1890 blev Rwanda en tysk koloni som en del avTyska Östafrika. Kolonin styrdes indirekt genom den befintliga administrationen, men folkgrupperna behandlades olika då tutsierna ansåg vara högre stående än hutu-folket.[8]
Efter Tysklands nederlag i första världskriget övergick Rwanda till belgisk administration.[8] Under belgiskt styre fortsatte minoritetsfolkettutsi att favoriseras.[8]
I början av 1930-talet infördes identitetskort som angav vilken stam personen tillhörde.[8]
Efter andra världskriget styrdes Rwanda som ett FN-mandat, under fortsatt belgisk administration, fram till landets självständighet 1962.[9]
I november 1959 ledde missnöjet bland hutubefolkningen till en revolt. Mellan20 000 och 100 000 av tutsierna mördades och drygt 100 000 flydde landet.[8]
År 1961 höll de belgiska myndigheterna, som nu svängt till att vara pro-hutu,[källa behövs] en omröstning där landet röstade för att avskaffa monarkin.[8] FN röstade för att avsluta sitt mandat i juni 1962[källa behövs] och Rwanda utropande sin självständighet 1 juli 1962.[10]
Hutufolket kom att dominera den nya republiken totalt och ungefär 150 000 tutsier tvingades under de följande decennierna fly i flera vågor till grannländerna. Barnen till dessa flyktingar bildade senare en rebellgrupp,Rwandas patriotiska front (RPF), i grannlandet Uganda.[källa behövs]
1973 tog den dåvarande försvarsministernJuvénal Habyarimana kontroll över landet i en militärkupp.[8] I början av 1990-talet startade RPF en offensiv i syfte att tvinga Habyarimana att dela på makten och släppa in tutsier i regeringen. Det såg ut att fungera och 1993 inleddes fredsförhandlingar. På hemväg från fredsöverläggningarna[källa behövs] blev president Habyarimanas plan nerskjutet överKigalis flygplats den6 april1994. Presidentens död blev startskottet förfolkmordet i Rwanda.[8]
Den 4 juli 1994 intog RPF huvudstadenKigali, satte stopp för folkmordet[8] och övertog makten i landet. Uppskattningsvis två miljoner hutuer flydde då till grannländerna eftersom de fruktade repressalier. Sedan dess har de flesta hutuflyktingarna återvänt till Rwanda men medlemmar avInterahamwemilisen stannade kvar i östraZaire, nuvarande östra Kongo-Kinshasa, och sågs av RPF-regimen i Rwanda som ett säkerhetshot. Efter att flera gånger förgäves ha vädjat till världssamfundet att gripa in mot dessa beväpnade grupper invaderade rwandesiska och ugandiska regeringsstyrkor östra Zaire 1996. Detta ledde till detförsta Kongokriget och diktatornMobutu Sese Sekos fall.
Trots betydande internationella hjälpinsatser och politiska reformer har landet fortfarande problem med att utveckla ekonomin och att skapa försoning mellan folkgrupperna. De enorma folkomflyttningarna, upproriska hutuextremister och landets inblandning i två krig i grannlandet har hindrat landets utveckling.[källa behövs]
Den långvarige presidentenPaul Kagame blev vicepresident 1994 och president år 2000. Kagama anklagas ofta utifrån för att föra ett auktoritärt styre. Pressfriheten är nästan obefintlig i landet och ligger på plats 156 av 181 påTransparency Internationals ranking. Yttrandefriheten och det politiska utrymmet är trängt. I valet år 2017 fick president Kagame 98,8 procent av rösterna.[12][13]
Rwanda är känt för sitt hisnande landskap och kallas oftale pays des mille collines (franska: "land med tusen kullar").[14]
Rwanda ligger i genomsnitt på mer än 1 500 m ö.h. och dess lägsta punkt ärRusizifloden, 950 m ö.h. I nordväst finns devulkaniskaVirungabergen med den slocknadeKarisimbi som högsta punkt, 4 507 m ö.h. I övrigt domineras västra Rwanda av en nord-sydlig bergskam. Väster om denna liggerKivusjön, som genom Rusizifloden avrinner tillTanganyikasjön och tillhörKongoflodens vattensystem.[15]
Österut sänker sig landet sakta mot sumpiga slätter på cirka 1 300 m ö.h. i anslutning till flodenKagera och dess bifloder som tillhörNilens källflöden.[15]
Berggrunden i Rwanda utgörs mest av kristallina skiffrar ochgnejs, men även yngrelerskiffrar ochlavabergarter förekommer. Jordmånen är i allmänhet mager.[15]
Området vid Kivusjön (1 460 m ö.h.), ligger i regnskugga av de förhärskande östvindarna, och där förekommer både frost och snö. Området öster om Kigali har en årsmedeltemperatur av 17 °C och en årsmedelnederbörd på ca 1 500 mm. I sydvästra Rwanda är motsvarande siffror 20 °C och ca 1 200 mm.
