Romantiken var en mångskiftande idérörelse som uppstod vid slutet av1700-talet till följd avförromantiken ochnyklassicismen, och som varade till mitten av1800-talet. Termen är mångtydig, nästan svepande, och det finns flera definitioner av den som står i konflikt, men det är allmänt accepterat att det uppstår en ny strömning där individens känslor fick större tyngd än förnuft, allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer.[1] Som epok är romantiken framför allt relevant inomkonst-,vetenskaps-,litteraturhistoria ochfilosofihistoria.
Som kulturströmning var romantiken starkast iTyskland,Frankrike ochStorbritannien, som också utvecklade var sina rörelser inom romantiken även om de kraftigt påverkade varandra.
"Music Party Perworth ",William Turner (1835), Tate Gallery.
Ordet "romantiken" kommer avfornfranskans ordromanz som betecknar enprosaberättelse på folkspråk, och har givit upphov till detsvenska ordetroman.Romancen som litterär term brukar kontrasteras motsatiren, och innebär medRobert Scholes ord en framställning av "övermänskliga karaktärer i en idealvärld" i motsats till satiren som "återger undermänskliga grotesker fångade i kaos."[3] Inom musiken är enromance långsamma, ömma solosatser som inte ingår i en större opera, och som kännetecknas av känslosam intimitet.
Den strömning eller epok som numera kallas romantiken, kallades emellertidnyromantiken av företrädare själva, och en bit in på 1900-talet; med romantik avsågs då i stället enkristen estetisk strömning undermedeltiden som hänger samman medmysticismens inre extatiska försoning med Gud, naturlyrik, framställningar avkärlek, det fulas gestaltande,riddarväsendet, och frigörelse från formkrav.[4] Till denna medeltida estetiska strömning hörgotiken. Denna betydelse av ordet har inte levat kvar. Med "romantiken" avses i litteraturhistoriska standardverk vad som då kallades "nyromantiken" (så även här).
Det var den tyske filosofenFriedrich Schlegel som myntadebegreppet romantiken år1798, varmed strömningen som börjat göra sig gällande ifilosofi ochkultur, blev en formuleradideologi. Han hade1797 med sin brorAugust Wilhelm Schlegel grundat tidskriftenAthenäum som blev det organ där romantikens estetik - i synnerhetpoetiken och det platonskagenreproblemet - växte fram och formulerades. 1798 skrev Friedrich Schlegel116. Athenäums-Fragment, vilket blev den egentliga programförklaringen: "Den romantiska poesin är en progressiv universalpoesi." Han fortsatte förklaringen med att hävda konstnärens absoluta frihet från konventioner till innehåll och form.[5]
En av estetikens grundfrågor brukar vara huruvida den otämjdanaturen eller den civiliserade och ansadekulturen skall sättas högst. Romantiken valde naturen, och detta val drevs stundom till renprimitivism. Trots deklarationen om romantikensprogressivitet, blev strömningen tillbakablickande: framtiden betraktades med misstro, och det förflutna mednostalgi ochsentimentalitet. Det var inte endast det föreställda historiska primitiva samhället som upphöjdes, utan också andra, oförstörda kulturer, bland annat den folkliga.
Enligt en annan distinktion skiljs mellandionysiska ochapolliniska ideal i estetiken. Romantiken, menar den brittiske filosofenBertrand Russell, kan framhållas som typiskt dionysisk: nytta och bevarande av lugn och ordning fick ge vika förskönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet. Enligt Russell var landsmannenLord Byron, som ädelt och hänsynslöst föraktade konventioner, en som till liv och verk hade alla ingredienser hos en romantiker, och som på ett romantiskt sätt dog i avlägsna sumpmarker då han kämpade förGreklands självständighet - trots att han var engelsman.[6] Byrons eposDon Juan har också blivit en sinnebild för romantikens eroticism. Andra framhåller i stället de tyska diktarnaLudwig Tieck ochNovalis som urtyperna för romantiken. Hos den senare ärkärleken platonsk och religiös till sitt väsen, och känslan som gestaltas är en inre rörelse, i bjärt kontrast till Byron. Novalis koncentrerade sig mer på lidandet än på lusten, på ensligheten i stället för på självständigheten som Byron framställer. Båda har ett dödsförakt, men hos de tyska romantikerna var dettaexistentiellt, och hos Byron krigarens. Tieck representerar i stället det folkliga, sagan och nationalismen.
Romantiken brukar i högre grad än andra epoker sägas varaparadoxal i sina ideal, och kännetecknas av framställningar av motsatser i konflikt och i förening.
