| Poirot | |
.png) | |
| Originaltitel | Agatha Christie's Poirot |
|---|---|
| Genre | kriminalserie film baserad på litteratur |
| Manus | Clive Exton[1] |
| Baserad på | canon of Hercule Poirot avAgatha Christie |
| Skådespelare | David Suchet |
| Musik | Christopher Gunning |
| Antal avsnitt | 71[3] |
| Antal säsonger | 13[3] |
| Land | Storbritannien[4] |
| Språk | brittisk engelska |
| Produktion | |
| Producent | Brian Eastman[5] |
| Sändning | |
| Originalkanal | ITV1[2] |
| Originalvisning | 8 januari 1989[4]–13 november 2013 |
| Externa länkar | |
| Officiell webbplats | |
| IMDbYle Arenan Redigera Wikidata | |
Poirot (även benämndAgatha Christies Poirot) är en brittisk kriminal- ochdramaserie vars första säsong hade premiär den 8 januari 1989 påITV. Seriens trettonde och sista säsong hade premiär i juni 2013 och seriens sista avsnitt sändes i november 2013. Totalt sändes 70 avsnitt. Serien är baserad påAgatha Christies romaner om den belgiskfödde detektivenHercule Poirot. Serien kan ses påC More.[6][7][8]David Suchet spelade huvudrollen som den fiktiva detektiven. Serien producerades ursprungligen avLWT, men producerades senare avITV Studios.
Programmet sändes i 13 säsonger och totalt 70 avsnitt. Varje avsnitt anpassades från en roman eller novell av Christie med Poirot i huvudrollen. I varje avsnitt är Poirot både huvuddetektiven som ansvarar för utredningen av ett brott, vanligtvis mord, och huvudpersonen i centrum för det mesta av avsnittets handling. Vid programmets slut, som avslutades med "Ridå – Hercule Poirots sista fall"[9] hade alla större litterära verk av Christie med titelkaraktären anpassats.[10]
David Suchet fick rollen somHercule Poirot. Han porträtterades, särskilt tidigt i serien, tillsammans medHugh Fraser som Poirots närmaste vän kaptenArthur Hastings, samtPauline Moran som Poirots smarta sekreterareFelicity Lemon ochPhilip Jackson som Poirots mångårige kompanjonkommissarie James Japp.
I de senare serierna kommer andra karaktärer som Poirots engelske butler George, spelad avDavid Yelland, och deckarförfattarenAriadne Oliver, spelad avZoë Wanamaker, att dyka upp och bli framträdande. Flera skådespelare spelade flera roller som var specifika för vissa avsnitt, bland annatNicholas Farrell ochBeatie Edney.[6][7][8]
| Karaktär | Säsong | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |
| Hercule Poirot | David Suchet | ||||||||||||
| Kapten Arthur Hastings | Hugh Fraser | Hugh Fraser | |||||||||||
| Chefskommissarie James Japp | Philip Jackson | Philip Jackson | |||||||||||
| Miss Felicity Lemon | Pauline Moran | Pauline Moran | Pauline Moran | ||||||||||
| Poliskonstapel Jameson | John Cording | ||||||||||||
| Grevinnan Vera Rossakoff | Kika Markham | Orla Brady | |||||||||||
| Sergeant Coombes | Steve Delaney | Dale Rapley | |||||||||||
| Ariadne Oliver | Zoë Wanamaker | ||||||||||||
| George | David Yelland | ||||||||||||
| Överkommissarie Harold Spence | Richard Hope | ||||||||||||
I samarbete med producentenBrian Eastman anpassadeClive Extonpilotavsnittet. Tillsammans skrev och producerade de de första åtta säsongerna. Exton och Eastman lämnadePoirot år 2001, då de påbörjade arbetet medRosemary & Thyme. Michele Buck ochDamien Timmer, som båda senare bildadeMammoth Screen, låg bakom omarbetningen av serien.[11]
Avsnitten som sändes från säsong 9 2003 innehöll en radikal förändring i tonen från den tidigare serien. Humorn i den tidigare serien tonades ner och varje avsnitt presenterades som ett seriöst drama och introducerade skeva element som inte fanns i Christie-berättelserna. Återkommande motiv i tilläggen var droganvändning, sex, abort, homosexualitet och en tendens till ett mer känslomässigt bildspråk. Den visuella stilen i senare avsnitt var på motsvarande sätt annorlunda: särskilt en övergripande mörkare ton och strama modernistiska eller art deco-platser och inredning, som ofta användes tidigare i serien, har till stor del övergivits till förmån för mer påkostade miljöer (som symboliseras av den nya föreställningen av Poirots hem som en större, mer påkostad lägenhet).[12]
Serienslogotyp gjordes om (hela den inledande titelsekvensen hade inte använts sedan säsong 6 1996), och huvudtemat, även om det användes ofta, var vanligtvis subtilt och i dystra arrangemang. Det har beskrivits som en konsekvens av att de romaner som filmatiserats är mörkare och mer psykologiskt drivna.[13] Ett mer optimistiskt stråkarrangemang av ledmusiken används dock i eftertexterna till "Mord på Allhelgonadagen", "Klockorna" och "Död mans fåfänga". Iflashback-scener använde sig senare avsnitt också i stor utsträckning avFiskögeobjektiv-objektiv, förvrängda färger och andra visuella effekter.
