Romerska riket ellerromarriket, även kallatromerska civilisationen ellerantikens Rom (med flera), var enkulturell,militär ochpolitisk enhet som utgick från stadenRom och så småningom kom att dominera helamedelhavsområdet och stora delar avEuropa.Antiken är namnet på perioden cirka 800 f.Kr–500 e.Kr. inom dengrekiska ochromerska historien.[1] Den romerska kulturen anses vara en av dem som har spelat störst roll i världshistorien.[2][3]
Enligt traditionen grundades Rom av tvillingarnaRomulus och Remus år 753 f.Kr.[4] Fram till år 509 f.Kr. var romarriket ettkungadöme och därefter enrepublik som mellan 44 och 27 f.Kr. gradvis omvandlades till ettkejsardöme. Det romerska kejsardömet delades år 395 e.Kr. iVästrom ochÖstrom. Den siste västromerske kejsarenRomulus Augustulus avsattes år 476 e.Kr. Den östra rikshalvan, det östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket, levde kvar undermedeltiden ända fram till år 1453 e.Kr., då deturkiskaosmanerna erövradeKonstantinopel. Desvenska benämningarnaromerska riket ochromarriket avser dock normalt endast denantika perioden då Rom var maktcentrum.
Under sin första tid var Rom en kungastyrd stadsstat som vi i dag inte vet så mycket om men som enligt den gängse romerska historieskrivningen leddes av sju kungar. Den siste av dem, den etruskiskeTarquinius Superbus, avsattes år 509 f.Kr. då denromerska republiken grundades.
Republikens första tid präglades av motsättningar mellan bördsaristokratin (patricierna) och den stora befolkningsmajoriteten (plebejerna), något som gradvis löstes genom att även plebejer kunde väljas till ämbeten och ingå isenaten. De olika städerna och byarna i närområdet låg ofta i fejd med varandra, och under 300-talet erövrade Rom allt större delar av denApenninska halvön. De besegrade gjordes till medborgare eller allierade med skyldighet att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt.
År 264 f.Kr. kontrollerade Rom hela det italienska fastlandet söder omPoslätten. Den störstamilitära utmaningen under denna tid kom från stadenKarthago iNordafrika. Mellan åren 264 och 146 f.Kr. fördes de tre så kalladepuniska krigen mellan dessa makter. Det sista kriget slutade med att Rom brände ned Karthago med marken och att romarna, som en symbolisk handling, plöjde upp marken och spred salt i jorden så inget skulle kunna växa där.[5] De överlevande männen, kvinnorna och barnen togs tillfånga och gjordes tillslavar.
År 83 f.Kr. utbröt ett inbördeskrig mellan de två generalernaLucius Sulla ochGaius Marius. Sulla invaderade Rom och utropade sig själv tilldiktator, men avgick efter två år. År 60 f.Kr. bildadeJulius Caesar,Pompejus ochMarcus Licinius Crassus etttriumvirat som innebar att de tre delade på makten. Stridigheter utbröt dock mellan de tre och Caesar kunde, efter att ha besegrat sina konkurrenter, styra riket som diktator från 47 f.Kr. till 44 f.Kr. då han mördades av sina rivaler. Han hade redan innan utsett sin syster Julias barnbarn Gaius Octavius till sin efterföljare på tronen. Octavius styrde framgångsrikt romerska riket i femtiosex år; han stabiliserade gränserna, omstrukturerade den statliga administrationen, förbättrade infrastrukturen, underlättade handeln och genomförde betydelsefulla kulturella projekt. År 27 f.Kr. gavsenaten honom namnetAugustus som betyder ”helig” eller ”ärevärdig” och bekräftade hans position somPrinceps vilket betyder "den förste/främste". Detta markerar övergången från republik till kejsardöme i Roms historia.[6] Från och med denna tidpunkt är Rom ett enatimperium med makten i händerna på kejsaren.
Kejsartiden brukar indelas iprincipatet ochdominatet. Principatet, som sträcker sig mellan 27 f.Kr. och 284 e.Kr., har fått sitt namn från kejsarens beteckningprinceps senatus (”förste man isenaten”). Dominatet varade under perioden 284–476 e.Kr. År 324 blevkristendomen officiellt erkänd och enrikskyrka grundades. Romarriket plågades vid denna tid av oroligheter kring gränserna. Efter ett stort antal krig och invasioner avsattes slutligen den sista västromerska kejsarenRomulus Augustulus år 476 av germanenOdovakar. Östromerska riket skulle dock komma att bestå ända till 1453.