Romantiken var en fortsättning på eller pånyttfödelse av Platons idéer, som från medeltidens slut fick stå tillbaka förAristoteles, och eftersom uppkomsten skedde stegvis är det svårt att ange en exakt tidsangivelse för dess början. RedanThomas GraysElegi skriven på en lantkyrkogård från1751 bröt drastiskt emotupplysningstidens estetik och är romantisk i stilen. Därifrån kan skönlitteraturensförromantik sägas uppstå vilken fungerade som en apart estetik gentemot klassicism och upplysning. Termen förromantik används huvudsakligen inom litteraturhistorien[7] och det saknas konsensus om den bör inbegripas i romantiken eller ej.[8]
Generellt brukar år1800 anges som en tid då romantiken är ett faktum. För Frankrikes del var detta den tid dåNapoleon Bonaparte möjliggjorde föraristokratin att lufta sina intryck av revolutionen, återställdekyrkan i landet, införde nyordning i samhället liksom etthierarkiskt samhälle påindividualismens grund. För Englands del brukar utgivningen avWilliam Wordsworths ochSamuel ColeridgesLyrical Ballads1798 anges som startpunkten för romantikens genombrott. I Tyskland varGoethe länken mellan förromantik och romantik, och år1798 formulerades romantikens estetik avFriedrich Schlegel.
Romantikens arv har fortsatt att vara levande även efterrealismens genombrott, varför det är problematiskt även att fastställa när den romantiska epoken avslutades. Första halvan av 1800-talet räknas som perioden då den som litterär strömning klart dominerade kulturen, framför allt fram till1830-talet. Därefter skedde en gradvis förskjutning mot realism. Inom musiken menas i stället att perioden varar in på 1900-talet, men då skiljs som regel mellan romantiken som epok och romantiken som estetik. För många författare, kompositörer och konstnärer från slutet av 1700-talet och framåt är det oftast mer relevant att tala om romantiska, klassicistiska eller realistiska drag i deras skapande, än att kategoriskt placera dem i en epok.
Om romantiken förstås somidealismens estetiskaideologi, var den fortfarande en betydelsefull strömning fram tillförsta världskriget. Om romantiken definieras som en temporal epok leder detta till mångaanomalier. Goethe till exempel är i en del verk klart romantisk som iWerther ochFaust, och i andra klassicist som exempelvisIphigenie auf Tauris ochRömische Elegien. Tidsmässigt tillhörJane Austen romantiken, men hennes romaner brukar betecknas som realistiska. Inom musiken levde det klassicistiska arvet vidare som en ständig motkraft mot romantiken, och kampen fortgick även undermodernismen.
Romantiken förs ibland tillindustrialismens tidsålder, men även till postrevolutionens då omvälvanderevolutioner inte bara hade ägt rum i Frankrike, utan även iUSA medsjälvständighetskriget från England. I efterdyningarna avFranska revolutionen hade en omfattandeståndscirkulation ägt rum, och framför allt var detaristokratin som var hotad. Industrialiseringen slog inte igenom fullt ut förrän romantiken avlösts avrealismen. Framväxandet av denna nya världsordning, baserad på en nyrik företagarklass, skedde emellertid under epoken, och utgjorde dess ekonomiska och sociala förutsättning i och med att borgarklassen nu hade blivit en starkköpkraft för konst.
Novalis (1772–1801), "romantikens profet", dedicerade hyllningsskrifter till Preussens konung och påven i Rom.
Napoleonkrigen skakade statsbildningarna, men medWienkongressen 1814–1815 återställdes ordningen temporärt.Krig och inomnationella oroligheter förekom dock ständigt. Generellt fanns en utbredd misstro motdemokrati och många blev anhängare till den österrikiske prinsenKlemens von Metternich. Romantikens förgudning av det konstnärligageniet kom att överföras till politiskkonservatism när romantikens profetNovalis dedicerade en filosofisk hyllningsskrift till Preussens kungaparFredrik Vilhelm III ochLouise, där monarken målades upp som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av. Novalis dedicerade också ett motsvarande verk till påven i Rom och siade om ett enat kristet Europa efter franska revolutionen ochNapoleonkrigen.[9]
Romantiken rymde dock inte barareaktionärer utan ocksårevolutionärer, vilka båda gemensamt delade upproret mot den föreliggande ordningen. Delacroix målningFriheten på barrikaderna 1830 blev själva sinnebilden både för frihet och för revolution. Dessa romantiska revolutionärer såg ofta radikalenJean-Jacques Rousseau som sin intellektuelle lärofader.
Medan realismen i huvudsak varborgarklassens estetik, blev romantikenidealisternas ochutopisternas. De politiska och socioekonomiska faktorerna under epoken ledde till att de modernapolitiska ideologierna, somkonservatism,liberalism,anarkism ochsocialism, fick fastare form, antingen som en reaktion mot, eller som en del av tidsandan. Av dessa ideologier har framför allt konservatismen sin grund i romantikens idéer genom sin starka idealisering av historien. I samband med den ekonomiska nyordningen, utkristalliserades detklassamhälle somsocialismen skulle uppstå som reaktion mot.Utilitarismen är ett udda element från tiden med sin kritik mot romantiken.
Jordbruket hade reformerats de föregående århundradena, vilket hade orsakat en enorm befolkningstillväxt som kännetecknade århundradet, och med en omfattandeemigration till bland annatAmerika som följd. De egendomslösa tvingades på grund av befolkningstillväxten lämna landsbygden för att ta anställning i städerna. För att råda bot på den tilltagande fattigdomen, infördes allmänskolgång i de flesta europeiska länder vilket i sin tur ledde till att den modernapedagogiken föddes, bland annat med denschweiziske romantikernJohann Heinrich Pestalozzi - som förordade "hjärtats bildning" framför huvudets eller handens - som förebild.