.jpg)
Säsong 9-12 saknarHugh Fraser,Philip Jackson ochPauline Moran, som hade medverkat i den tidigare serien (med undantag för säsong 4, där Moran är frånvarande). Säsong 10 (2006) introduceradeZoë Wanamaker som den excentriska deckarförfattarenAriadne Oliver ochDavid Yelland som Poirots pålitlige betjänt George - en karaktär som hade introducerats i de tidiga Poirot-romanerna men som utelämnades från de tidiga filmatiseringarna för att utveckla karaktären Miss Lemon. Introduktionen av Wanamakers och Yellands karaktärer och frånvaron av de andra karaktärerna stämmer i allmänhet överens med de historier som manusen baserades på. Hugh Fraser och David Yelland[14] återvände för två avsnitt av den sista säsongen (De fyra stora ochRidå – Hercule Poirots sista fall), medan Philip Jackson och Pauline Moran[15] återvände för adaptionen avDe fyra stora. Zoë Wanamaker återvände också för filmatiseringarna avLånga skuggor ochDöd mans fåfänga.
Clive Exton adapterade sju romaner och fjorton noveller för serien, inklusive "ABC-morden" och "Dolken från Tunis",[16] som fick blandade recensioner från kritiker.[13]Anthony Horowitz var en annan produktiv författare för serien med tre romaner och nio noveller,[17] medanNick Dear adapterade sex romaner. Komikern och författarenMark Gatiss skrev tre avsnitt och gästspelade även i serien,[18] liksomPeter Flannery ochKevin Elyot.Ian Hallard, som skrev manuset till "De fyra stora" tillsammans med Mark Gatiss, medverkar i avsnittet och även i "Mord på Allhelgonadagen", som Gatiss skrev manuset till.
Florin Court påCharterhouse Square iLondon användes som Poirots residens i London, Whitehaven Mansions.[19] Det sista avsnittet som spelades in var "Död mans fåfänga" i juni 2013 påGreenway Estate (som var Agatha Christies hem) som sändes den 30 oktober 2013.[20] De flesta av platserna och byggnaderna där avsnitten spelades in fick fiktiva namn.[21]
Suchet rekommenderades för rollen av Christies familj, som hade sett honom som Blott i TV-versionen av Tom SharpesBlott on the Landscape.[22] Suchet, enmetodskådespelare, sade att han förberedde sig för rollen genom att läsa allaPoirot-romaner och varje novell, och skriva av varje beskrivning av karaktären.[23][24][25] Suchet berättade förThe Strand Magazine: "Vad jag gjorde var att jag hade min mapp på ena sidan av mig och en hög med berättelser på den andra sidan och dag efter dag, vecka efter vecka, plöjde jag igenom de flesta av Agatha Christies romaner om Hercule Poirot och skrev ner karaktärsdrag tills jag hade en mapp full av dokumentation av karaktären. Och sedan var det min uppgift att inte bara veta hurdan han var, utan att gradvis bli honom. Jag var tvungen att bli honom innan vi började filma."[26]
Under inspelningen av den första säsongen var Suchet nära att lämna produktionen under ett gräl med en regissör, där han insisterade på att Poirots udda manér (i det här fallet att lägga ifrån sig en näsduk innan han satte sig på en parkbänk) skulle vara med.[27] Han sa senare att "det är ingen tvekan om att [Poirot] ärtvångsmässig".[28] Enligt många kritiker och entusiaster anses Suchets karaktärisering vara den mest korrekta tolkningen av alla skådespelare som har spelat Poirot, och den som ligger närmast karaktären i böckerna.[29] År 2013 avslöjade Suchet att Christies dotterRosalind Hicks hade sagt till honom att hon var säker på att Christie skulle ha godkänt hans framträdande.[30]
År 2007 talade Suchet om sin önskan att filma de återstående berättelserna i Poirotskanon och hoppades kunna uppnå detta före sin 65-årsdag i maj 2011.[31] Trots spekulationer om nedläggning i början av 2011 anpassades de återstående böckerna slutligen till en trettonde säsong,[32] som anpassades 2013 till 5 avsnitt, från vilken "Ridp" sändes senast den 13 november. En TV-special från 2013,Being Poirot, fokuserade på Suchets karaktärisering och hans känslosamma sista avsnitt.
