Gravplattan för Thidericus de Rintelen i Kreuzkirche är den äldsta bevarade i staden Hannover
von Renteln är enbalttyskfriherrligadelsätt med rötter iHannover redan under 1200-talet. Denna familj tillhörde även det senmedeltida patriciatet i HansastadenLübeck under namnet von Rentelen och var en del av de ansedda familjerna inom Zirkelgesellschaft. Från Lübeck spred sig familjen vidare och blev det äldsta kända stadsätten i Reval (nuvarandeTallinn) iEstland, där de senare blev en del avridderskapet.
I ett länsregister från år 1304 omnämns de tre bröderna Adolfus, Thidericus (även känd som Dietrich) och Hermannus de Rintelen som ägare till tre gårdar i byn Ihme-Roloven strax utanför Hannover. Dokumenten i Hannovers stadshistoriska arkiv bekräftar Adolfus närvaro redan år 1297, medan Hermannus först dokumenteras år 1299.[1]
Dietrich von Rintelen, som tjänade både som rådsherre och stadshövding, utmärker sig som den mest framträdande bland bröderna. Efter Dietrichs död överlämnade hans änka, Gertrud, tillsammans med deras två söner, Johannes och Adolf, en årlig inkomst från en äng nära Ricklingen till Sankt Nikolai sjukhus den 10 augusti 1329.[1]
Ytterligare dokumentation avser ett beslut från Hannovers stadsråd den 7 januari 1369, angående en tvist som bröderna Johann och Dietrich von Rinteln hade fört fram i Danzig mot en viss Friedrich Lange.[1]
Familjen von Rinteln, även känd under namnvariationen von Rintelen, fortsätter att nämnas i Hannovers borgarböcker, "Liber burgensium", fram till omkring år 1500.[1]
Under 1300-talet återvände familjen till Lübeck från Östersjöregionen, representerade av Henning von Rentelen, ursprungligen från Riga. Hans son, även han kallad Henning von Rentelen, valdes till borgmästare i Lübeck och blev medlem i den ansedda Zirkelgesellschaft. Familjen von Rentelen är flerfaldigt representerad bland Lübecks rådsherrar ända in i 1500-talet. Deras familjegrav finns i Maria-Magdalena kyrkan i Lübeck, där Henning von Rentelen donerade både Katharina-altaret vid korets södra sida och ett korfönster ovanför detta[2]. Ingen särskild kapell nämns dock, men altaruppsatsen uppges ha innehållit fem helgonstatyer.[3]
På 1780-talet tilldelades Eberhard von Renteln, en rysk kapten baserad iTuula, det ärftliga ryska adelskapet. År 1786 registrerades hans änka, Anna von Renteln född von Rehbinder, i adelsboken för guvernementet Estland, vilket visar på familjens fortsatta höga status och inflytande även utanför Tyskland.
Woldemar Georg von Renteln (1854–1909), läkare, godsägare i Prääma
Karl GeorgArnold von Renteln (1892–), godsägare i Prääma
Georg VoldemarEvert von Renteln (1893–1947 i Novosibirsk), ägare av Prääma gods, rysk militär, officer i Baltiska bataljonen, befälhavare för det 8:e kosackkavalleriregementet
Wilhelm Brehmer:Verzeichnis der Mitglieder der Zirkelkompagnie nebst Angaben über ihre persönlichen Verhältnisse. In:Zeitschrift des Vereins für Lübeckische Geschichte und Altertumskunde. 5, 1888, S. 393–454 (Digitalisat).
Sonja Dünnebeil:Die Lübecker Zirkel-Gesellschaft. Formen der Selbstdarstellung einer städtischen Oberschicht (Veröffentlichungen zur Geschichte der Hansestadt Lübeck, hg. vom Archiv der Hansestadt, Reihe B, Band 27). Schmidt-Römhild, Lübeck 1996,ISBN 3-7950-0465-9.
Sabine Wehking:Die Inschriften der Stadt Hannover, in der ReiheDie deutschen Inschriften, hrsg. von den Akademien der Wissenschaften in Düsseldorf, Göttingen, Heidelberg, Mainz, München und der Österreichischen Akademie der Wissenschaften in Wien,Göttinger Reihe, Reichert, Wiesbaden 1993,ISBN 3-88226-551-5, Nr. 2, S. 3f., Nr. 3, S. 4f.
Helmut Zimmermann:Hannoversche Porträts. Lebensbilder aus sieben Jahrhunderten,illustriert von Rainer Ossi Osswald, Harenberg, Hannover 1983, S. 1f.
^ [abcd]Klaus Mlynek:Rintel(en), von (se Litteratur)
^Siehe dazu Antje Grewolls:Die Kapellen der norddeutschen Kirchen im Mittelalter: Architektur und Funktion. Kiel: Ludwig 1999, [[Spezial:ISBN-Suche/3980548031|ISBN 3-9805480-3-1]], S. 228, siehe auch BuK IV (Lit.), S. 217
^Maria flankiert von den ApostelnPhilippus undJakobus sowieKatharina undDorothea (BUK IV, S. 217). Es ist nicht erhalten bzw. kunsthistorisch noch nicht identifiziert