Enplanet är enhimlakropp som rör sig i enomloppsbana runt enstjärna, har tillräckligt stor massa för att vara nästintill rund, och dominerar sin omgivning. Om massan är så stor attkärnfusion sker, så räknas himlakroppen dock som stjärna och inte planet.Definitionen av vad som ska räknas som planet har varierat under årens lopp, och ändrades senast i augusti 2006. Namnet planet kommer frångrekiskans πλανήτης,planētēs, och betydervandrare eftersom man observerade att planeterna ständigt ändrar sina relativa positioner i förhållande till den övrigastjärnhimlen. Ett annat namn för planeter är därför vandringsstjärnor, trots den stora skillnaden mellan stjärnor och planeter.
Det är inte med säkerhet känt hur planeter skapas. Den förhärskande teorin är att planeter uppkommer i samband med att solen de kretsar runt bildas. En stjärna bildas, när jättelika instabila gas och stoftmoln genom sin egengravitation drar sig samman, komprimeras och bildar enprotostjärna. Allt material i det långsamt roterande gasmolnet komprimeras inte till en sol, utan mycket samlas i enprotoplanetär skiva. Längre ut från centrum i det blivandesolsystemet genomgår andra delar av gas ochrymdstoft liknande ihopklumpningar, fast i mindre skala. De lokala koncentrationerna av materia komprimeras och bildar i sin turprotoplaneter.
Under tiden fortsätter sammandragningen av protostjärnan tills trycket och temperaturen ökar så mycket attkärnreaktioner (fusion) startas och stjärnan tänds.Solvinden som uppstått av den nytända stjärnan blåser bort det mesta av gasen från solsystemets inre delar. Resultatet blir att de inre planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars är små och steniga utan speciellt mycket gas eller vätska, medan de yttre Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus är stora gasplaneter. Där finns nämligen gasen kvar och kan kondensera till planeter.
Ett nyfött solsystem är väldigt instabilt och innehåller fortfarande en stor mängd materia. För de nyfödda planeterna väntar nu en period av våldsamt meteoritbombardemang från ovan. I vissa fall till och med så våldsamma händelser som sammanslagningar av protoplaneter.
Andra protoplaneter som undgår kollision kan fångas upp av större planeters gravitation och blimånar. Det finns en teori om att månen och jorden var inblandade i just en sådan händelse. De sammanstötte med varandra varvid jorden då tog en stor del av månens massa. Efter närkontakten gick månen in i bana runt jorden. Efterhand som forskarna får mer kunskap om planeter utanför vårt eget solsystem, kan denna teori om hur planeter skapas komma att revideras, ändras eller till och med avfärdas.
Den 24 augusti 2006 offentliggjorde IAU sin nya definition av vad som är en planet och inte i vårt solsystem. Definitionen[1] säger att en planet i vårt solsystem är en himlakropp som:
befinner sig i en omloppsbana runt solen,
är nästan sfärisk (klotformad) på grund av sin egen gravitation
dominerar sin omgivning.
Endvärgplanet uppfyller de två första, men inte det tredje kriteriet. Dessutom ställs kravet att en dvärgplanet inte får vara ensatellit (se nedan). Alla övriga objekt i solsystemet förutom satelliter går under benämningen "mindre himlakroppar i solsystemet" ("small solar-system bodies").
Vad som definieras som en satellit säger denna planetdefinition ingenting om, men på IAU:s frågesida definieras en satellit som en himlakropp som har tillräckligt hög massa för att kallas planet men går i en omloppsbana runt en (annan) planet och det gemensamma masscentret för de båda ligger inuti planeten. Notera att denna definition enbart säger något om himlakropparna i vårt eget solsystem.
En översiktsbild över planeterna i vårt eget solsystem. Bilden illustrerar planeternas storleksmässiga proportioner, inte avståndsmässiga. Observera utsnittet av solskivan överst i bilden.
Alla planeter i vårt solsystem är namngivna efter romerska gudar, utomUranus som fått sitt namn efter den grekiske himmelsguden (dock i namnets latinska form), ochjorden som inte räknades som en planet av de gamla astronomerna, utan snarare som universums mittpunkt - det vetenskapliga namnet på jorden; Tellus, är dock efter en latinsk jordgudinna (Tellus). Planeternas ursprungliga antal var sju;månen,Merkurius,Venus,solen,Mars,Jupiter ochSaturnus, uppräknat efterPtolemaiosgeocentriska världsbild. Efter hand som de astronomiska kunskaperna växte, plockades solen och månen bort som planeter, och de numera accepterade planeterna lades till.
Romarna trodde att de sju gudar som planeterna fått sina namn från, var de som turades om att övervaka det som hände i världen från sin position på himlavalvet. Turordningen lever kvar i namnen påveckodagarna än i våra dagar, framförallt i deromanska språken: söndag (solen), måndag (månen),franskansmardi (Mars),mercredi (Merkurius),jeudi (Jupiter),vendredi (Venus) ochengelskans Saturday (Saturnus).
