CD-46° 14292, HR 8521, HD 212087, SAO 231105, HIP 110478
Pi11 Gruis (π1 Gruis, förkortatPi1 Gru,π1 Gru) som är stjärnansBayerbeteckning, är en dubbelstjärna[3] belägen i den sydöstra delen av stjärnbildenTranan. Den har enskenbar magnitud på 5,31 - 7,01[2] och är synlig för blotta ögat därljusföroreningar ej förekommer. Den är också en av de ljusaste medlemmarna i den klass av stjärnor som kallas S-stjärnor och en halvregelbunden variabel stjärna som varierar i magnitud från 5,3 till 7,0 med en period av 198,8 dygn.[8] Den bildar en för blotta ögat synlig dubbelstjärna medPi2 Gruis som ligger separerad med 4bågminuter. Baserat påparallaxmätning inomHipparcosuppdraget på ca 6,13[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 530ljusår (ca 160parsek) frånsolen.
Stjärnan katalogiserades av den franske utforskaren och astronomenNicolas Louis de Lacaille år 1756, men utan det nuvarande namnet. I stället gav han BayerbeteckningenPi Gruis tillPi2 Gruis, medan det varThomas Brisbane som utsåg denna stjärna somPi1 Gruis.[9]Annie Jump Cannon var den första som rapporterade dess ovanliga spektrum och skickade en plåt av dessspektrogram gjord 1895 tillPaul W. Merrill och noterade likheten medR Andromedae. Merrill valde dessa två stjärnor tillsammans medR Cygni att vara de treprototyperna i S-stjärnklassen.[10]Pi1 Gruis var en av de första 17 stjärnorna definierade som S-stjärnor av Merrill 1922, den enda stjärnan som inte observerats frånMount Wilson på grund av dess sydliga plats i himlen.[11] Analys av dess spektrum visade band som anger närvaron avtechnetium[12] liksom oxider avzirkonium,lantan,cerium ochyttrium men intetitan ellerbarium (som har noterats i andra S-stjärnor).[13]
PrimärstjärnanPi1 Gruis A är en röd till vitjättestjärna avspektralklass S 5,7:[3] och ligger på denasymptotiska jättegrenen (AGB). Den har en massa som är ca 1,5[3] gånger större än solens massa, en radie som är ca 658[5] gånger större än solens och utsänder från dessfotosfär ca 7 250[3] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur av ca 3 100[3] K.
Pi1 Gruis är en åldrande stjärna, som tros vara bra på väg mot övergång från en röd jätte till enplanetarisk nebulosa. Ett skal av materia har observerats på ett avstånd av 0,91 ljusår (0,28 parsek), vilken beräknas ha blivit utstött för 21 000 år sedan.[15] Närmare stjärnan verkar finnas ett hålrum inom 200AE, vilket tyder på en nedgång i utstötningen av material under de senaste 90 åren. Närvaron av en följeslagare (skenbar magnitud 10,9 och av spektralklass G0 V) gör att skalets form är oregelbundet snarare än sfäriskt, och det kan finnas en annan oupptäckt följeslagare som bidrar till detta.[16]
^ [abcd]van Leeuwen, F. (2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752 , Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357.
^ [abc]Pojmanski, G. (2002). "The All Sky Automated Survey. Catalog of Variable Stars. I. 0 h - 6 h Quarter of the Southern Hemisphere". Acta Astronomica. 52: 397–427. arXiv:astro-ph/0210283. Bibcode:2002AcA....52..397P.
^ [abcdefghij]Mayer, A.; Jorissen, A.; Paladini, C.; Kerschbaum, F.; Pourbaix, D.; Siopis, C.; Ottensamer, R.; Mečina, M.; Cox, N. L. J.; Groenewegen, M. A. T.; Klotz, D.; Sadowski, G.; Spang, A.; Cruzalèbes, P.; Waelkens, C. (2014). "Large-scale environments of binary AGB stars probed by Herschel. II. Two companions interacting with the wind of π1 Gruis". Astronomy & Astrophysics. 570 (113): A113. arXiv:1408.3965. Bibcode:2014A&A...570A.113M. doi:10.1051/0004-6361/201424465.
^Stewart, Paul N.; Tuthill, Peter G.; Nicholson, Philip D.; Sloan, G. C.; Hedman, Matthew M. (2015). "An Atlas of Bright Star Spectra in the Near-infrared from Cassini-VIMS". The Astrophysical Journal Supplement Series. 221 (2): 30. arXiv:1511.01670. Bibcode:2015ApJS..221...30S. doi:10.1088/0067-0049/221/2/30.
^ [abc]Paladini, C; Baron, F; Jorissen, A; Le Bouquin, J.-B; Freytag, B; Van Eck, S; Wittkowski, M; Hron, J; Chiavassa, A; Berger, J.-P; Siopis, C; Mayer, A; Sadowski, G; Kravchenko, K; Shetye, S; Kerschbaum, F; Kluska, J; Ramstedt, S (2017). "Large granulation cells on the surface of the giant star π1 Gruis". Nature. 553 (7688): 310–312. doi:10.1038/nature25001.PMID 29258298.
^Samus, N. N.; Durlevich, O. V.; et al. (2009). "VizieR Online Data Catalog: General Catalogue of Variable Stars (Samus+ 2007-2013)". VizieR On-line Data Catalog: B/gcvs. Originally Published In: 2009yCat....102025S. 1: B/gcvs. Bibcode:2009yCat....102025S.
^Tabur, V.; Bedding, T. R.; Kiss, L. L.; Moon, T. T.; Szeidl, B.; Kjeldsen, H. (2009). "Long-term photometry and periods for 261 nearby pulsating M giants". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 400 (4): 1945. arXiv:0908.3228. Bibcode:2009MNRAS.400.1945T. doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15588.x.
^Wagman, Morton (2003). Lost Stars: Lost, Missing and Troublesome Stars from the Catalogues of Johannes Bayer, Nicholas Louis de Lacaille, John Flamsteed, and Sundry Others. Blacksburg, VA: The McDonald & Woodward Publishing Company. pp. 360–62.ISBN 978-0-939923-78-6.
^Merrill, Paul W. (1955). "Red Stars". Publ. Astron. Soc. Pac. 67 (397): 199–213. Bibcode:1955PASP...67..199M. doi:10.1086/126804.
^Merrill, Paul W. (1922). "Stellar spectra of class S". Astrophysical Journal. 56: 457–82. Bibcode:1922ApJ....56..457M. doi:10.1086/142716.
