Postmodernism är ett ord som syftar på en utveckling inomkritisk teori,filosofi,arkitektur,konst,litteratur ochkultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion påmodernism ochmodernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen.[1] Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella ochsociala skikt i vår samtid.[2] Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, objektivasanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken påobjektivitet; jaget ses som fragmentiserat, utan djup och formar sin uppfattning genom interaktion med sin egen omgivning. I sin betoning av detrelationella ochkontextuella präglas den postmoderna världsbilden av enfilosofisk skepticism.[3]
Begreppet "postmodernism" förekom under större delen av 1900-talet, men har under sin historia haft mycket olika innebörder. Det var först framåt 1970-talet som en mer samstämmig diskussion kring postmodernismen började ta form, även om det är ett begrepp som fortsätter att definieras olika av olika tänkare.
Både som begrepp och idé förutsätter "postmodernism" förekomsten av "modernism".[4] Äldsta kända bruket av det senare begreppet härstammar från 1890 från en text av dennicaraguanska poetenRubén Darío, som i enguatemalansk tidskrift ger den litterära strömning som han själv placerar sig i, namnetmodernismo.[4] På samma sätt dök begreppet "postmodernism" först upp i den spansktalande världen. År 1934 använde den spanske litteraturkritikernFederico de Onís termenpostmodernismo för att beskriva vad han såg som en konservativ motrörelse inom modernismen.[4] Dock förutspådde Onís att dennaantites, skulle leda fram till enultramodernismo som skulle intensifiera radikaliteten i modernismen.[4]
Först på 1950-talet dyker termen upp i den engelsktalande världen. Bland annat 1954 i historikernArnold Toynbee åttonde band av hansA Study of History, där han döpte epoken som inleddes medFransk-tyska kriget till den "postmoderna tiden".[4] I Toynbees definition präglas den postmoderna tiden av en framväxande industriarbetarklass i väst och av intellektuella eliter utanför väst som strävade efter att nyttja modernitetens landvinningar mot västerlandet.[4] Men termen hade redan tre år tidigare, helt utan Toynbees vetskap, använts av en nordamerikansk tänkare. Sommaren 1951 skrev poetenCharles Olsen i ett brev till kolleganRobert Creeley om en "postmodern värld", som låg bortom de stor uppfinningarnas och den industriella revolutionens tid.[4] Olsen fortsätter att arbeta med termen och inför publiceringen av en artikel iTwentieth Century Authors skriver han i ett brev till förläggaren och beskriver nuet som "postmodernt, posthumanistiskt och posthistoriskt".[4] Detta tankegods hade bland annat sin utgångspunkt iNew Deal och de erfarenheter som Olsen fått då han ingick iTheodore Roosevelts fjärde presidentkampanj som chef för "Foreign Nationalities Division" inom dendemokratiska nationalkommittén. År 1951 blev han rektor för den radikala skolanBlack Mountain College men blev också den sista då skolan tvingades stänga 1956. Efter detta använde han inte termen igen.[4] År 1959 dyker termen istället upp i New Yorks vänstermiljöer då både sociologenC. Wright Mills och litteraturkritikernIrving Howe använder "postmodernism" som begrepp för en samtida strömning de beskrev som mindre modern, i en tid då både socialism och liberalism höll på att bryta samman.[4]
På en konferens arrangerad vid slutet av 1960-talet av Congress of Cultural Freedom - ett organ inomCIA med uppgift att verka vidkalla krigets kulturella fronter – hyllade litteraturkritikernLeslie Fiedler framväxten av en ny känslighet hos den framväxande ungdomen, av "dropouts" och "kulturella mutanter" vars värderingar präglades av "frigjordhet, droger och medborgerliga rättigheter" vilket skulle leda till en välkommen ny postmodern litteratur.[4] År 1969 utvecklade Fiedler detta resonemang i tidskriftenPlayboy.[4]