Det är två regnperioder, från februari till april och från november till januari. Variationerna i nederbörd är mycket stora år från år, och ibland kan längre torrperioder förekomma.[16][15]
Även om de centrala delarna av Rwanda i stor utsträckning är uppodlade eller utgör betesmark för tamboskap, har landet ett rikt djurliv. Särskilt viltrika är Kagera National Park i nordöst och det angränsande Mutura Hunting Reserve.[15]
Ett av Rwandas miljöproblem är avskogning på grund av okontrollerad huggning av träd för bränsle med åtföljande jorderosion. Andra miljöproblem är urlakning av jorden, överbetning, markförstöring, försämrad våtmark, förlust av biologisk mångfald och utbredd tjuvjakt.[7]
Rwanda blev det första landet i världen där kvinnorna var i majoritet i denlagstiftande församlingen. År 2008 satt 45 kvinnor och 35 män i parlamentet[17] och talmannen var kvinna. IpresidentPaul Kagames regering innehades drygt en tredjedel av posterna av kvinnor.
Enligt tidigare konstitution hade presidenten endast rätt att inneha posten i två mandatperioder. 2015 skrevs konstitutionen om och därmed möjliggjordes för Kagame, som fått en alltmera diktatorisk prägel, att omväljas i 2017 års presidentval. Människorättsorganisationer har i samband med detta kritiserat Kagame för att förtrycka oppositionen och rätten till yttrandefrihet.[18][19] Paul Kagame blev vicepresident efter år 1994, och president år 2000. Grundlagen har ändrats så att han kan sitta kvar fram till år 2034.[12]
Tidigare var Rwanda indelat i tolv prefekturer[20] från självständigheten fram till 2006 då den administrativa strukturen ändrades. Syftet var att decentralisera makten och skapa multietniska områden.[7]
Rwanda blev självständigt år 1962[7] och samma år blev Grégoire Kayibanda landets första president. Kayibandas mål var att de två folkgrupperna tutsi och hutu skulle bli jämställda.[8] År 1973 tog Juvénal Habyarimana över makten i en militärkupp och landet förvandlas därefter till en militärdiktatur.[8] År 1978 antogs konstitutionen som etablerade en presidentvalsform. Den dåvarande presidenten, Habyarimana, kombinerade rollerna som statschef, regeringschef och president för det som då var det enda styrande partiet, National Revolutionary Movement for Development.[14] År 1990 gick gerillaarmén i Rwandan Patriotic Front (RPF), ledd av Paul Kagame, in i Rwanda från Uganda. Detta var början på ett fyra år långt inbördeskrig.[8] År 1991 antogs en ny reviderad konstitution som gjorde det möjligt för flera partier att delta i regeringen.[14] År 1996 invaderade Rwanda grannlandet Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa, för att fånga flera av de skyldiga. Rwanda allierade sig med den kongolesiske rebellen Laurent Kabila[8] och året därpå avsatte Rwanda, tillsammans med Kabila, Kongos president Mobutu Sese Seko.[8] År 2003 fick Rwanda en ny konstitution som fortfarande gäller 2022.[7]
Rwandas rättsväsende består av högsta domstolen, handelsdomstolar inklusive High Commercial Court; mellandomstolar; primärdomstolar och militära specialiserade domstolar. Rwanda har ett rättssystem som blandar civilrätt och sedvanerätt. Det civilrättsliga systemet är baserat på en blandning av tyska och belgiska modeller. Högsta domstolen gör domstolsprövning av lagstiftningsakter.[7]
Folkmordet år 1994 medförde ekonomiskt att befolkningen blev ännu fattigare och att en redan ömtålig ekonomi blev allvarligt skadad.[källa behövs] Rwanda fick betydande ekonomiskt stöd från omvärlden under 2000-talet och landet kunde återhämta sig från inbördeskriget. Landets ekonomi växte kraftigt och under flera år i början av 2000-talet hade landet en BNP-tillväxt på över 10 %, och den positiva utvecklingen har fortsatt.[16]