Att ange ett årtal och till och med ett datum för stadens grundande var ett sätt för senare tiders romare att etablera en lång och ärorik historia. I verkligheten är Rom, liksom de allra flesta städer, resultatet av en gradvis utveckling. Det finns få eller inga skrivna källor från tiden före 200 f.Kr., och de berättelser som romarna själva baserade sin historieuppfattning på är nedskrivna under århundradet kring vår tideräknings början.[7] Den viktigaste av dessa ”historiker” varTitus Livius, död år 17 e.Kr. Även om de var tveksamma till vissa fantastiska inslag så såg Livius och hans samtida de traditionella berättelserna som i stort sett historiskt sanna. Ett tecken på detta var att det fördes en debatt om grundläggningsårtalet, där vissa förespråkade år 814 f.Kr. och där året 753 f.Kr. etablerades som sant avMarcus Terentius Varro (116–27 f.Kr.).[8]
För det senare romarrikets historia finns det gott om skrivna källor, men deras sanningshalt är inte självklar. Roms historia är en historia av maktstrider och mord, och den som gripit makten genom våld hade allt att vinna på att framställa sin företrädare i dålig dager. Den kejsare som dog en naturlig död och efterträddes av en nära bundsförvant blev i stället hyllad som en god härskare vars livsverk skulle fortleva. Romforskaren Mary Beard uttrycker det så här med hänvisning till kejsarenGaius (Caligula):Gaius kan ha blivit mördad för att han var ett monster, men det kan lika väl vara så att han gjordes till ett monster eftersom han blev mördad.[9]
Under många århundraden ansågs de bevarade skrivna källorna förmedla en sann bild av historien. En helt ny inriktning i synen på de antika källorna kom med den tyske historikernBarthold Georg NiebuhrsRömische Geschichte 1811–32. Niebuhr etablerade en källkritisk metod inom historieforskningen och strävade efter att skilja mellan å ena sidan det poetiska och mytologiska innehållet i en text och å andra sidan de historiska data som kunde rekonstrueras med hjälp av texten.[10] Under återstoden av 1800-talet utsattes den romerska historien för en kritisk granskning som skalade av allt mer av sagohistorien. Under 1900-talet utvecklades en delvis hyperkritisk historieforskning av romarriket, representerad av bl.a.Einar Gjerstad, men under de senaste decennierna har en tilltro till det skrivna källmaterialet ökat.[källa behövs]
Det finns flera olika myter om Roms ursprung. En av dem handlar om tvillingarna Romulus och Remus, som blev räddade av envarginna när de som nyfödda satts ut för att dö. De grundade tillsammans staden Rom och Romulus blev sedan, enligt myten, Roms första kung efter att ha slagit ihjäl sin bror. En annan ursprungsmyt handlar om hjältenAeneas från staden Troja i Mindre Asien. EnligtHomeros dikteposIliaden besegrades Troja av grekerna i det trojanska kriget, som antogs ha ägt rum på 1100-talet f.Kr. Sagan om hur Aeneas flydde från Troja och slutligen slog sig ned i Italien och grundade Rom hade funnits länge i romersk tradition innan poetenVergilius skrev det romerska nationaleposetAeneiden ungefär år 20 f.Kr. Båda grundningsmyterna och deras huvudpersoner ansågs sanna av antikens romare, och det gjordes många försök att kombinera dem genom att göra Aeneas till Romulus förfader.[11]
Enligtlegenden grundades stadenRom (Roma pålatin ochitalienska) den21 april753 f.Kr. av tvillingbrödernaRomulus och Remus. Efter att ha slagit ihjäl sin bror blev Romulus år 753 den första av Roms kungar.[12] Språket som talades av romarna varlatin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk.[13]
Stadens sju kullar var bebodda redan underföretruskisk tid och alltsedan900-talet f.Kr. avlatinare. Sju kungar uppges ha härskat i Rom under en tid av 243 år. För de senare romerska historieskrivarna var kungarna historiska personer. De tre sista var enligt Titus Livius etrusker och den förste av dem,Tarquinius Priscus, sägs ha invandrat till Rom från etruskernas huvudstad Tarquinii, nuvarandeTarquinia. Dagens forskning ser dem – eller åtminstone de tidigare av dem – snarare som mytologiska gestalter, men deras påstådda härstamning från olika grannfolk kan ses som ett tecken på att det tidiga Rom skapades genom inflytande från flera olika kulturer. Att den siste kungenTarquinius Superbus och hans två närmaste föregångare var (eller antogs vara) etrusker tyder på ett starkt etruskiskt inflytande.[14]
Rom var under hela kungatiden ett av många maktcentra i området och inledningsvis klart mindre och svagare än de etruskiska grannarna. Beteckningen kungarike speglar inte helt samhällets karaktär, som av den nutida romforskaren Mary Beard beskrivs som ”en värld av hövdingadömen och krigarband, inte av organiserade arméer och utrikespolitik”.[15] I mitten på 500-talet f.Kr. beräknas staden, och därmed riket, ha haft 20 000–30 000 invånare. Rom var då ett viktigt men inte enastående maktcentrum i området och fortfarande klart mindre och mera anspråkslöst än några av de grekiska bosättningarna på Sicilien och i Syditalien.[16]
Under denromerska republikens tid utvecklades Rom från en stadsstat till ett imperium, som i republikens slutskede omslöt större delen avMedelhavet.