Vid sidan av återkommande karaktärer innehöll den tidiga serien skådespelare som senare uppnådde större berömmelse, däriblandSean Pertwee ("Klöver kung", 1989; "Död mans fåfänga", 2013),Joely Richardson ("Drömmen", 1989),Polly Walker ("Badortsmysteriet", 1990),Samantha Bond ("Äventyret med den billiga våningen", 1990),Christopher Eccleston ("Skospännet", 1992),Hermione Norris ("Juvelstölden på Grand Metropolitan", 1993),Damian Lewis ("Hickory Dickory Dock", 1995),Jamie Bamber ("Dolken från Tunis", 2000),Russell Tovey ("Mord på ljusa dagen", 2001),Kelly Reilly ("Samvetskval", 2003),Emily Blunt ("Döden på Nilen", 2004),Alice Eve ("Mysteriet på Blå tåget", 2005),Michael Fassbender ("Begravningar är farliga", 2006),Aidan Gillen ("Fem små grisar", 2003),Toby Jones ochJessica Chastain ("Mordet på Orientexpressen", 2010) ochTom Ellis ("Död mans fåfänga", 2013).
FyraOscarsnominerade har medverkat i serien:Sarah Miles,Barbara Hershey,Elizabeth McGovern ochElliott Gould.Peter Capaldi,Jessica Chastain, Michael Fassbender,Lesley Manville,Vanessa Kirby ochEmily Blunt fick Oscarsnomineringar efter att ha medverkat i serien (Chastain vann priset för bästa skådespelerska 2022 förThe Eyes of Tammy Faye). Flera medlemmar av brittiska teaterfamiljer medverkade i avsnitten under seriens gång.James Fox dök upp som överste Race i "Döden på Nilen", och hans äldre brorEdward Fox dök upp som Gudgeon i "Gropen".[33]
Tre av systrarna Cusack medverkade i varsitt avsnitt:Niamh Cusack i "Klöver Kung",Sorcha Cusack i "Juvelstölden på Grand Metropolitan" ochSinéad Cusack i "Död mans fåfänga".Phyllida Law och hennes dotterSophie Thompson medverkade i "Mord på Allhelgonadagen". David Yelland dök upp som Charles Laverton West i "Murder in the Mews" och som George under resten av serien från säsong 10 och framåt, och hans dotterHannah Yelland dök upp som Geraldine Marsh i "Tretton vid bordet".
Agatha Christies barnbarn Mathew Prichard kommenterade: "Personligen beklagar jag verkligen att hon [Agatha Christie] aldrig sågDavid Suchet. Jag tycker att han visuellt är den mest övertygande och kanske lyckas han förmedla till betraktaren precis så mycket av den irritation som vi alltid förknippar med perfektionisten, för att vara övertygande!"[37]
År 2008 beskrevs serien av vissa kritiker som att den "spårade ur",[38] dock inte negativt, från sitt gamla format. Den hyllades för sina nya författare, mer påkostade produktioner och en större betoning på romanernas mörkare psykologi. Betecknande nog uppmärksammades den för "Fem små grisar" (adapterad av Kevin Elyot) som tog fram en homosexuell undertext i romanen.[13] Mellan 1989 och 1991 mottogs nomineringar till tjugoBAFTA-priser för säsong 1–3.[39]
Being Poirot är en 50 minuter långITV-dokumentär från 2013 där David Suchet försöker reda ut Hercule Poirots mystiska dragningskraft och hur han porträtterade honom.[40] Den sändes i Storbritannien samma kväll som det sista avsnittet "Ridå".
Suchet besökerGreenway Estate, Agatha Christies sommarhus, och minns hur han träffade hennes dotterRosalind Hicks och hennes man Anthony Hicks för att få deras godkännande innan han började filma. Han träffar Christies barnbarn Mathew Prichard som berättar hur hans mormor hittade karaktären bland belgiska flyktingar iTorquay. Det finns ett besök på den permanenta Poirot-utställningen på Torquay Museum, där han överlämnade käppen han använde i TV-serien.
Suchet presenterar de första scen- och filmatiseringarna av böckerna med skådespelare somCharles Laughton på Londonscenen iAlibi, en anpassning avDolken från Tunis 1928.Alibi filmades 1931 medAustin Trevor men är nu försvunnen. Den äldsta bevarade filmskildringen från 1934 varTretton vid bordet ånyo med Austin Trevor som Poirot. Suchet noterar att ett medvetet beslut togs av filmbolaget att porträttera Poirot utan mustasch.