År 2012 drog många länder in sitt bistånd till landet efter att det uppdagats att regimen varit inblandade i konflikter i Kongo-Kinshasa. Trots utbredd fattigdom fick landet beröm av IMF för att den ekonomiska tillväxten i landet även kommer de fattiga till del och att inkomstklyftorna minskar.[16]
År 2018 var landets BNP per capita 773 dollar, vilket är mer än 300 % av BNP per capita vid millennieskiftet. Nästan hälften av befolkningen lever dock under den nationella fattigdomsgränsen. Fattigdomsbekämpningen är en del av regeringens strategi för att säkra politisk och social stabilitet. Stora avskrivningar av utlandsskulden har också förbättrat Rwandas finansiella situation.[16]
Rwanda var 2022 det land i Afrika, som det är lättast att starta och driva företag i.[16]
Näringslivet hämmades länge av att landet var överbefolkat och geografiskt isolerat. Under första halvan av 1990-talet förvärrades situationen ytterligare då krig och folkmord ödelade landet.[16]
Landet har brist på elektricitet och dessutom dåligt utbyggda elnät. Även om vattenenergiproduktionen har byggts ut, importeras stora mängderpetroleumprodukter för att täcka energibehovet. För en stor del av befolkningen är dock ved, torv och träkol fortfarande de viktigaste energikällorna. En av världens största naturgasreserver finns dock underKivusjön, på gränsen tillKongo-Kinshasa, varav hälften i Rwanda. Enligt uppgifter från 2022 skulle reserven utvecklas med stöd frånVärldsbanken, men projektet var försenat.[16]
Kaffe är den primära exportvaran.[14] Rwandas viktigaste mineral är tennmalm, och tenn står för en stor del av exportintäkten.[16]
Folkmorden 1994 påverkade ekonomin kraftigt och även om ekonomin återhämtar sig är handelsbalansen 2022 fortfarande negativ. Utländska investeringar finansierar underskottet och investeringar.[14] Rwanda har mycket odlingsbar mark, men eftersom befolkningstillväxten är hög och landet är mycket tätbefolkat måste ändå mat importeras.[källa behövs]
En viktig faktor som hämmar tillväxten är den bristande infrastrukturen. Det försvårar transport av varor, både inom landet men också mellan Rwanda och grannländerna.[16]
I mitten på 2020-talet var nästan hela befolkningen i Rwandakristen. Denkatolska kyrkan, som etablerades i landet 1889, är det största kristna samfundet och omfattar drygt 40 procent av invånarna. Cirka 10 procent av befolkningen är medlemmar i Rwandasanglikanska kyrka, som grundades 1920, medan en liknande andel tillhör olikapentekostala ellerbaptistiska samfund.Sjundedagsadventisterna utgör ungefär hälften så många. Muslimer utgör knappt 5 procent av befolkningen, och drygt 3 procent praktiserar traditionella inhemska religioner. Dessutom finns mindre grupper avhinduer ochbahaianhängare.
Under kolonialtiden var landets lagar och konstitutioner starkt influerade av de kristna kyrkorna. Detta gällde både under det tyska styret (1894–1918) och det belgiska styret (1919–1962). Under den belgiska kolonialtiden hade katolska kyrkan nära band till staten, vilket bidrog till att förstärka konflikter mellan hutuer och tutsier. Tutsierna gynnades av den belgiska administrationen, men inför självständigheten 1962 bröts deras maktmonopol av hutuerna. Trots detta var katolska kyrkan fortsatt starkt knuten till den politiska eliten i det etniskt och politiskt splittrade Rwanda. Efter folkmordet 1994, där över 800 000 människor, främst tutsier, mördades, lämnade många den katolska kyrkan.
Rwandas konstitution från 2003, med ändringar 2005, föreskriver att staten är sekulär och att religionsfrihet råder. Alla medborgare har rätt att välja och utöva sin religion, och diskriminering på religiösa grunder är förbjuden. Det är också förbjudet att i pass eller identitetshandlingar ange religionstillhörighet eller att bära religiösa symboler på fotografier. Dessa regler infördes för att motverka den typ av etnisk registrering som användes under det belgiska styret och som underlättade förövarnas arbete under folkmordet 1994.