Med emigrationen ochkolonialismen, spreds den västerländska kulturen runt om jordklotet. Tekniska uppfinningar av betydelse för epoken varjärnvägarna,ångmaskinen ochkanalbyggen, vilket vid sidan av emigrationen och kolonialismen ledde till att avstånden krympte. Med detta följde ökade motsättningar mellanstad och landsbygd, förstärkt av industrialiseringen i städerna. Någon teknikdyrkan rymdes inte i romantiken och i valet mellan stad och land valde den äkta romantikern landsbygden.
Det råder oenighet huruvidaromantikens filosofi skall härledas till den tyskspråkiga eller den frankofona världen. Enligt ett synsätt var detRousseau som gjorde det första anslaget till romantiken med sin uppmaning till att låta känslan regera.[10] Enligt ett annat var det de tyska idealisterna som lade grunden för romantiken med dessmetafysiska och kunskapsteoretiska studier.[11] Detta kan sägas motsvara två parallella linjer som utgjorde romantikens väsen:emotionen ochidealismen. Russell pekar på det motsägelsefulla i romantikens filosofi, genom att framhålla att det å ena sidan förekom en övertro till att förnuftet allena skulle lösa världens bekymmer och att människans lärbarhet är gränslös, vilket ledde tillmarxismen ochutilitarismen, och å andra en irrationalism som sedan utmynnade iexistentialismen.[6] Förhållandet mellan den romantiska filosofin och den tyska idealismen är omdebatterad, inte minst under dess samtid.
IEngland var de romantiska världsåskådningarna en fortsättning på en aldrig utdöd form avplatonism, som plötsligt upplevde en blomstring. Några nya filosofiska program av betydelse lades inte fram i England under epoken; filosofin och litteraturen sammansmälte.Edmund Burke var samtidigt en viktig företrädare för romantiken, och om någon romantisk strömning kan sägas ha funnits så vore det den historiska skolan.
Tre tyska förromantiska filosofer kom att spela en avgörande roll för romantikens utveckling.Immanuel Kants uppgörelse medDavid Hume innebar en omorientering av synen på vad som ärverklighet ochkunskap, men han utvecklade enagnosticism som senare romantiker tog avstånd ifrån.Johann Georg Hamanns upphöjelse avpoesin till religionens följeslagare var en tanke som levde vidare.Johann Gottfried Herder uppvärderade folkdiktningen, och var en föregångsman inomkulturhistoria och kulturfilosofi.Sturm und Drang hade utbildat ett studium avgeniet som fenomen,geniestetik, som hos Kant tog sig uttryck i att definiera genialitet somoriginalitet, en naturlig talang vars uttryck skapar nya regler som andra efterbildar eller snarare efterföljer.
Den tyska romantiken härleds tillde tyska idealisterna. De romantiska filosoferna tog visserligen avstånd från mycket av Kants läror, men hans filosofi lade grunden för avståndstagandet från upplysningen.Johann Gottlieb Fichte ochFriedrich von Schelling hävdade att materien inte är uppbyggd av små enheter, utan avenergier vars spänningar skapar den materiella världen. Dessa energier motsvaradeanden, och teorin möjliggjorde en religiös föreställning om världen, och ett ökat fokus påmedvetandet. Detta ledde till att många romantiker hade enpanteistisk världsbild, varmednaturlyriken fick en framträdande plats: i naturen kundeGud uppfattas, och konstnären skulle avbilda den gudomliga, inneboende meningen i naturen. Själslivet hamnade också i förgrunden, eftersom den inre verkligheten var det typiskt mänskliga och ytterligare en kontaktyta med Gud. Universaltanken ledde tillholistiska förklaringsmodeller; inom estetiken tog den sig uttryck i att söka skapa allkonstverket, ett konstverk där alla konstformer samlades och utgjorde en samverkande helhet. I och med upphöjelsen av enhet och medvetande, blev skapade idésystem idealet för filosofisk verksamhet.
Historiefilosofin spelade en avgörande roll för framväxten av romantiken, där framför alltFriedrich Hegel var banbrytande med sin teori om ett dialektiskt historiskt fortskridande, medteser,antiteser ochsynteser, där motsatserna kämpar för att sedan gå upp i varandra i en högre förening, vilket möter nya antiteser varmed historien rullar vidare. Logiken i detta tillskriver Hegel envärldsande, vars intelligens människan har i mindre format. "Världshistorien", skriver Hegel, "är framställningen av anden, hur den arbetar sig fram till vetande om det som är i och för sig. Österlänningarna vet inte att anden eller människan såsom sådan är fri. /---/ Först de germanska nationerna har i och med kristendomen vunnit insikt om att människan som människa är fri och att andens frihet utgör det mest egenartade i människans natur."[12] Men inför världsandens vindlingar i händelseförloppen är människan en blind aktör, som det är historikerns sak att ge synen till. Hegel var emellertid en motståndare till den romantiska filosofin.