Men det var som sagt först på 1970-talet som begreppet fick någon större spridning. Hösten 1972 publicerades första numret av tidskriftenboundary 2 med undertitelnJournal of Postmodern Litterature and Culture.[4] Tidskriften var grundad avWilliam Spamos och iDavid Antins inledningsessä hyllades poeterna vid Black Mountain Collage och speciellt då Charles Olsen. Ett år senare ägnade tidskriften ett helt dubbelnummer bara åt Olsen. Det var vid den här tiden som begreppet började stabiliseras som en kollektiv referens.[4] En tidig skribent i tidningen var litteraturkritikernIhab Hassan som utvidgade termen att även omfatta bildkonst, musik, teknik och sensibilitet vilket omfattade tendenser och konstnärer frånNorman Mailer tillTel Quel, frånhippies tillkonceptkonst.[4] Fyra ofta återkommande namn varJohn Cage,Robert Rauschenberg,Buckminster Fuller ochMarshall McLuhan – där de tre första tidigare varit knutna till Black Mountain Coallage. Men Hassan skulle senare tappa hoppet om denna nya postmodernism och istället var det en av få sfärer som han inte hade omslutit i sitt begrepp som verkligen skulle nå ut med termen till bredare massor.[4]
År 1972 publiceradeRobert Venturi,Dennis Scott Brown ochSteven Izenour 1970-talets stora arkitekturmanifest,Learning from Las Vegas.[4] Huvudsakligen var boken en kritik mot den modernistiska arkitekturen som resulterat i omänskliga förorter och rivna äldre stadsdelar.[4] Istället pekade Venturi och hans kollegor på den folkliga och lustfyllda folkliga bildvärld som prägladeLas Vegas speldistrikt.[4] Dock användes aldrig termenpostmodernism i boken om denna arkitektur. Det gjorde istället Venturi studentRobert Stern 1974 och senare, 1977 av kritikernCharles Jencks iThe Language of Post-Modern Architecture som genomsyrades av kritiken mot hur modernismen och kapitalismen hade gått samman.[4]
Vid den första arkitekturbiennalen i Venedig 1980 deltog Jencks som organisatör och tillsammans med huvudcuratornPaolo Potoghesi skapades något av en hyllning till den nya postmoderna arkitekturen.[4] Efter detta associerades postmodernism länge främst med arkitektur.[4] Det första filosofiska verk där termen anammas ärJean-François LyotardsLa condition postmoderne som kom ut hösten 1979 i Paris.[4] Inspiration till att använda termen hade Lyotard fått från Hassan.[4] Lyotard kopplade begreppet till framväxten av ett postindustriellt samhälle där kunskap nu var den viktigaste produktivkraften och förlusten av tilltro till de stora myterna som rättfärdigat den moderna utvecklingen.[4] Exakt ett år senare höllJürgen Habermas sitt föredrag "Det moderna – ett ofullbordat projekt" i Frankfurt i samband med att han tog emotAdornopriset. Trots att talet inte i så stor utsträckning nämner postmodernism har det blivit en text som standardmässigt refereras till i dskursen kring postmodernism.[4]
JärnvägsstationenCharing Cross i London med en postmodern överbyggnad från 1990-talet.
Inomarkitektur,konst,musik ochlitteratur syftar postmodernism på ett flertal väsensskilda stilistiska trender som har sin utgångspunkt imodernismen eller på något väsentligt vis utgör motreaktioner till den. Den postmoderna konsten beskrivs ofta med ord someklekticism, avvikelse,collage,pastisch ochironi.Popkonst,dekonstruktivism (i arkitektur),magisk realism (i litteratur),maximalism ochnyromantik är några av de konstnärliga riktningar som betraktas som postmoderna. Postmoderna teoretiker beskriver ofta den postmoderna konsten som ett upphävande av relationen mellan väletablerade motsatspar som konstnär-publik, allvar-lek och finkultur-kitsch.