Alla ideella organisationer, inklusive religiösa samfund, måste registreras för att få legal status. Skolor är enligt lag skyldiga att undervisa i religionskunskap, och föräldrar har rätt att placera sina barn i religiösa privatskolor om de så önskar.[22]
Rwandas befolkning hade år 2020 en relativt ung åldersstruktur där omkring 60 % var under 25 år.
Landets regering har gjort försök att minska den totala fertiliteten bland annat genom att göra preventivmedel mer tillgängliga och genom att påverka den eftersträvansvärda storleken på familjen. Viss framgång har nåtts då antalet barn per kvinna har minskat från 5,6 år 2005 till 4,46 år 2016 och 3,42 år 2021.
Befolkningstillväxten har också avtagit från 2,53 % år 2016 till 1,8 % år 2021. Moderns medianålder vid första barnets födelse var år 2015 23,0 år.
Mödradödlighet år 2015 var 290 dödsfall per 100 000 födslar.
Spädbarnsdödlighet år 2016 var 56,8 dödsfall per 1 000 levande födslar där den manliga spädbarnsdödlighet var 60,2 dödsfall per 1 000 levande födslar och den kvinnlig spädbarnsdödligheten var 53,2 dödsfall per 1 000 levande födslar.[2][23]
År 2015 var andelen av den vuxna befolkningen som var smittade medhiv/aids 2,89 procent, totalt 201 900 personer, varav&&&&&&&&&&&02900.&&&&&02 900 personer avled i aids det året. [2] År 2020 hade andelen smittade sjunkit till 2,5 procent men eftersom befolkningen samtidigt ökade var det totala antalet smittade högre, 220 000 personer. Det totala antalet avlidna i aids hade däremot sjunkit till&&&&&&&&&&&02500.&&&&&02 500.[21]
Andel av den vuxna befolkningen som led avfetma år 2014 var 3,3 procent.[2] År 2016 hade andelen stigit till 5,8 procent.[21]
År 2011 beräknande andelen av barn under fem år som varunderviktiga till 11,7 procent.[2] Nio år senare, 2020, hade den andelen sjunkit till 7,7 procent.[21]
Den senastefolkräkningen hölls den 15 augusti 2012 och då uppgick den faktiskt befintliga befolkningen i Rwanda (de facto) till 10 393 542 invånare, varav 4 981 197 män och 5 412 345 kvinnor.[3]
Den folkbokförda (de jure) befolkningen i folkräkningen uppgick till 10 515 973 invånare, varav 5 064 868 män och 5 451 105 kvinnor.[24]
Folkräkningar hade tidigare hållits 2002, 1991 och 1978.[24]
Invånartalet i Rwanda uppskattades i juli 2018 av:
Musik och dans är en integrerad del av ceremonier, festivaler, samkväm och historieberättande i Rwanda.[26] Den mest kända traditionella dansen ärIntore, en högeligen koreograferad uppvisning bestående av tre komponenter - baletten, framförd av kvinnor, dans av hjältar, framförd av män, samt trummorna.[27]
Rwanda har liksom många andra afrikanska länder haft en berättartradition och förlitat sig på berättelser som ärvts från generation till generation. FörfattarenAlexis Kagame (1912–1981) är känd för att ha dokumenterat den muntliga historien, kulturen och urfolkens språk. Saverio Naigiziki är den första författaren som skrev på franska.Benjamin Sehene flydde från Rwanda tillUganda 1963 och emigrerade tillKanada 1984. Efter folkmordet gjorde Sehene en allsidig studie över orsakerna till folkmordet. FörfattarinnanScholastique Mukasonga har också skrivit om folkmordet och två av hennes böcker finns översatta till svenska.[28]
Till skillnad från många länder i Afrika har Rwanda varit en homogen stat sedan förkolonial tid. Landet största etniska grupp ärBanyarwanda och de flesta i landet delar kulturellt arv.[29] Under året firas elva regelbundna nationellanationaldagar, samt två nationaldagar som datumet varierar för.[30] Därtill är den efterföljande veckan efter Genocide Memorial Day (som infaller den 7 april) utlyst till officiell sorgevecka.[31] Den sista lördagen i varje månad ärumuganda, en nationell dag avsamhällstjänst, under vilken de flesta normala tjänster lägger ned verksamheten.[32]