Den tyska idealismen sysslade alltså med problemet att förena två motsättningar: det metafysiskasystemet kontra människansfrihet. Helheten betraktades på ett organiskt sätt: verkligheten var ett sammanhängande system, uppbyggd på principen omdet absoluta, med ett givet ändamål och betingat avförnuft. Människan förhöll sig till detta som en fri och skapande varelse. Men det var förbehållet geniet att med sitt skapande knyta samman den systematiska naturen och människans frihet. Hegel och Schelling var dock oeniga om huruvida genialiteten förelåg i konstverket eller i medvetandet.
Det var också Rousseau som populariserade själva ordet romantiken, som han använde för att beskriva sin egen livshållning. Bortsett från betoningen av känslan, innehöll begreppet för Rousseau en natursyn, i vilken han var tydligt påverkad avMontesquieu, med tanken på ennaturlig ordning. Av detta följde en omvärdering av det primitiva i så måtto att detta tillerkändes en systematik och en eftersträvansvärd ursprunglighet. Detta bröt avgjort medThomas Hobbes syn pånaturtillståndet som allas krig mot alla.
En naturligstat var för romantikernanationen, en kollektivorganism som hade grundats av den gemensamma historien som ett folk hade, vilket de menade hade skapat ennationalkaraktär.Nationalromantiken som dessa idéer gav upphov till levde vidare långt framåt.Nyplatonismen gjorde sig gällande i historiesynen genom att det var det ursprungliga som söktes; det ursprungliga var en fullkomlig enhet, det absoluta, målet för all mänsklig tillvaro. Människan kunde nå visshet om detta antingen på intellektuell väg, eller genom konsten. Sökandet efter ennationell identitet med kristen synvinkel ledde till återväckta studier avmedeltiden, dess folk och kulturyttringar. Det blev framför allt de germanska folken som tilldrog sig uppmärksamheten:goterna,saxare ochArtursagan, med flera. Riddarideal för män, kvinnors jungfrulighet, och innerlig religiositet upphöjdes tilldygder. Dygderna kontrasterades mot starka erotiska antydningar. Inomrättsfilosofin brötden historiska skolan ochFriedrich Karl von Savigny iMontesquieus efterföljd med den rådandenaturrättsdoktrinen, och menade i stället att varje nation hade sitt historiskt framväxtarättssystem som legitimerades av nationens speciella karaktär. Allt fokus på nationens individualitet till trots, förordade Schelling en världsstat som skulle skapafred på jorden genom gemensam rättsordning. von Savigny tillhörde den grupp som brukar kallas den historiska skolan, där även denkonservativeEdmund Burke ingick. Den historiska skolan menade att varje företeelse måste bedömas efter vilka förutsättningar de hade. Historiska härledningar blev därmed avgörande för varje studium. Synsättet att vissa kollektiv utgjorde organiska enheter i samspel, kom att känneteckna den konservatism ochhistorism som utgick från Burke.
Själen i bild:Géricault utförde porträttstudier av människor med psykiska lidanden, för sin vän psykiatern Georget. Detta porträtt föreställer en kvinna som lider av manisk avund, skildrat i ansiktsuttrycket (1822). Musée des Beaux-Arts.
Människans väsen betraktades som skapande subjekt vilka kan framställa sammanhang och världar som kan begripas av andra människor. Ett sådant skapande skilde människan fråndjuren, och förutsattefantasi ochintelligens. Därigenom blev konstnärens roll höjd över andra yrkeskategorier, eftersom konsten kännetecknades mer av detta än andra uttryck för människans särskilda förmåga. Konstnären hade dittills betraktats som en hantverkare som skapade på beställning. Under romantiken uppvärderades yrkesrollen, och även synen påupphovsrätt ochoriginalitet. Människansidentitet var för romantikerna alltså dels somindivider, dels som delaktiga i sina respektive nationer, dels som delar av människosläktet. Dessa synsätt ledde å ena sidan till ett intresse försjälen, å andra för det egna folket, å tredje till ett intresse för karaktären hos andra folk. Sålunda präglas romantiken av såvälpsykologi och subjektivitet, somnationalism, med fokus påfolkdiktning,folksagor,folkvisor,folktro ochkulturhistoria, och somorientalism ochexotism, med skildringar avcivilisationens vagga iMedelhavsområdet ochMellanöstern, samt andra folk och deras seder. Romantikernas studier av andra folk än det egna, var dock djupt präglade av oförsonlighet mot olikheter, och stundomrasistiska.[13] Psykologin som vetenskap utvecklades avJohann Friedrich Herbart, som uppvärderade det omedvetnas roll förmedvetandet. Psykologerna intresserade sig iRousseaus ochFriedrich von Schellings spår för barndomen -lekens betydelse, lärandets mål och medel - barnet betraktades under romantiken som oförstörda av civilisationen, som individensnaturtillstånd.
