Rasbiologi,rasforskning,rasteori ellerraslära med mera var förr, särskilt under 1800-talet och fram till 1900-talets första halva, enpseudovetenskapligvetenskapsgren som utforskande och studerademänniskoraser, såsom deras karakteristiska egenskaper och släktskapsförhållanden, samt ärftliga, klimatologiska och sociala faktorer som påverkade människorasernas uppkomst och utveckling, ofta med syftet att förhärliga den egna rasen och ge upphov till rasmedvetenhet och rasantipati med mera.[1][2][3][4]
Begreppen associeras vanligen medrashygien ellereugenik, äldre forskning kring möjligheten att rasförädla olikafolkgrupper med hjälp avbiologiska såväl somsociokulturella åtgärder. Idag betraktas rasbiologin som en pseudovetenskaplig lära utan vetenskaplig grund.
I Sverige varStatens institut för rasbiologi ansvarigt för forskningen.[5]
Rasbiologin upptog idéer från bland annatantropologin,genetiken ocharkeologin och utvecklades så småningom till en lära om hur en ras skulle förädlas. Ofta förknippas rasbiologin medNazitysklands rasistiska ideologi, men dess rötter sträcker sig bakåt till åtminstone 1700- och 1800-talet. Idén omras som en mänsklig egenskap kan härledas tilliberiska halvön under 1400-talet och hur kristna härskare använde tanken om "blodets renhet" för att förtrycka konverterade kristna (ofta tidigare muslimer och judar). Rasbiologin kan delvis härleda sitt ursprung tillromantikens idéer om enfolksjäl och det egna folkets renhet.[6]
Rasbiologins akademiska rötter kan man finna framför allt hosArthur de Gobineau som i sin bokEssai sur l'inégalité des races humaines ("Essä om människorasernas olikhet") år 1853-1855 framlade teorin att människogruppers kultur är grundad i raser: denvita rasen,svarta rasen,röda rasen ochgula rasen, och att dessa inte skall blandas. Om en sådan blandning sker kommer det enligt Gobineau att leda till "degenerering". Till det fogar han ettdeklinistiskt perspektiv: raserna blandas redan allt för mycket och världen blir sämre och sämre som en följd. Han placerar den "ariska" eller "germanska" rasen högst i rang, och hävdar att den har monopol på skönhet, intelligens och makt. Andra inflytelserika tänkare i denna tanketradition ärHerbert Spencer ochFrancis Galton.Ola Larsmo sammanfattar rasbiologin med att den "ville vara en vetenskap, besläktad medantropologin, men spetsad med genetikens nyamendelska rön. Rasbiologin ville tolka det mesta i samhället utifrån ärftlighetslära." Han tillägger att "rashygien är däremot rasbiologins tillämpade, praktiska sida."[7]
Antropologiskt råderkonsensus att det inte finns människoraser, och man anser att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor inte är en vetenskaplig verksamhet.[8][9]Sociologisk forskning har visat att fördomsfyllda historiska föreställningar om existensen av "raser" bland människor kan få konsekvenser för individers liv genom såväl privilegier som exkludering och diskriminering.[10] "Ras" betraktas idag inom vetenskapen som ensocial konstruktion där konstruktionen av "ras" sker genom en process som kallasrasifiering. I västerländska samhällen finnsrasregelsystem där skapandet av "ras", rasidentiteter och rasrelationer helt eller delvis skett genom ennaturalistisk ellerhistoricistisk modell, eller i kombination. Den första utgår ifrån rasbiologiska antaganden om högre och lägre stående raser medan den senare utgår ifrån kulturella ochkulturrasistiska principer.[11][12][13]
Forskare, som exempelvisDavid Theo Goldberg, har studerat hur olika stater i Europa konstruerat sina respektiverasregelsystem. Detta har gjorts enligt honom genom primärt två modeller, denhistoricistiska och dennaturalistiska. Den naturalistiska modellens utgångspunkt är att förklara nationell överlägsenhet genom att naturalisera konstruerade rasskillnader via rasbiologiskadiskurser om högre respektive lägre ståenderaser. Bland de stater som räknas till dem som använt denna typ av konstruktion är främstTyskland.[11][13]
Den svenske antropologenAnders Retzius indelade på 1840-taletmänniskoraser efterskallindex och hans sonGustaf Retzius hävdade att den svenska nationen var den mest homogena av alla europeiska nationer med 87 procentlångskalliga och endast 13 procentkortskalliga.[14]
År 1905 bildade den tyske läkarenAlfred Ploetz tillsammans med sin svågerErnst Rüdin den tyska organisationenDeutsche Gesellschaft für Rassenhygiene (det tyska sällskapet för rashygien) vilket han i form av ett internationelltordensliknande sällskap försökte sprida världen över. Medlemmarna måste bland annat redovisa sin egen familjebakgrund. De försökte först etablera sig i Sverige via kontakter med Retzius men denne fann ordenssällskapets stadgar konstiga och sektliknande. Hösten år 1909 etablerades emellertidSvenska sällskapet för rashygien vid ett möte påHotell Kronprinsen i Stockholm. Bland medlemmarna i det informella sällskapet fannsHerman Nilsson-Ehle,Nils Wohlin,Alfred Petrén,Nils von Hofsten,Herman Lundborg,Elis Essen-Möller ochJohan Thyrén.[15]
År 1921 inrättadesStatens institut för rasbiologi iUppsala. Riksdagens bådakammare ansåg att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Institutet bestod avHerman Lundborg som chef medprofessors titel med enstatistiker, engenealog, enantropolog samt några biträden.[16] Forskarna bedrev studier av olika släkters och befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter och kartlade det biologiska arvets betydelse försjukdomar ochärftlighet. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaringsmodell till bland annatbrottslighet, vanart,alkoholism,sinnessjukdom och annan så kallad undermålighet. Efter att Herman Lundborg pensionerats ochGunnar Dahlberg inträtt som ny chef för institutionen för rasbiologi år 1936, förändrades synen på rasbiologin.[17] År 1958 bytte institutet namn tillInstitutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.
| ||||||||||||||||||||||||||
