René Magritte hade en svår barndom. Han hade en mor som flera gånger försökte ta livet av sig och som när René var 13 år slutligen lyckades.
Han studerade 1916–1918 vid Bryssels konstakademi och kom snabbt i kontakt med flera av tidens nya konstnärliga trender, inklusivedadaismen ochsurrealismen.[6] I sina tidiga verk (cirka 1920) hade han tagit starkt intryck avfuturismen ochkubismen.
Magritte blev 1924 bekant medGiorgio de Chirico,[6] vars visioner klargjorde för honom "poesins överlägsenhet över måleriet". Det året bildade han tillsammans med poeten och kollagekonstnärenÉdouard Mesens (1903–1971) samt ytterligare några andra en konstnärsgrupp med surrealistisk inriktning.[6] Året efter grundade dessa två även tidskrifternaOesophage ochMarie. Här breddade man presentationen av surrealismen för en belgisk publik.
Under 1920-talet livnärde sig Magritte med arbete för entapetfabrik och samtidigt med uppdrag somreklamtecknare. Magritte reste 1927 tillParis, där han bodde i tre år och slog sig samman med andra surrealister.[6] Därefter bosatte han sig i Bryssel för återstoden av sitt liv.
Under denna tid utvecklade Magritte sin egen personliga stil. Denna utgjordes av konventionellt och nästan akademiskt utförda målningar men med poetiska idéer i en starkt modern[6] stil. Vardagliga ting återges i målningarna noggrant, men helheten kan vara närmastabsurd. Magritte ställde ofta bild och text i relation till varandra, för att utmana förhållandet mellan det betecknande och det betecknade. Samtidigt inrymmer verken bådelekfullhet ochhumor, och i hans skulpturer kommenteras ofta verk av andra konstnärer.[6]
I målningarna antyds en mystisk och okänd närvaro, eller tilldragelse av mer än det som är synligt. Ett exempel ärDen hotade mördaren (1926). Han ville med sin konst utmana betraktarens förutfattade mening om verkligheten, och han skulle komma att bli känd för sina tankeväckande målningar.
Magrittes "magiska realism" förändrades mycket litet under hans karriär. Den framtäder tydligt i bland annatBildernas opålitlighet (1928-1929), en strävan att bryta ned identiteten,Människans villkor I (1933), som ställer ett verkligt rumsdjup mot en målad illusion av djup –trompe l'œil,Hotfullt väder (1928),Eldstegen I (1933),Slottet i Pyrenéerna (1959) ochStorhetsvansinne (1961).
Det var inte förrän efterandra världskriget som Magrittes målningar blev allmänt kända. Den retrospektiva utställningen 1965 påMuseum of Modern Art[7] i New York, samt efterföljande stora utställningar i London och Paris, bekräftade bilden av honom som en av de mest betydande surrealistiska målarna.
Magrittes karakteristiska stil har utövat ett stort inflytande även påaffischkonst,reklam ochgrafisk formgivning.Paul Simons låt "Rene and Georgette Magritte with Their Dog after the War" (från 1983 årsHearts and Bones) är mer eller mindre en hyllning till Magrittes konstnärskap, utförd i surrealistisk stil.[8]