Den återuppståndna religionen var ytterligare en reaktion mot upplysningen. Även hos uttaladeateister somPercy Bysshe Shelley brukar religiösa inslag lyftas fram, i form avpanteism i naturåtergivningen. Percy Bysshe Shelley blev god vän med den engelske filosofen William Godwin och så småningom blev han förälskad i dennes dotter Mary. Percy och Mary, samt hennes halvsyster Jane Clairmont flydde London för ett gemensamt sommaräventyr intill Genèvesjön i Schweiz, sommaren 1816. Sällskapet hyrde en stuga tillsammans med lord Byron och hans livläkareJohn Polidori. På kvällarna läste de tyska skräckromantiska noveller, och tävlade sedan om vem som kunde skriva egna skräckhistorier. Mary Shelley blev den enda av dessa författare som kom att färdigställa sin skräckhistoria, vilket resulterade i Frankenstein eller den moderne Prometheus. Victor Frankenstein är en yngling som studerar vid universitetet i Inglostad och snart kom att bli besatt av tanken att själv skapa liv av döda kroppsdelar och elektriska impulser. Här ser vi hur människan ställer sig i Guds ställe och skapar monstret, vilket kom att få ödesdigra konsekvenser. Gud skapade människan i kärlek, men människan skapade monstret av nyfikenhet.[14]
Romantiken kom också att präglas av konfliktytor mellan kristendom och annan tro i och med exotismen och orientalismen; ett centralt tema i till exempelFrançois-René de Chateaubriands romanAtala (1801). Skräcken som revolutionen och upplysningen hade väckt i alla europeiska länder, kanaliserades genom att olika konstformer skapadeskräckgenrer och genom studier iondskans väsen. Till skillnad från medeltidens framställningar av ondskan i form avdjävulen, blev dock romantikens mer folkloristisk och mångfacetterad.
Genom romantikens fokus pånationen, fick strömningen nationella särdrag. I de länder där strömningen var som starkast, blev olikheterna också som störst. Huvudsakligen kan man tala om tre centrum för romantiken, vilket motsvarar tre länder:Tyskland,Frankrike ochEngland. Övriga länder påverkades av en eller flera av dessa nationella särarter. Romantiken iÖsteuropa var också distinkt.
För Tysklands del är det svårare med den romantiska epokindelningen. Förromantiken, medSturm und Drang och dess svallvågor, övergår långsamt i romantik. Romantikens tyska centrum låg iJena ochHeidelberg, vilket har givit upphov till differensen mellanJenaromantiken, med företrädare somNovalis ochTieck, ochHeidelbergromantiken, medbröderna Grimm,Achim von Arnim ochClemens Brentano. För den tyska romantiken var filosofin en avgörande impulsgivare, en instans som föreskrev tidens smak och världsbild.
Kampen för den tyska statens fortlevnad, inte minst underNapoleonkrigen, var en viktig historisk förutsättning för Heidelbergromantiken, som i högre grad än andra centrum var präglad av en gemenskap mellanaristokrati ochallmoge. Detta tog sig uttryck i att konsten intresserade sig för folkliga fenomen, som att bröderna Grimm under sina språkstudier tecknade ner tyskafolksagor och von Arnim och Bretano samladefolkvisor som de utgav. I samma nationalistiska anda komponeradeFranz Schubert ochJohannes Brahmslieden, ochWagner skapade den tyska "stora operan" med motiv från den germanskamedeltiden.
Den blå blomman blev genomNovalis förmedling universellt en symbol för romantiken.
Jenaromantiken blev i stället ett säte för känslodyrkan, dödsmystik, och tragisk kärlek, där diktaren höjer sig över folket med sin förmedlade lidelse. Ingen personifierade denpassionerade Jenaromantiken somNovalis.
”
Oändligt liv / böljar starkt i mig. / Från ovan skådar / jag så till dig. /.../ O gör mig, älskade, / mäktigt till din, / att jag kan älska / och slumra in. / Jag känner dödens / föryngrande flod, / till balsam och eter / förvandlas mitt blod.
„
– Novalis,Ditöver svallar och böljar jag, översatt avJohannes Edfelt
Novalis skapade iHeinrich von Ofterdingen också romantikenssymbol framför alla andra: den djupblåa blomman, som representerade längtan, evigheten och det onåbara. Motiven hos poeten Novalis, motsvaras i bildkonsten avCaspar David Friedrich, vars motiv ofta vänder sig bort från betraktaren, anknyter till religionen, och skildrar en besjälad natur.
Samtidigt samlas såväl Heidelberg- som Jenaromantiken i bådeGoethes ochSchillers diktning, varför uppdelningen mellan förromantiken och romantiken inte är lika vanligt förekommande. Detsjälvmordstema som Goethe skapade medDen unge Werthers lidanden, de folkliga dikterna tillGretchen, och de centrallyriska uttrycken för lidandet, är samtliga typiska romantiska ingredienser. En annan poet som länkar samman dessa perioder ärHölderlin.
Den franska litterära romantiken var splittrad fram till 1820-talet, då en distinkt författargrupp bildas, med namnetcentaklet. Under romantiken i Frankrike fanns flera kategorier författare: äventyraren som Chateaubriand,misantropen som de Vigny,bohemer somAlfred de Musset ochGérard de Nerval, och den med psykologiska studier skapande intellektuelle somVictor Hugo ochStendhal. Hugo skulle även gå till eftervärlden som den som grundade den modernaupphovsrätten i och medBernkonventionen av 1886 - helt i överensstämmelse med det romantiska erkännandet av konstnären. I samband med detta blev ävenregissören en funktion som tillmättes avgörande betydelse.