Som kulturell riktning är postmodernismen ett symptom avpostmodernitet som med en bred definition kan sägas vara det västerländska samhälleteftermoderniteten. Enligt den franska filosofen och litteraturvetarenJean-François Lyotard är postmodernitetens viktigaste kännemärke "en skepsis motmetaberättelser", det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller ochparadigm somreligion, (etablerad)filosofi,kapitalism ochkön, som tidigare har använts för att förklarakultur ochbeteendemönster, för att istället organisera sitt liv kring flera mer lokalt förankradesubkulturellaideologier,myter ochlegender. Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuellafenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes.[5].
Hur begreppet "postmodernism" bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:[källa behövs]
En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (senihilism)
Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och därparodi,satir,självreferens blir naturliga uttryckssätt
Postmodern arkitektur, också kallad postmodern klassicism, är ett otydligt och mångskiftande begrepp för en rörelse främst under 1970- och 1980-talet som vände sig emot idealen inommodernismen. Inomarkitekturteori började man använda begreppet "postmodernism" under1970-talet efter attCharles Jencks definierat begreppets betydelse för arkitekturen i sin bokThe Language of Postmodern Architecture. Syftet med postmodernismen var att kritiseramodernismens puristiska ideal. Den utopiska, kollektivistiska och funktionella ideologi, som förmodades ha burit upp modernismen i arkitekturen - och gav den ett enda, rationellt fastställt mål - förkastades till förmån för något som medvetet var mindre idealistiskt och uppriktigt men, hoppades man, mera demokratiskt.
Den postmodernistiska arkitekturen hade som förebild de förmodernistiska byggnadstyper med traditionellt rika artikuleringar. Man hade som teori om hur viktigt det var att en ny arkitektur skulle föra en dialog med platsen, man ville skapa symbolisk och associationsrik arkitektur som alternativ till modernismens puristiska formspråk. Postmodernistiskt konstruktion karaktäriseras av dekorativa element utan konstruktiv funktion och skiljer sig på så sätt från modernistiskt konstruktion där byggnader utformas helt och hållet utifrån sin funktion.
Postmodernismen inom konsten stammade bland annat ur kritik som exempelvissituationisterna hade uppmärksammat; som exempelvis konstens värde och existensberättigande. I och med att tidigarekonstbegrepp som exempelvisKants idé attestetiken var Guds verktyg för att göra den intelligenta människan god, och den goda människan intelligentare, inte längre gällde konstens samlade begrepp att finna nya vägar.
Många av de konstyttringar som blev resultatet av postmodernismen hade redan existerat under det tidiga 1900-talet, men det var i och med postmodernismen som dessa uttryck formulerades och många av de konstnärer som arbetade inom det postmoderna fältet var också aktiva med att plocka fram och visa upp tidigare konstnärer som arbetat med liknade problemställningar.
Några av de viktigare inslagen inom postmodernismen var kritiken motäkthetsbegreppet,genibegreppet ochkvalitetsbegreppet. Kritiken mot dessa begrepp innebar att man friskt började låna ur konsthistorien och konstnärer började också arbeta med kulturyttringar som tidigare setts som att de hade ett lägre kulturellt värde som exempelviskitsch,pornografi ochmode.
En av huvudkrafterna bakommodernismen hade varit att pröva gränserna förkonstbegreppet. Postmodernismen gick ett steg längre och kom många gånger att utmana än mer grundläggande värderingar.
Ett idealiskt postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös - och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten.
I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.
Det finns två ledande teoretiker om det postmoderna samhället. Den ena ärJean Baudrillard som anser att det moderna samhället kännetecknades av produktion medan det postmoderna kommit att kännetecknas av simulering och en slagsimplosion i tecken och symboler från olika massmedia. I dagens samhälle har vi tappat kontakten med verkligheten. Idag rör vi oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund; enhyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde.
