Politik (frångrekiska: πόλις) betyder ursprungligen 'statskonst', och avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner,stater, mellanstater), och inrymmer allt från skatter, lagar, politikers löften och framtidsplaner till offentlig verksamhet, beslutsfattande och organisation.[1] Å ena sidan menas politikers principer, löften och målsättningar, å andra sidan menas de aktiviteter som verkställer eller angår det allmännas styrelse.[2]
Ordet politik har sin etymologiska rot frånsanskrit,pur, 'borg', och har samma stam som orden polis och -pol i metropol. Det är bildat frångrekiskans τὰ πολιτικά,tà politiká, som betyder 'statsangelägenheter'. Via latinet lånades ordet in till franskan,politique, och inlemmades i svenska språket där det är belagt sedanVasatiden.[3]
Politik är numera enstatsvetenskaplig term för de processer och dentaktik en grupp använder för attfatta beslut, ofta vad gäller hur enstatsoffentligamakt ska fördelas och utövas. Ordet används också om samhällsvisioner och det specifika innehållet i en grupps handlingsprogram och ligger då nära termenpolicy.
Vissa har argumenterat för att politikbegreppet bör vidgas till att innefatta fenomen som normalt betraktas som privata (till exempel intresseorganisations-, arbetsplats- och familjeangelägenheter) eftersom dessa anses påverka resultatet av den offentliga maktutövningen och maktkampen i hög grad.
Ordet "politik" kommer av detgrekiska ordetπόλις (pólis), "stadsstat". Varianten "Politikos" betyder ordagrant översatt "det som rörstaten". Ordetlatiniserades till "politicus" och lånades in av såvälfranska ("politique") och engelska ("politics"). Det har funnits i svenskan sedan åtminstone 1600-talet.[4]
Det svenska ordets två betydelser översätts på engelska antingen med 'politics' (processen) eller med 'policy' (handlingsprogrammet).
Statsvetenskapens etablering som egen vetenskaplig disciplin brukar dateras till slutet av 1800-talet. Några av de mest inflytelserika svenska statsvetarna i svensk samhällsdebatt och politik var 2014Bo Rothstein,Joakim Palme,Sören Holmberg,Ulf Bjereld ochLeif Lewin.[5]
Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem sommonarki,oligarki, tyranni,demokrati ochrepublik. Han beskrev sina tankar vidare i sitt verkPolitiken.
Demokrati infördes så småningom i bland annatAten, även om den var kraftigt begränsad och uteslöt såväl kvinnor som slavar.
De bland de mer intressanta bidragenmedeltiden givit till den politiska filosofin ärAugustinus teori Gudsstaten ochThomas av Aquinos tankar om den naturliga staten. I verketDe civitas dei (426 e.Kr.) förklarar Augustinus sin statsteori. Enligt honom finns det två typer av stater: Gudsstaten (civitas dei) och den världsliga staten (civitas terrena). Gudsstaten var det tillstånd av fullkomlighet som föregick syndafallet. Efter syndafallet uppkom de världsliga staterna, som är ofullkomliga och förgängliga.
Under 1600-talet låg mycket av de politiska idéerna kring kampen mellan den gudomligt tillsattekungen och hans makt, kontrarepublikanska idéer, se till exempelengelska inbördeskriget.
Politiska ideologier är idéer om hursamhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har enmänniskosyn, det vill säga en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur "det goda samhället" bör se ut, något som ibland kallas "utopi".
Politiska ideologier och deras sympatisörer har alltsedanfranska revolutionen1789 i första hand delats upp i den politiska höger-vänsterskalan; frånhöger tillvänster. Förklaringen till terminologin finns ursprungligen i placeringen i den franska nationalförsamlingen under revolutionen. De som värnade om det gamla samhället satte framifrån sett längst till höger i salen, medan de mer radikala satt till vänster.[6] Benämningen spred sig sedan vidare och har förblivit den mest använda distinktionen inom politiken fram till idag. Dimensionen är emellertid allt annat än klar och har i själva verket en rad olika, om än inte helt särskilda, betydelser. Skalan motsvarar främst synen pådistributiv rättvisa. Till vänster på skalan menar man att samhället bör ordnas så att ekonomiska resurser och politiskt inflytande bör fördelas så jämlikt som möjligt eftersom dessa är skevt fördelade från början. Till höger på skalan menar man att samhället inte behöver sträva efter ekonomisk eller politisk utjämning eftersom en differentierad fördelning är naturlig eller gynnsam av andra skäl. Gradvis från höger placerar sig ideologier och utgångspunkter somfascism,nationalism,konservatism,libertarianism och icke-egalitärliberalism. Till vänster placerar sig egalitärliberalism,socialdemokrati,socialism,marxism ochkommunism. Betydelsen hos de olika ideologiska beteckningarna är dock i hög grad omstridd och den varierar starkt mellan olika stater, tidsperioder och sociala grupper. Vissa politiska tänkare har velat upplösa höger-vänster dimensionen eller har alternativt ansett att den spelat ut sin roll. Motsättningen mellan höger och vänster har minskat klart sedan 1900-talets början.