Republiken grundades då Roms sista kungTarquinius Superbus störtades509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under senare delen av republiken fördes flera inbördeskrig, och epoken slutar antingen iJulius Caesars mord (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstitelnAugustus (27 f.Kr.).
Republikens första tid präglades av motsättningar mellan bördsaristokratin (patricierna) och den stora befolkningsmajoriteten (plebejerna), något som gradvis löstes genom att även plebejer kunde väljas till ämbeten och ingå isenaten. De olika städerna och byarna i närområdet låg ofta i fejd med varandra, och under 300-talet erövrade Rom allt större delar av denApenninska halvön. De besegrade gjordes till medborgare eller allierade med skyldighet att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt.
Republiken regerades av tvåkonsuler som valdes för ett år. Deras viktigaste uppgift var att leda republiken i krig. År 451 f.Kr. utfärdades de första skriftliga lagarna, som kallades de tolv tavlornas lag.
Rom blev större och utökade sina krig mot länderna runt Medelhavet. Efter de trepuniska krigen besegradesKarthago, och Rom underkuvade till slut alla sina fiender. Den snabba tillväxten till ett imperium och rikedomarnas ojämna fördelning orsakade inrikespolitiska spänningar, vilket ledde till blodiga inbördeskrig.
Kejsardömet avlöste denromerska republiken år31 f.Kr. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket; även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade stadenRom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningenSPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel avjordens dåvarande befolkning.
Under många år gjorde historiker en distinktion mellanprincipatet, perioden frånAugustus till den romerska krisen under 200-talet underdominatet, och perioden frånDiocletianus till slutet påVästrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin:princeps, ”den första”, den enda titel som Augustus gav sig själv) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, ”mästare”) öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i detbysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats, och ett kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartidens inledning.
Efter kejsareTheodosius I:s död 395 delades det romerska kejsardömet mellan hans två söner. Denna typ av delning, att dela upp riket i två (ibland i tre eller fyra) administrativa delar, var inte ett nytt koncept och sågs inte av romarna själva som en delning in i separata riken, utan snarare i två administrativa indelningar av samma rike. Exempelvis kunde den ena kejsaren stifta en lag som då automatiskt även gällde i den andra kejsarens halva. Den yngre sonenHonorius ärvde Västrom och den äldre sonenArcadius ärvde Östrom. Kejsardömet fortsatte som två separata, men sammanlänkade, administrativa indelningar fram tills att den siste västromerske kejsarenRomulus Augustulus avsattes av germanska arméer den 4 september476. Den sista kejsare som Östrom hade erkänt som Västromersk kejsare,Julius Nepos, dog480 och då upphörde även titeln ”Västromersk kejsare”. Den östra rikshalvan, detöstromerska riket, oftast efter 476 kallat för detbysantinska riket sedan 1500-talet för att skilja på antikens Rom och den medeltida staten, levde kvar fram till1453 då huvudstadenKonstantinopelföll.