Den andra teoretikern ärJean-François Lyotard som skrev bokenDet postmoderna tillståndet (1979), vilken räknas som Lyotards huvudverk. Lyotard menade dock själv attLa condition postmoderne var en av hans mindre lyckade böcker, även om den fick ett större genomslag än någon av hans andra böcker.[8] Boken tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället, för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet under hans samtid rasar samman i en mångfald avdiskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen, för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den stora berättelsen (eller Metanarrationen) som han menar att vetenskapen i sin elitism, historicitet ochtotalitarism representerar. Detta resonemang bygger han påLudwig Wittgensteins språkspel, och underkänner forskningens anspråk på den korrekta tolkningen — därmed intog Lyotard täten bland de postmoderna teoretiker som förnekadehermeneutiken som vetenskap och medverkade till etablerandet av den typiskt postmoderna uppfattningen av pluralism.
Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.
I detta verk uppställde vidare Lyotard en definition av postmodernism, som blivit mycket spridd, nämligen att postmodernismen innebar skepsis mot all form av metanarration.
Zygmunt Bauman var sociolog och verksam som professor vid universiteten i Warszawa, Tel Aviv och Leeds. Han skrev i sitt verkSkärvor och fragment: essäer i postmodern moral (1994) att det moderna samhällets jakt efter tydliga mål och identiteter har ersatts av en rastlöshet där livet ses som tillfälliga förflyttningar inriktade mot stundens tillfredsställelse.[9]
Den postmoderna epoken inom litteraturen kan sägas ha sin början någonstans i mitten av 1900-talet med författare somVladimir Nabokov (Lolita 1955). Den amerikanske författarenThomas Pynchon anses vara en central representant för postmodernistisk litteratur.[10] Till skillnad från de modernistiska författarna som ser fragmenteringen av individen som problematisk hyllar den postmoderna litteraturen dessa drag hos individen.New York-trilogin (1987) av den amerikanska författarenPaul Auster kombinerar en postmodernistisk litterär stil med inslag från postmodernistisk filosofi.
Självreflektion,parodi,satir, fragmentering, tvetydighet,populärkulturella inslag och nedbrytande av skillnaden mellan hög och låg kultur är typiska inslag i postmodern litteratur.[11]
John Cage som komponerade ett musikstycke som namngavs till4,33 fick häftiga reaktioner. Då han vid ett konserttillfälle går in och sätter sig vid sin flygel för att spela, anslår han inte en enda ton på 4 minuter och 33 sekunder. Detta verk skulle man på många sätta kunna säga att det identifierar hela postmodernismens ursprung. John Cage återgick till rummets ljud: Vad är musik? Vad är toner? Vad är en melodi?
Begreppet"postmodernism" används också som en bred, nedsättande benämning på attityder och ställningstaganden som anses vara en del av en allmän trend, ibland utmärkande för kritisk teori i synnerhet, som uppfattas somrelativistiska,nihilistiska, negativt inställda tillupplysningen eller antimoderna, särskilt som kritiker avrationalism, universalism ochvetenskap[källa behövs]. FöreningenVetenskap och folkbildning har vänt sig mot att postmodernismen ofta går till relativistiska ytterligheter, såsom att all kunskap skulle vara socialt konstruerad[12].[13] Begreppet används också som samlingsbeteckning på sociala förändringar som uppfattas somantitetiska till traditionellamoralsystem, i synnerhet avevangeliska kristna.
Postmodernismens inflytande inomvetenskapen anses av kritiker ha inneburit alltför långtgåenderelativism och i längden berett väg förpseudovetenskap. Se exempelvis artikeln omAlan Sokal.
^Cahoone, Lawrence E., red (2003) (på engelska). From Modernism to Postmodernism: An Anthology. Blackwell Philosophy Anthologies, 99-2405258-7; 2 (2. expanded ed.). Oxford: Blackwell. sid. 109.ISBN 0631232125
