsonanterna förekommer normalt i par: en icke-palataliserad och en palataliserad, vilka traditionellt beskrivs somhårda ochmjuka. De 'hårda' konsonanterna är oftavelariserade, men vissa dialekter velariserar bara/l/ i sådana positioner. Standardspråket, som baseras på Moskvadialekten, har starktryckaccent och måttfull variation i tonhöjd. Stavelsebetoningen är inte fast och utmärkes inte i ortografin. Betonade vokaler är något förlängda, medan obetonade vokaler (utom/u/) "reduceras", det vill säga bildar ett system med färre oppositioner. Sålunda uttalas /a/ och /o/ i obetonad ställning på samma sätt: ordinitialt och efter hård konsonant närmast före betonad stavelse som [ʌ], eljest som ettschwa. Efter mjuk konsonant sammanfaller alla obetonade vokaler utom /u/ i ett kort i-ljud.
Den ryskastavelsestrukturen kan vara ganska komplex med både initiala och finalakonsonantkluster på upp till 4 konsonanter. Med en formel där V står för stavelsens kärna (vokal) och K för varje konsonant kan strukturen beskrivas som följer:
(K)(K)(K)(K)V(K)(K)(K)(K)
Exempel på ord med fyra konsonanter i följd: встреча ("möte"), удобств (genitiv plural av удобство, "bekvämlighet").
Ryska utmärker sig genom sin distinktion efter palatalisering för de flesta konsonanterna. Medan /k/, /g/, /x/ har palataliseradeallofoner[kʲ, gʲ, xʲ] kan bara/kʲ/ möjligen ses som ett fonem, fastän det är marginellt och i allmänhet inte anses distinktivt. Palatalisering betyder att mitten av tungan höjs under och efter konsonantens artikulering. I fallet med/tʲ/ och /dʲ/ höjs tungan tillräckligt för att orsaka en svag frikation (affrikator)./t, d, ʦ, s, z, n och r/) ärdentala, det vill säga uttalade med tungan mot tänderna snarare än mottandvallen.
Det bör observeras att de palataliserade postalveolara frikativorna ɕ och ʑ alltid uttalas som långa konsonantljud. Många har därför velat betrakta vart och ett av dem som en fonetisk realisation av två andra, "sammansmälta", fonem, detta trots att ljudet ɕ ofta representeras aven bokstav - щ. Med en sådan analys blir antalet konsonantfonem i ryskan 32.
Den nutida ryskan har behållit mycket av samslaviskanssyntetiska karaktär.
I nominalböjningen finns tvånumerus (singular ochplural), tregenus (maskulinum,femininum ochneutrum) och sexkasus (nominativ,genitiv,dativ,ackusativ,instrumentalis ochlokativ).Vokativ finns bevarad för vissa ord och namn av religiös betydelse, somБоже/'boʒə/ "Gud", etcetera.Adjektiv,pronomen och de första två kardinaltalen varierar också efter genus. Fornryska hade ett tredje numerus,dualis, men förutom att det används i nominativ och ackusativ med talen två, tre och fyra (till exempelдва стула/dva 'stulə/, "två stolar", nuförtiden omkategoriserat som genitiv singular), har den försvunnit. Det finns tre deklinationstyper i ryskan. Den första deklinationen används för maskulina och neutrala substantiv. Den andra deklinationen används för de flesta feminina substantiv. Den tredje deklinationen används för feminina substantiv som slutar påь och för neutrala substantiv som slutar påмя.
Verben böjs i trepersoner och två numerus. Verb uppträder oftast i så kallade aspektpar (perfektiv resp.imperfektiv), däraspekten kompletterar de fåtaligatempusformerna. Böjningen i såväl kasus som tempus sker genom tillägg av böjningssuffix.
Också inom ordbildningen är suffixen, liksomprefixen, vanliga. Särskilt utmärkande och använda är de så kalladediminutivsuffixen.