EfterVästroms fall476 har många stater i världen ansett sig vara arvtagare till det romerska riket. Detbysantinska riket, den egentliga fortsättningen av den östromerska administrationen, levde kvar till1453.Karl den store, kung över frankerna, kröntes av påvenLeo III år800 som ”kejsare över romarna” i ett försök att återupprätta en västromersk stat underkatolicismen och ena den västliga kristendomen under något som skulle kunna liknas vid antikens Rom. Samma titel ingick även i påveJohannes XII:s kröning avOtto I962 som den förstetysk-romerska kejsaren. Trots namnet hade det senare tysk-romerska riket, som varade ända fram tills1806, ingen egentlig koppling med det antika (och samtida i öst) romerska riket utan var snarare ett försök att utnyttja ett namn som sågs som ärorikt och kristet enande. Även många andra riken använde sig av titeln ”kejsare” i olika former och hävdade därigenom något form av arv från romarriket, däriblandtyska kejsardömet,Österrike,första franska kejsardömet,andra franska kejsardömet ochKejsardömet Ryssland. I dag finns inget av dessa kejsardömen kvar och inte heller någon stat som gör anspråk på, eller kan göra ett egentligt och legitimt anspråk på, att vara romarrikets efterföljare.
Påven, en position som härstammar ur det romerska riket, styrde överKyrkostaten och är i dag statschef förVatikanstaten.
Romarrikets förvaltning var i ständig utveckling och nya institutioner skapades efter behov. Den romerska rätten har inspirerat och varit underlag för utvecklandet av den moderna juridiken och rättsväsendet i flertalet av Europas länder.[17]
Romersk rätt (latinjus romanum) är beteckningen på deträttssystem, som utvecklades i det gamla romerska riket, där det nådde sin höjdpunkt under de tre första århundradena efterKristi födelse (”den klassiska perioden”) och på500-talet iöstromerska riketshuvudstad,Konstantinopel, gjordes till föremål för ettkodifikationsarbete, vars resultat (”den justinianska eller bysantinska rätten”) sedermera fått namnetCorpus juris civilis och för eftervärlden förmedlat kännedomen om den romerska rätten. Slutligen talar man om romersk rätt särskilt med hänsyn till dess framställning i modern tid på den justinianska rättens grundval (”pandekträtten”); namnet härrör från den viktigaste delen av Corpus juris civilis, de så kallade pandekterna.
Den romerska rätten betraktas som en av de mest betydande insatserna i den mänskligakulturens utveckling, eftersom romarna i sitt rättssystem för första gången förenat en fastlogik och formell stringens med ett sinne för det praktiska livets skiftande behov. Förklaringen till detta är romarnasjuridiska läggning och förmåga att fixera det i rättsligt hänseende väsentliga i det konkreta fallet, samt sättet som de för rättsutvecklingen viktigaste delarna av den romerska rätten utvecklades på, varvid rättsreglerna växte fram direkt ur det konkreta fallet och dettas lösning. (JfrResponsa prudentium ochJus honorarium.)
Det antika Roms arméer kom att dominera den dåtida världen, men från början påminde den romerska armén mycket om den grekiska. I krigstider ställde varje valkrets i Rom upp ett bestämt antal Centurior soldater. En Centuria bestod i teorin av 100 män (därav ”Cent”uria), men i regel bestod de av 60–80 män. Någon säker förklaring till detta känner man ej till, men utgår ifrån att det orsakats av förluster eller helt enkelt en oförmåga att mobilisera det fulla antalet Centurior i varje valkrets. De olika valkretsarna ställde upp olika typer av trupper beroende på välståndsnivå. De fattigaste valkretsarna ställde uppvelites, lätta trupper beväpnade med kastspjut vars uppgift var att medelst sina projektiler understödja huvudfalangens trupper. Motsvarigheten till våra dagars medelklass formade spjutfalangen och basen i den romerska armén. Adeln ställde uppequites, ryttare, för att angripa fienden runt huvudfalangen.
En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanförItalienska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker avsenators rang – vanligen enkonsul eller enpraetor – som tillsattes för en period av ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarnakonsuler som tillsattes. Antaletlegioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hadeLusitania ingen permanent legion över huvud taget samtidigt somGermania Inferior härbärgerade fyra legioner.
Sicilien blev den första romerska provinsen241 f.Kr., efter att ha erövrats i detförsta puniska kriget (264–241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem över tiden.Pannonien ochMoesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick för mycket makt. UnderPrincipatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Skattesystemet reformerades redan underAugustus. De självägandepublikanerna, som endast i fall av grova förseelser kunnat ställas till svars för skatteuppbäringen ersattes med statligt utnämndaprokuratorer, en titel även ståthållare i mindre provinser fick bära. Skattesystemet reformerades även för att bli mer kontrollerat, och i huvudsak uppbarskapitationsskatt ochfastighetsskatt, den senare baserad på ägornas storlek.