Frankrikes romantik kännetecknades av ett större mått avorientalism ochexotism, och mindre avfolkloristik än vad fallet var i Tyskland. Chateaubriand, återigen, kan sägas vara den exotiska romanens grundare med sina verkAttila ochRené vilka han fick uppslag till under sinlandsflykt undan revolutionen. För bildkonstens del gestaltadeJean-François Millet den folkliga landsbygden, men detta var för epoken sent och hans måleri visar även realistiska drag. Arkitekturen, med bland andraEugène Viollet-le-Duc, var främst upptagna med att återställa landets byggnader som förstörts under krig och revolutioner. IAntoine-Louis Baryes djurskulpturer förenas romantikens dramatiska våldsamhet med exotiska motiv. Våld, men också död, är ett återkommande tema iThéodore Géricaults ochEugéne Delacroix målningar.
Till skillnad från Tyskland och Frankrike, varStorbritannien på grund av sitt geografiska läge förhållandevis förskonat från krig på hemmaplan.1776 förklarade sigUSA självständigt, men det förenade kungariket hade fortfarande flera betydande kolonier runt om i världen, därslaveriet var utbrett tills det avskaffades1834.Industrialiseringen uppstod tidigt och skapade landets solida ekonomi, påfrihandelns grund.1801 inlemmadesIrland i landet. På den europeiska kontinenten hade landet framgångar iNapoleonkrigen. I stället för revolutioner, som dock hotade, förekom omstörtande förändringar i statsskicket, genom den liberala parlamentsreformen1832.1837 uppstegdrottning Victoria på tronen, vilket inledde denvictorianska epoken och imperiets storhetstid.
Kännetecknande för en sida av den brittiska romantiken var en tydlig förankring ianarkism,ateism, eroticism,orientalism ochnaturlyrik. Detta tog sig starkast uttryck iPercy Bysshe Shelleys ochLord Byrons respektive verk. Shelley gjorde med verk somThe Mask of Anarchy ochQueen Mab uppror motkristendomen och den världsliga makten. Lord Byrons författarskap, medeposenThe Giaour, Lara, The Corsair, ochDon Juan, inrymmer alla dessa element. I likhet med Goethe sökte han också ge svar påondskans väsen iCain: A Mystery, som handlar om brodermördarenKain frånFörsta Moseboken.Anna Laetitia Barbauld revolutionerade barnboksgenren, och var en av de tidigaste romantiska poeterna.
Gemensamt för den skandinaviska romantiken, var utströmningen inationalromantiken, med framför alltEdvard Grieg ochSibelius. Till denna strömning hör några av Skandinaviens mest uppburna kompositörer och författare, och även det finskanationaleposetKalevala. Under romantiken grundades också den typ avmanskörssång som blev en stor folkrörelse i alla de nordiska länderna.
Denitalienska romantiken inriktade sig framför allt påoperan.Gioacchino Rossini var påverkad avMozart,Haydn och den franska "stora operan", och bildade en speciellkoloratur till såvälkomedier somtragedier. Kompositionellt utnyttjade han det för romantiken populärafragmentet genom att återanvända stycken, till exempelouvertyren tillBarberaren i Sevilla.Vincenzo Bellini ochGaetano Donizetti fortsatte i Rossinis följd med att variera tonaliteten och förstärka det rent melodiska och lyriska. Av många skäl finns anledning att även räknaGiuseppe VerdisAida ochGiacomo PuccinisTurandot, två stora verk av den italienska operans stora män, till romantiken. De verkade i en redan etablerad tradition som de inte bröt med och anknöt till romantiska temata, melodiskhet och krävande tonala variation. Ett av Verdis största verk, hansrequiem, skrevs till diktarenAlessandro Manzoni, som tillsammans medGiovanni Berchet och den mer berömdeGiacomo Leopardi införde den nationella diktningen till Italien.
Även förCentral- ochÖsteuropas del blev musiken romantikens egentliga hemvist, och då i synnerhet genom anknytningen till nationalism och folkloristik.Pjotr Tjajkovskij var i detta hänseende den som i högst grad samlade romantikens ingredienser, till såväl motivval som till musikaliteten. TjeckenBedrich Smetana användefolkdanser i sina operor, och tillägnade fädernelandet flera symfoniska verk. De litterära romantikerna i Central- och Öststeuropa var i hög grad byronister:Alexander Pusjkin,Adam Mickiewicz,Michail Lermontov. Ett undantag utgörNikolaj Gogol, som räknas till romantiken trots flera brott mot dess estetik och lutande mot realismen med samtidskritik, satirer och stadsskildringar. Polens "tre stora barder" Mickiewicz,Juliusz Słowacki ochZygmunt Krasiński grundade den polska nationalromantiken.
