Philip Showalter Hench | |
 | |
| Född | 28 februari1896[1][2][3] Pittsburgh[4],USA |
|---|---|
| Död | 30 mars1965[1][2][3] (69 år) Ocho Rios[5],Jamaica |
| Begravd | Oakwood Cemetery[6] |
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | Lafayette College University of Pittsburgh Freiburgs universitet, Columbia University Shady Side Academy  |
| Sysselsättning | Läkare, endokrinolog,fysiolog,forskare |
| Arbetsgivare | Mayokliniken (1923–) |
| Utmärkelser | |
| Lasker-DeBakey Clinical Medical Research Award (1949)[7] Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1950)[8][9] | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Philip Showalter Hench, född28 februari1896 iPittsburgh,Pennsylvania, USA, död30 mars1965 iOcho Rios påJamaica, var enamerikansk läkare vidMayokliniken ochnobelpristagare 1950. Hench upptäckte den gynnsamma effekten av hormonetkortison vid behandling av reumatoid artrit och för detta erhöll han1950, tillsammans medEdward C. Kendall ochTadeus Reichstein,Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Nobelkommittén delade ut priset för trions "upptäckter relaterade till hormonerna i binjurebarken, deras struktur och biologiska effekter".[10]
Hench studerade vid Lafayette College iEaston, Pennsylvania, där han tog sinkandidatexamen 1916. Efter att ha tjänstgjort iMedical Corps of the U.S. Army och reservkåren för att avsluta sin medicinska utbildning, tog han endoktorsexamen i medicin vidUniversity of Pittsburgh 1920. Omedelbart efter avslutad läkarexamen tillbringade han ett år som praktikant på St. Francis Hospital i Pittsburgh och blev sedan stipendiat iMayo Foundation.[11] Åren 1928 och 1929 fortsatte Hench sin utbildning vidFreiburgs universitet ochvon Müller Clinic iMünchen.[11]
Hench gifte sig med Mary Kahler 1927.[11] Hans svärfar, John Henry Kahler, var vän till Mayo Clinics grundare William J. Mayo. Paret Hench fick fyra barn, två döttrar och två söner.[11] Hans son, Philip Kahler Hench, studerade också reumatologi.[12]
Hench började sin karriär på Mayo Clinic 1923 och arbetade på institutionen förreumatiska sjukdomar. År 1926 blev hanprefekt. Under sin tid på Mayo Clinic, inriktade han sitt arbete på artritiska sjukdomar, där hans observationer ledde honom att hypotesen attsteroider lindrade smärta i samband med sjukdomen.[11] Vid denna tid, hade biokemisten Edward Calvin Kendall isolerat flera steroider frånbinjurebarken. Efter flera års arbete bestämde sig duon för att prova en av dessa steroider (kallad förening E vid den tiden, senare känd som kortison) på patienter som drabbats avreumatoid artrit.[11] Testningen av hypotesen försenades, därför att syntesen av förening E var dyr och tidskrävande och Hench tjänade i militären under andra världskriget. Testerna genomfördes framgångsrikt 1948 och 1949.[11]
Hench, Kendall och den schweiziske kemistenTadeus Reichstein tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1950"för sina upptäckter relaterade till hormonerna i binjurebarken, deras struktur och biologiska effekter".[10] År 2010 var Hench och Kendall de enda två Nobelpristagarna som verkat inom Mayo Clinic.[13] Henchs Nobelföreläsning var direkt relaterad till den forskning han hedrades för, och betitlade"The Reversibility of Certain Rheumatic and Non-Rheumatic Conditions by the Use of Cortisone Or of the Pituitary Adrenocorticotropic Hormone".[14] I sitt anförande på banketten under utmärkelseceremonin framhöll han förbindelsen mellan studier av medicin och kemi tillägnat hans medvinnare:"Perhaps the ratio of one physician to two chemists is symbolic, since medicine is so firmly linked to chemistry by a double bond."[15]
Under sin karriär var Hench en av grundarna avAmerican Rheumatism Association, och var dess ordförande 1940 och 1941. Förutom Nobelpriset tilldelades Hench Heberdeenmedaljen (1942), Laskerpriset (1949), Passano Foundation Award (1950) och Criss Award.[11] Hench har också tilldelats hedersdoktorat vid Lafayette College, Washington and Jefferson College,Western Reserve University, theNational University of Ireland ochUniversity of Pittsburgh.[11]
Förutom sitt arbete med kortison hade Hench hela tiden ett intresse förgula febern. År 1937 började han dokumentera historien bakom upptäckten av gula febern. Hans samling av dokument om detta ämne finns vidUniversity of Virginia iPhilip S. Hench Walter Reed Yellow Fever Collection.[16] Hans hustru donerade samlingen till universitetet efter hans död.[17]
Wikimedia Commons har media som rörPhilip Showalter Hench.
|