Filmer medAlbert Finney ochPeter Ustinov visas också. Suchet avslöjar att han läste böckerna och skrev ner 93 anteckningar om karaktären som han fortsatte att använda i sin skildring. Beskrivningarna i böckerna hjälpte honom att upptäcka rösten han skulle använda och den snabba hackande gången.
Suchet går också till Florin Court, en plats som produktionsbolaget valde för att representera hans hem Whitehaven Mansions. Där träffar han den första producenten Brian Eastman, med vilken han diskuterar scenografin som byggdes baserat på lägenheterna, och Eastmans beslut att iscensätta berättelserna 1936. Suchet besöker också kompositörenChristopher Gunning som hade komponerat fyra teman för Eastman, varav det första var Gunnings favorit. Eastman valde den fjärde efter att ha låtit Gunning mörka tonen.
Suchet reser tillBryssel, där han hyllas av polischefen och borgmästaren. Han beger sig sedan tillEllezelles, som påstår sig vara Poirots födelseplats, och han får se en födelseattest som bevis. Det står att datumet var den 1 april, "Aprilskämt", utan att något årtal nämns. Slutligen reser Suchet medOrientexpressen och berättar att han spelade in avsnittet "Död mans fåfänga" sist på Greenway för att avsluta på ett bra sätt.
Suchet var stolt över att ha fullbordat hela Poirot-kanon vid tidpunkten för sändningen av det sista avsnittet, bara något under det mål han hade satt upp för sig själv i en intervju 2007 om att slutföra hela kanon före sin 65-årsdag.[41]
Novellerna och berättelserna "Ett hot mot rikets säkerhet", "Tragedin i Market Basing", "Äventyret med julpuddingen", "Mysteriet med den spanska kistan", "Andra gonggongen", "The Incident of the Dog's Ball" och "Hercule Poirot and the Greenshore Folly" filmades inte i sitt ursprungliga novellformat, eftersom Agatha Christie senare skrev om dessa berättelser som noveller eller romaner (The Incredible Theft,Murder in the Mews,Äventyret med julpuddingen,Mysteriet med den spanska kistan,Dead Man's Mirror,Det stumma vittnet ochDöd mans fåfänga) som gjordes till avsnitt.
Till skillnad från de andra Poirot-novellsamlingarna, där varje berättelse anpassades till ett 1-timmes avsnitt, anpassades samlingen med titelnHerkules storverk, bestående av tolv noveller sammanlänkade av en inledande scenberättelse och ett brett löpande tema, till en enda 2-timmars film. Resultatet byggde mycket på några av berättelserna. Andra berättelser bidrog bara med mindre detaljer. Den ursprungliga versionen av "Upphämtandet av Cerberos", som inte publicerades förrän 2009, användes inte alls. I denna enda film fanns också en karaktär med efternamnet Lemesurier, som en blinkning till novellen "The Lemesurier Inheritance", som annars inte har inkluderats i Poirot-serien.
En annan novell, "The Regatta Mystery", ingår inte i Suchet-serien, eftersom den inte allmänt anses vara en del av Poirot-kanon. Artikeln publicerades först i nummer 546 avStrand Magazine i juni 1936 under titeln "Poirot and the Regatta Mystery", och illustrerades av Jack M. Faulks, och skrevs senare om av Christie för att ändra detektiven från Hercule Poirot tillParker Pyne. Det var som ett Parker Pyne-mysterium som berättelsen först publicerades i bokform iThe Regatta Mystery and Other Stories, publicerad i USA 1939. Även om berättelsen nu är förknippad med Parker Pyne, inkluderades den i 2008 års samlingsvolymHercule Poirot: the Complete Short Stories, som var den första offentliga publiceringen av berättelsen med Hercule Poirot sedan den ursprungliga Strand Magazine-publiceringen 1936.
Bortsett från "Poirot and the Regatta Mystery" är den enda autentiska Hercule Poirot-historien som inte ingår i någon form, hel eller delvis, i Agatha Christie's Poirot-serien pjäsenBlack Coffee från 1930. Även om den anpassades till en roman 1998, med tillstånd från Christie Estate, var den inte tidigare tillgänglig i romanformat. David Suchet gav en liveläsning av den ursprungliga pjäsversionen för Agatha Christie Theatre Company och kände därför att han hade gjort rättvisa åt hela den autentiska kanon.[42][43]
Wikimedia Commons har media som rörPoirot.