För genrernas del var romantikeneposets verkliga storhetstid under modern tid. Dit hör i främsta rummetLord Byrons berömdaDon Juan. Detta epos påverkadeAlexander Pusjkin till att skrivaJevgenij Onegin (1833), ochAdam Mickiewicz till flera verk. Don Juan som karaktär blev i olika genrer en stilfigur.
Men romantiken innebar en stor förnyelse avprosan med en mängd nyagenrer, men även förnyat intresse för de gamla. Genom vikten vid individen varsjälvbiografin en av litteraturens största genrer.Thomas De Quinceys självdestruktiva liv, återgivet i hansConfessions of an English Opium Eater (1822), var en av romantikens mest lästa böcker, liksomChateaubriandsMinnen från andra sidan graven,Madame de StaëlsCorinne (1807) ochFriedrich von SchlegelsLucinde (1799). En människas personliga öden och inre förändringar, var temat för den populärabildningsromanen, för vilkenGoethesWilhelm Meisters Lehrjahre var stilbildande. Efterföljare var bland andraLudwig Tieck (Franz Sternbalds Wanderung, 1798), ochJean Paul (Titan, 1803). Romanen uppskattades av romantikerna eftersom den var genreöverskridande: i deskriptioner var den lyrisk, i dialoger dramatisk, och i berättelsen episk. Under epoken utvecklades karaktärsskildringarna från att vara uppfostrande typkaraktärer till att bli psykologiskt nyanserade.
Walter Scott brukar erkännas äran att ha skapatden historiska romanen, som han själv kalladeromance med anspelning på den fornfranska diktningen. Han hade börjat som författare av arthurlegender i eposdräkt, men slog igenom med romaner somIvanhoe,Kenilworth, och skildringar av den skotska historien. Genren blev omedelbart efterbildad av bland andraAlfred de Vigny,Alessandro Manzoni,Alexandre Dumas d.ä., ochAlexander Pusjkin.Wilhelm Wackenroder medHerzensergiessungen eines kunstliebenden klosterbruders (1797) ochNovalis ofullbordade roman i medeltidsmiljö,Heinrich von Offerdingen (1802), föregriper emellertid i viss mån Scott. Den historiska romanen kan samtidigt sägas utgöra gränslandet mellan romantiken ochrealismen för litteraturens del.
NärChateaubriand utgavAttila1801 skapade han den exotiska romanen, som efterbildades av till exempelJames Fenimore Cooper (Den siste mohikanen), ochProsper Mérimée (Carmen). Skräckgenren hade introducerats avHorace Walpole ochAnn Radcliffe under 1700-talet medden gotiska romanen som under hela 1800-talet igenom var populär. Under romantiken vidareutvecklades skräckgenren medEdgar Allan Poe som väsentligen vidgade skräcktemat i en mängd olika berättelser, och grundade deckargenren. Skräckromaner med folkloristiska inslag skrevs avE.T.A. Hoffmann.Mary Shelley må särskilt framhållas och hennesFrankenstein som iscensätter romantikens hela misstro mot rationalism och tilltro till den fria naturen. Därmed skapades science fiction inom litteraturen. Det var i huvudsak inom romankonsten som romantiken levde vidare fram till1900-talet, och då i synnerhet genom skräckromanen och den historiska romanen. Dit hör till exempelBram StokersDracula ochR.L. StevensonsDr. Jekyll och Mr. Hyde.
Lyriken blev en av de konstformer där romantiken var som mest vital, om än inte på ett nyskapande sätt sett till tematiken och motiven hos förromantikerna.Friedrich Hölderlins psykiska utveckling kan därvidlag tjäna som ett exempel på ett särskilt romantiskt diktartillstånd, som i Frankrike kalladesmal de siècle, det vill säga diktarens oförmåga att uthärda sin samtid. Detta kombineras i hans diktning av flykten till naturen och upphöjelsen av sig själv till en gud: "Du själ, som fåfängt stred för din gudomsrätt, / väl finns för dig i skuggornas värld ej ro /.../ ty en gång / gudar jag liknat, och mer behövs ej".[17] Mer renläriga företrädare förmal de siècle ärAlfred de Vigny ochAlfred de Musset; hos dessa framträder övermänniskans genomskådelse av tillvarons intighet som gestaltning för ett utanförskap som mer eller mindre konkret separerar dem från omvärlden. Diktarens "hyperperspektiv" ochWeltschmerz är för övrigt vanligt även i romanen och i dramat.
Heidelbergromantikens folkloristik tog sig också lyriska former av bland andraClemens Brentano som skrev dikter medvaggvisetema: "Sjung så sakta, sakta, sakta, / sjung en dämpad slummersång /.../ Sjung en visa, mjuk som vinden, / som en bäck i berget porlar".[18] Stilen upptogs avAtterbom för Svanevits sång iLycksalighetens ö, där dock vaggsången får ett Wertherpåverkat självmordsmotiv: "Stilla, o stilla! / Somna från storm och snö! / Ensliga lilla, / nu är det tid att dö!."
