Pionsläktet omfattar drygt 30 arter av fleråriga halvbuskar och örter spridda över de tempererade områdena i Asien och Europa samt två arter i Nordamerika (Paeonia brownii och Paeonia californica). Pioner blir mellan 60 cm och 2,5 meter höga och har tjocka rötter, knöllika rötter, trefingrade blad och stora blommor i stjälktopparna. De iögonfallande blommorna är enkla och vita, rosa, röda eller gula. Pioner odlas i en mängd olika sorter som prydnadsväxter.[1][2]
Till släktet försbondpion,buskpion,dillpion,korallpion,luktpion,rosenpion och sidenpion[1]
Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, först främst för rötternas medicinska egenskaper men på 600-talet e.Kr. även som exklusiv prydnadsväxt. Buskpioner fick bara odlas i de kejserliga trädgårdarna. Buskpionen kallades "blommornas konung" och luktpionen "kungens ministrar". Kineserna förädlade fram fyllda blommor medan japanerna istället gick in för enkla och halvfyllda blommor.[2][3]
I Grekland omnämns pionen första gången av den filosofen och naturforskarenTheofrastos som levde cirka 370 till 285 f.Kr. De arter han kände till var sannolikt bergpion och korallpion. Den mest kända kulturformen var länge den dubbla röda bondpionen 'Rubra plena'. 1789 kom den första buskpionen till Europa från Kina. Den planterades i Royal Botanical Gardens i Kew, England. Allt fler pioner letade sig till Europa och franska odlare fick tidigt fram korsningar mellan den europeiska bergpionen och den kinesiska luktpionen. På en utställning i Paris 1824 presenterade Nicolas Lemon den fyllda rosa pionen 'Edualis Superba' och i efter utställningen var en formlig pionfeber igång. Luktpionerna blev allt mer populära och trängde undan bondpionerna.[2][3]
Utvandrarna från Europa tog med sig tåliga pionrötter till det nya landet och vid mitten på 1800-talet kom de europeiska luktpionerna till USA och startade en pionrush och stora pionodlingar växte fram.[2][3]
Det finns drygt 30 vildarter av pioner som växer i ett bälte från Portugal över medelhavsländerna bort till Kina och Japan. En art växer söder om medelhavet och i Nordamerika finns det två arter.[2]
Alla pioner till hör släktet Paeonea som delas in i tre sektioner
Buskpionerna från Kina som ibland kallas trädpioner, är förvedade, lövfällande buskar. Variationsrikedomen bland buskpionerna är stor och blommorna kan vara både vita, rosa, gula eller röda. De kan bli mer än 2 meter höga under gynnsamma förhållanden. En välkänd vildart är purpurfläckig buskpion, även kallad 'Rocks Varietet' efter upptäckaren Joseph Rock. Dessutom finns både röda och gulasmåbuskpioner.[2][3][4]
Arter och underarter inom gruppen:[4][5]
Örtartade pioner därdillpion är exempel på europeiska örtartade vilda pioner ochluktpion exempel på en kinesisk. Hit hör också en hel mängd framodlade hybrider.
Bergpion
Svavelpion
Dillpion
Luktpion 'White Wings'
Arter och underarter inom gruppen:[4][5]
Till sektionenOnaepia, örtartade pioner från västra Nordamerika, hör ett par arter där det diskuteras om arterna istället ska räknas till julrossläktet,Helleborus, istället för pionsläktetPaeonea. Arterna odlas mycket litet som i våra trädgårdar.
Paeonia brownii
Paeonia californica
Arter och underarter inom gruppen:[4][5]
Dagens pioner är korsningar mellan olika vildarter där de mest använda vildarterna är bergpion och luktpion[2]
- Bondpionen, (Paeonia x festiva), som är en korsning mellan bergpion och turkisk pion är en gammal kulturform och har odlats länge i Sverige. Den har ibland kallats ”fattigmansros”.[2]
- Herrgårdspion (Paeonia × hybrida) är en hybrid mellan dillpion och sibirisk pion
- Majpion (Paeonia × arendsii) är en hybrid mellan luktpion och sidenpion
- Itohhybrider, är resultat av Toichi Itohs lyckade försök 1948 att korsa en örtartad pion och en buskpion.[2]
Pionerna har stora rotsockar där de samlar näring under sommaren. Rotknopparna bildas nere i jorden tidigt under hösten. Knopparna behöver låg vintertemperatur för att växa till på våren.[3]
Blommorna varierar i storlek från 4 cm till 30 cm eller mer. Man brukar räkna med fem olika blomtyper hos pionerna. De enkelblommande, de halvfyllda, de fyllda, de japanska och de anemoneblommande. Blommans färg kan variera med olika jordtyper och ljusförhållanden.[3]
Pionen blev en mycket populär prydnadsväxt under 1600-talet men odlades i Norden redan mot medeltidens slut, då främst som en mångsidigt nyttjad läkeört. Pionrot, pionättika, pionvatten och pionkärnor användes sedan antiken bl.a. mot epilepsi.[1]
ISerbien sägs att de röda pioner som blommar vid fälten iKosovo om vårarna vuxit ur blodet som spillts bland de serbiska krigare som stupade vidslaget vid Trastfältet i juni 1389.[6] De används som symbol för slaget och för den serbiskanationalismen.
IUSA är pionenIndianasdelstatsblomma sedan 1957.[7][8]
Pion och Paeonia är uppkallat efterPaion, de olympiska gudarnas läkare.[9] Paion upptäckte den medicinska användningen av många växter ochAsklepios, som hade varit Paions lärare, blev avundsjuk på Paion och tänkte döda honom.Hades, som Paion hade behandlat, förvandlade honom till en blomma för att han skulle undgå att dödas. Denna blomma heter idagbergpion.[2]
.jpg)
