Realism inomfilosofin har en rad betydelser. Dels syftar det på antagandet att verkligheten existerar oberoende av våra övertygelser och påståenden, dels på antagandet att verkligheten i huvudsak är så som våra sinnen visar den. Det senare kallas iblandnaiv realism, eftersom det lätt kan tolkas som uppenbart falskt: t.ex. den naive realisten tycks behöva anta att alla katter verkligen är svarta om natten eller att husfasader verkligen byter färg beroende på skiftande ljusförhållanden. Men en sådan tolkning har knappast några försvarare. En rimligare tolkning är att den naive realisten ser svarta katter och skiftande färger på husfasader eftersom det är precis så som verkligheten ser ut under sådana förhållanden. Man antar då att verkligheten ses direkt, till skillnad från den kritiske realisten som aldrig tycks se verkligheten direkt utan bara sina egna mer eller mindre strikta avbildningar.
Enligtkritisk realism står våra sinnen i en viss systematisk relation till en objektivt existerande verklighet, men avbildar den inte strikt. Antagandet är vanligt, som när man säger att det vi ser somrött ljus orsakas av ljus inom ett visst våglängdsområde, eller kanske av ett slag mot ögat. Klassiskatomism hosDemokritos ochLucretius ger tidiga exempel på detta. Denontologiskt realistiska riktningen menar att tingens egenskaper existerar oberoende av om vi varseblir dem eller ej. Realism står då i opposition tillnominalism ochidealism. Inommatematikfilosofi är realism detsamma somplatonism. Vidare kan realism stå i motsats tillinstrumentalism inomvetenskapsteorin och går då ut på att vetenskapliga teorier och teoretiska entiteter faktiskt existerar. Någon form av realism antas när man stävar efterobjektivitet, dvs ett sakligt och opartiskt förhållningssätt t.ex. i samband med undersökningar där resultatet i möjligaste mån förväntas vara oberoende av forskarens åsikter eller föreställningar. När man inom vetenskapsteorin (eller vetenskapsfilosofin) talar omnaturlagar skiljer sig realisterna frånregularitetsteoretikerna vilka menar att det enda som existerar ärregulariteter ellerregelbundenheter, och inte några nödvändiga lagar.
Realismen som litterär epok varade från omkring 1830 till 1860. Den betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv. Ett exempel är romanenPappa Goriot avHonoré de Balzac och ses närmast som ett tydligt exempel på Balzacs detaljrealism. Realismen uppkom som en direkt opposition motromantiken och dessfantasi ochnaturmystik.
I senare årstecknade serier (och ibland inom övrig litteratur och inom filmen[1]) används ibland begreppetvardagsrealism som benämning på en stil som utgår från vardagen. Den står i motsats till serieberättelser som beskriver mer eller mindre fantastiska hjältesagor. Vuxenserieskapare från 1980-talet och framåt arbetar ofta i en "vardagsrealistisk" stil, med eller utan självbiografiska inslag.[2] En tidig amerikansk representant för vardagsrealism i serieform varWill Eisner, som redan i slutet av 1970-talet använde stilen i serieromaner somEtt hus i Bronx.
Realism i 1800-talets konst präglas av många vardagliga motiv och många skildringar av arbetare och deras miljöer. Konstkritikerna blev under denna tid en viktig del i konstens värld.Litografitekniken uppfanns och började användas flitigt av bland andraHonoré Daumier, och i och med det kunde konsten spridas snabbare, lättare och till en bredare publik. Inom konsten började ävenfotografi användas, bland annat avFélix Nadar.
Inom den statsvetenskapliga teoribildningen om internationella relationer betecknar realism olika riktningar som betonar "realpolitik" och strategi framför ett alltför stort betonande av ideella mål. Den traditionella realismen utgår från en pessimistisk syn på människan, och är på så sätt besläktad medkonservatismen. En nyare variant,neorealismen, betonar det internationella politiska systemets anarkiska struktur. Detta gör att den internationella politiken enligt realisterna påminner om det "naturtillstånd" utan regering som finns hos många klassiska filosofer. Inom den praktiska politiken rekommenderar realismen en utrikespolitik som främjar det nationella intresset, genom till exempel lämpliga strategiska allianser.
_-_Buckwheat_Harvest_-_Summer_-_WGA15694.jpg)
_-_Gassed_-_Google_Art_Project.jpg)