Under romantiken utbildadesbalettens tåspetsteknik, samtidigt som den kvinnliga dansaren hamnade i huvudrollen ochtutun infördes. Baletten som nutiden känner den kan därmed sägas vara född under epoken, fastän den har äldre anor. I denna form levde romantiken kvar ända till 1900-talet, framför allt medTjajkovskijs verkSvansjön ochTörnrosa. Andra romantiska baletter ärSylfiden ochGiselle, som tidsmässigt passar bättre med romantikens ålder.
Den italienska sopranenAngelica Catalani var en av romantikens stora primadonnor. Hon tog trestrukna g, och ansågs vara tekniskt fulländad.
Några av romantikens mest centrala verk var pjäser förteatern. FrämstVictor HugosHernani bör i detta sammanhang nämnas, eftersom dess uruppförande1830 markerade romantikens stora - och sena - franska genombrott; innan dess hade endast spridda romantiska verk producerats i Frankrike.Alfred de Musset var en annan stor fransk dramatiker som bröt mot det fransk-klassiska dramats strikta formregler. Det tyska dramat var framför allt fokuserad påShakespeare i olika omtolkningar, och en av de dramaförfattare som eftervärlden värderat som högst,Heinrich von Kleist, var inte särskilt uppburen under sin samtid.Ludwig Tieck utgör ett exceptionellt undantag som det tyska romantiska dramats huvudfigur med sina sagospel och denromantiska ironin.
Från och med romantiken börjar den bundna versen trängas undan i dramat till förmån för fri vers och prosa. Individualiseringen gjorde sig också märkbar i ett ökat intresse för skådespelarna: från och med romantiken börjar publiken besöka teatern för dessas skull, och de hyllades som stjärnor.
Inom musiken görs en åtskillnad mellan romantiken som epok och den känslosamma musiken, men dessa kan samtidigt sägas sammanfalla. Det känslosamma, mystiska och stämningsfulla under romantiken avspeglas även i musiken. Kompositörerna använde sig mer och mer av de olika instrumentens klangliga egenskaper. I takt med att musiken utvecklades skedde en utveckling även av instrumenten, inte minst blåsinstrumenten, och orkestrarna blev större och fick fler instrumentgrupper.
Den romantiska musiken var ofta uppbyggd efter något utommusikaliskt, till exempel en berättelse, en geografisk plats eller en dikt. Liksom i andra konstformer blev improvisationen central, i och med att det naturliga och det fantasifulla uppvärderades.Tonikan började i melodistämman alterneras, och en uppluckring avkadensen började äga rum. Somliga serimpressionismen som en fortsättning på denna utveckling, genom att där upplöses tonaliteten och kadensen än mer.[22]
Pianot utvecklades till att bli ett av romantikens främsta instrument. Instrumentets verkliga kompositörer var den fransk-polskeFrédéric Chopin,Franz Liszt ochJohannes Brahms. Chopin var en framstående företrädare för romantiken även så till vida att han skrev pianostycken influerad av den polska folkdansen (mazurkor ochpolonäser), och Liszt och Brahms avrapsodin och zigenarmusiken.
Liksom Goethe i skönlitteraturen, var såvälMozart somBeethoven verksamma i övergången till den musikaliska romantiken. Ett arv från dessa är bland annatnocturnen.
Inom romantikens bildkonst återspeglas naturen som känslolandskap, särskilt märkbart är detta iCaspar David Friedrichs målningar och i det engelska måleriet. Det var de brittiska målarna som kanske främst utvecklade tekniken att avbilda ljuset. Samtidigt bröt de mot rådande normer vad gällde färgkombinationer, som hosWilliam Turner, som även löste upp konturerna och vars former subjektiviserades. Rörelsen inlivades i motivet, till exempel genom skildringar av vind och moln som hosJohn Constable, som också skapade en trend med sina oblandade färger, som sedda på avstånd bröts med andra färger på duken. Tekniken nyttjades sedan av hans elevEugéne Delacroix, som blev en av romantikens främsta företrädare. Typiska motivkretsar inom romantiken hämtades från medeltiden, exempelvis frånDante ellerShakespeare, frånmytologins värld eller - ur ett västerländskt perspektiv - exotiska länder. Människan är vanligtvis bildens centrala motiv, som iThomas Gainsboroughs bilder ochkonstakademierna drillade under denna tid studenterna i figurteckning och komposition. Romantiseringen kring svunna tider resulterade inom arkitekturen inygotiken och en förkärlek för ruiner märktes både som motiv i måleri men även inom arkitekturen där ruinliknande konstruktioner införlivades i parker och trädgårdar.
Under slutet av romantiken uppstårbiedermeier, men romantiken fortsatte att vara en viktig strömning inom bildkonsten ända fram till första världskriget och, beroende på definition, fortsätter romantiska strömningar, på olika sätt, att göra sig gällande även inomsamtidskonsten.[23]
^IBonniers lexikon, band 16, räknas förromantiken in i romantiken, men iLitteratuens historia i världen ochEpoker och diktare är den strömningen åtskild.
^Kristoffer Arvidsson (2008)Den Romantiska Postmodernismen; Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst, Göteborgs Universitet,ISBN 978-91-7346-619-6
.jpg)
.jpg)
.jpg)