Planeternas namn är så gott som universella i västvärlden, medan språk som inte har sitt ursprung i Europa, använder sina egna namn. Grekland är ett undantag från resten av västvärlden, då de naturligtvis namngett planeterna efter motsvarigheterna till de romerska gudarna:Hermes (Merkurius),Afrodite (Venus),Gaia (jorden),Ares (Mars),Kronos (Saturnus) ,Uranos (Uranus) ochPoseidon (Neptunus) - dock heter inte JupiterZeus, som man skulle kunna tro, utanDias.
Pluto räknas av vissa ännu som en stor planet[källa behövs].Charon räknas ännu som en måne till Pluto. Vissa anser att Charon inte räknas som det, eftersom ingen av dem anses tydligt dominera det gravitationella fältet i förhållande till den andra; den tyngdpunkt som båda kretsar kring i sin banrörelse runt solen ligger nämligen i rymden mellan de båda objekten.
En småplanet är en mindrehimlakropp i bana runtsolen men med betydligt mindre dimensioner än de vanliga planeterna. Någon bestämd gräns för vad som är en småplanet finns inte.
De flesta kända småplaneterna finns iasteroidbältet mellan Mars och Jupiter och kallas asteroider. Där finns till exempelCeres, den första upptäckta småplaneten.
Asteroid kallas de småplaneter som kretsar kring solen, mellan Mars och Jupiters banor. Mellan 1801 och 1807 upptäcktes de fyra första asteroiderna, Ceres,Pallas,Juno ochVesta. Antalet asteroider i solsystemet med en diameter över 1 km uppskattas för närvarande till någonstans mellan 1,1 och 1,9 miljoner.[1] När asteroiderna först upptäcktes antog astronomerna att det var byggnadsmaterial till en planet som inte kunde samlas på grund av Jupiters gravitationsfält. Numera vet man att nästan alla asteroider är kollisionsfragment. Endast ett fåtal relativt stora finns kvar sedan de bildades ur planetesimalerna.
En kolplanet, också kallad diamantplanet, är en teoretisk typ av stenplanet föreslagen av Marc Kuchner med inre lager av diamant som kan vara flera kilometer tjockt. De diamantrika planeterna kan formas av små partiklar i protoplanetariska diskar som hittas runt många stjärnor om de är rika på kol och har lite syre. Denna typ av planet skulle ha utvecklat sig annorlunda än jorden, Mars och Venus, de så kallade silikatplaneterna som till största delen är uppbyggda av kisel och syre[förtydliga].
Stenplaneter (eller jordlika planeter) kallas de planeter som har en fast yta i form av en skorpa av sten. Dessa är de inre, eller jordlika, planeternaMerkurius,Venus,jorden ochMars. Uppbyggnaden hos de jordlika planeterna antas vara liknande, nämligen med en fast skorpa, en mantel av flytande materia och längst in en kärna av flytande metall. Hos Venus, jorden och Mars är ävenatmosfären en viktig beståndsdel. Dessa planeter uppvisar således ävenväderfenomen.
Karaktäristiskt för dessa planeter är att dess yta är ärrad av kratrar frånmeteoritnedslag. På jorden har dock vattnets och vindens verkningar eroderat ut det mesta av dessa spår. Särskilt Venus och jorden har en aktivgeologi därvulkanutbrott ochjordbävningar ständigt förändrar planetens yta.
Engasjätte ellergasplanet är en planet som inte huvudsakligen består av sten eller något annat fast material. Gasjättar har en kärna bestående avmetall ellersten, men vanligaste gasen i atmosfären ärhelium ochväte. Till skillnad från en stenplanet har gasjättarna ingen väldefinierad yta, utan atmosfären blir allt tunnare ju längre ifrån kärnan.
Gasjättarna i vårt solsystem ärJupiter,Saturnus,Uranus ochNeptunus. Dessa fyra gasjättar brukar man dela in i två underkategorier, isjättar och de traditionella gasjättarna. Isjättarna består huvudsakligen avis, sten och gas, medan de traditionella gasjättarna består till större delen avväte ochhelium.
Exoplanet kallas de planeter som finns i andrasolsystem än vårt eget. Utanför vårt solsystem upptäcks varje år ett antal exoplaneter av astronomer. Det finns en mångfald kända planetsystem (utöver vårt eget) innehållande en eller flera planeter. Den första exoplaneten upptäcktes den6 oktober1995 och var en planet avJupiters storlek runtstjärnan51 Pegasi, istjärnbildenPegasus.
Det engelska uttrycketrogue planet innefattar de planeter som inte kretsar kring någon värdstjärna. Simuleringar av planetformation har visat att fria planeter är vanligare än planeter bundna i stjärn-planetsystem.
