Ruser var detfolkslag, enligtNestorskrönikan med ursprung iSkandinavien (jämför det finska namnet på Sverige,Ruotsi, eller det estniska namnet,Rootsi), vilka skall ha grundatKievrus. Den slaviska formen varrus’ och apostrofen är en transkription av den kyrilliska bokstaven "ь" (mjukt tecken) och uttalas således som "rusj" (med mjukt "s" på slutet, ej ljudet "sch").
Ruser kallades det folk som beboddeRutenien och ursprungligen kom frånRoslagen. De finns inte omnämnda historiskt i samtida annaler från Skandinavien, men desto mer i övriga Europa och i Mellanöstern, och de har därför antagits varasvear från början.[1] Redan under 100-talet utforskades Östersjön av folk från Skandinavien, och flera expeditioner har lämnat arkeologiska spår i främstPolen ochUkraina. På 600-talet kom en ny våg av nyinvandrande från Skandinavien till Ukraina. Från 800-talet förekommer omfattande kontakt med nuvarandeUkraina. Arkeologiska fynd visar att skandinaver hade etablerat sig vidStaraja Ladoga vid 700-talets mitt och bedrev handel med lokala finska och slaviska folk.[2]
För västliga historiker och forskare låter teorin om en nordisk bakgrund för ruserna som den rimligaste. De härleder ordet "rus'" via den finska beteckningen på SverigeRuotsi tillRoden namnet påRoslagen. Detta skulle även härleda till grekiskansRhos och den arabiska termenRûs (arabiska: الروس "al-rus" d.v.s.ruserna). Mot 1000-talets mitt hade till större delen östslaviska (men även delvis finska och baltiska) befolkningen i detta "Rusernas land" (Rusĭskaja zemlja) gått från att bestå av olika mindre folkgrupper till att alla identifiera sig den nya rusiska etniciteten. Även skandinaverna hade nu upptaget en östslavisk identitet. Kontakterna mellan Skandinavien och ruserna vart fortsatt stabil fram till 1100-talet.[3][4][5][6]
ISankt Bertins annaler nämns att kejsarLudvigs hov iIngelheim år839 fick besök av en delegation frånKonstantinopel. I denna fanns några män som kallades ruserrhos vilka var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa var, fann han att de varsvear,sueones. Han kvarhöll dem sedan hos sig då han misstänkte att de kommit dit för att spionera.
IRysslands historia kallas denna teori för normandteorin och bestrids av mernationalistiskaryskahistoriker, vilka betraktar normandteorin som antirysk och stötande för denfosterländska stoltheten. Den bekräftas dock både av språkliga ocharkeologiska data och i viss mån avIbn Fadlans berättelse: skeppsbegravningen Ibn Fadlan beskriver stämmer väl in med verkliga och symboliska skeppsbegravningar i Skandinavisk arkeologiska fynd och i nedtecknade myter och i det större sammanhanget kring den utbredda Skandinaviska skeppskulturen. Ordet "rus" är bevisligen besläktat med "Ruotsi" och namnen på de tidiga rusiska hövdingarna är klara slavifieringar av nordiska namn. Liknande antinormandiska teorier har lagts fram iFinland, ty vissa finska forskare hävdar attvikingarna i österled i själva verket varfinnar (Kuussari 1935).
Charlotte Hedenstierna-Jonson menar att det "skandinaviska inslaget i Rus’ är starkt, men inte ensamt" och att det även finns "spår av slaviskt, bysantinskt och västeuropeiskt ursprung. Hon menar att även de som bodde inne iBirka i Sverige kan betecknas som "Rus". Eliten, krigarna och handelsmännen innanför vallarna i Birka, skulle enligt hennes teori ha haft mer gemensamt med sina likar iGnezdovo och Kiev, än vad de hade med bondebefolkningen i den kringliggande jordbruksbygden.[7]
| |||||||||||||