Språket latin som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från detetruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av detgrekiska alfabetet.Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Detlatinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än i dag, 2 500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten starkt kopplad till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare somVergilius,Horatius,Cicero,Tacitus ochCaesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning iretorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom.
Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att man snabbt såg till att de erövrade områdena övervakades av en fungerande romersk administration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig latin för att kunna avancera i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska.
Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes frångrekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken det romerska rikets statsreligion efter kejsarKonstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efter hand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden talade latin. Deromanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Till skillnad från de erövrade områdena i väster, där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som administrationens och maktens språk i öster. Även i Rom åtnjöt grekiskan hög status och bildade romare lärde sig grekiska. Romerska författare somMarcus Aurelius,Suetonius ochJulius Caesar skrev vissa av sina verk på grekiska. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däriblandNya Testamentet, skrevs på grekiska.
Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat stadenKonstantinopel (nuvarandeIstanbul) vilken kom att bliÖstromerska rikets huvudstad.
Den romerska republiken blev ettkejsardöme27 f.Kr. och den romerska konsten kom därefter att lyda under centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romerskkonst ocharkitektur började spridas iVästeuropa var det ikoloniseringens spår – några egentliga regionala variationer förekom inte.
Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det latinska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom.
Kvinnor hade en relativt fri ställning i antikens Rom även om den skiftade under tidens lopp, från att ha varit strikt under den tidiga republiken till att bli friare under den senare republiken och kejsardömet. I kontrast tillkvinnor i det klassiska Aten levde romerska kvinnor inte isolerade från samhället i könssegregering utan hade tillgång till en viss bildning och kunde verka i de flesta yrken utom de politiska och militära, och även i religiösa ämbeten av stor prestige.[18]
Utbildningen i romarriket var indelad i tre stadier och undervisningen utgjordes i första hand avretoriken, konsten att tala väl. Nästan alla pojkar från 7 till 11 år gick i den s.k. elementaskolan, där de lärde sig att läsa, skriva och räkna. Flickorna lärde sig hushållning hemma av sin mor, men det var normalt även för flickor att gå i elementarskolan.[19]
Föräldrarna var skyldiga att betala för barnens skolgång och majoriteten av föräldrarna hade råd med detta. Skolan låg i det fria och oftast i en pelargång nära gatan.Aga var vanligt förekommande under skoldagen. Skoldagen varade under förmiddagens timmar. Under de stora marknadsdagarna,nundinae, som inföll var åttonde dag, och under sommarmånaderna var skolan stängd.
Pojkarna ur de förmögnare kretsarna, i åldern 11–15 år, fortsatte sina studier i en mellanskola. Undervisningen togs hand av en grammaticus, som lärde sina elever i latin och grekiska. Efter att ha läst sitt eget språk en längre tid och lärt sig grunderna inom grekiska, läste man de stora författarna. Realämnen i våra dagars utsträckning fanns inte, utan barnen lärde sig omhistoria,geografi ochbiologi i samband med de litterära texterna.
Flickor ur de förmögnare kretsarna fick ofta undervisning av grammaticus hemma snarare än i en skola, och många kvinnor ur den romerska överklassen var omtalade för sin bildning och breda akademiska kunskap.[18]
En liten och utvald grupp med pojkar var förutbestämd att göra en karriär inom politiken eller juridiken. I retorikskolan lärde de sig retorikens grunder. Eleverna skulle kunna bygga upp sina tal väl, lägga fram sinaargument i rätt ordning och tala för sin sak med en bra övertalningsförmåga. Delar av kända politiska tal skulle eleverna lära sig utantill.
Till skillnad från i Grekland är kvinnliga retoriker kända i Rom, ofta sedan de fått hemundervisning i retorik.[18]
^Vissa källor anger emellertid år31 f.Kr. som inledningen på kejsartiden. Se exempelvis uppslagsordetromerska riket, kejsartiden, principatet frånNationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 13 februari 2009.
^Holmberg, Sten (2008). Romarriket och den romerska rätten: om ett märkligt kulturarv från antiken. [Visby: Sigbrit Holmberg].Libris11264600.ISBN 978-91-631-7014-0
^ [abc]Pomeroy, Sarah B. (1979(1975)) (på engelska). Goddesses, whores, wives and slaves: women in classical antiquity (5. impr.). New York: Schoken.ISBN 0805205306
^Beryl Rawson, Children and Childhood in Roman Italy (Oxford University Press, 2003)
