| Petrus Damiani | |
 Tronandejungfru Maria med Jesusbarnet och helgon. Petrus Damiani är avbildad längst till höger. Målning avErcole Roberti, 1481. | |
| Biskop, Bekännare, Kyrkolärare | |
|---|---|
| Född | 1007 Ravenna |
| Död | 22 februari1072 Faenza |
| Vördas inom | Romersk-katolska kyrkan |
| Förklarad kyrkolärare | 27 september1828 av Leo XII |
| Helgedom | Faenzas katedral |
| Helgondag | 21 februari[1] |
| Skyddshelgon för | Reformer och förnyelse |
Petrus Damiani, född1007 iRavenna,Italien, död22 februari1072 iFaenza, Italien, var enitalienskkardinalbiskop,klosterreformator ochdiplomat. Fastän han aldrig formelltkanoniserades, uppstod enkult kring honom;1823 förklarades han avKatolska kyrkan varakyrkolärare, med festdag21 februari.
Efter en tragisk barndom tog hans äldre bror Damianus sig an honom. Damianus varärkepräst i Ravenna, och lade märke till pojkens intellektuella förmåga och fromhet. Det är troligt att han lade namnet Damiani till sitt förnamn för att hedra sin bror. Han började studerateologi ochkanonisk rätt, i Ravenna, Faenza ochParma, och blev snart en berömd föreläsare. 1035 inträdde han emellertid i etteremitkloster i Fonte Avellana, i närheten avGubbio. Den hårda självförnekelse förbotgöring som han utsatte sig för, ledde till hälsoproblem, och under sitt tillfrisknande fick han i uppdrag att föreläsa för sina klosterbröder, och sedan förmunkar vid kloster i närheten. Detta gjorde han i ett par år, under vilka han även skrev en biografi överRomuald, grundare avcamaldolenserna, en gren avbenediktinorden. Han blev efter detta uppdrag utsedd till klostretseconomus, och sedan till dessprior vilket han förblev till sin död.
Petrus ivrade för reformer i klosterlivet och förprästerna, och införde strängare disciplin till sitt konvent bland annat i form avflagellation. Hans regler spred sig till andra kloster, och nya kloster stiftades i hans anda. Utanför dessa kloster fanns ett stort motstånd till den långtgående botgöringen, men Petrus försvarade förfarandet med emfas. Han införde även dagligasiestor. Under hans ledning uppfördes många nya kloster, rikedomarna ökade, och biblioteken ökade sina bestånd.
Fastän han levde i avskildhet hade Petrus ögonen på vad som skedde i Kyrkan, och hans vän Hildebrand, som senare blev påveGregorius VII, var även han inställd på att Kyrkan måste reformeras. NärBenedictus IX avgick som påve till förmån för Johannes Gratianus (Gregorius VI) 1045, skrev Petrus till honom i glädje och uppmanade honom till att ta itu med skandalerna inom Kyrkan, och avsätta några namngivnabiskopar.
Samtidigt vidgades Petrus verksamhet till påvedömet, och han påbörjade en dialog med kejsareHenrik III när denne och kejsarinnan kröntes av påvenClemens II i Rom. Under ensynod iLateranen 1047 dåsimoni förbjöds, närvarade han likaså. Sedan återvände han till klostret.
Omkring 1050, närLeo IX var påve, gav Petrus utLiber Gomorrhianus (”Boken omGomorra”), och till följd av demoraliska spörsmålen som dessa frågor om prästerssexualitet, omhomosexualitet, och om gifta präster som boken gav upphov till gav han några år senare utLiber Gratissimus. I juni 1055 närvarade han vid ett kyrkomöte iFlorens, där frågor om simoni behandlades.
När påven avled efterträddes han av abboten Frédéric av Monte Cassino (påveStefan IX), ett kloster som Petrus hade haft mycket kontakt med. Hösten 1057 beslutade påven att utse Petrus tillkardinal, och motvilligt och efter övertalning övergav Petrus det nitiska klosterlivet förkurian. Han vigdes tillkardinalbiskop avOstia30 november samma år, och fick samtidigt ansvar för förvaltningen av stiftetGubbio. Fyra månader senare avled påven, och en nyschism i Kyrkan bröt ut. Petrus var en häftig motståndare tillmotpåvenBenedictus X, och efter nederlag drog han sig tillfälligt tillbaka till Fonte Avallana.
PåveNicolaus II sände honom 1059 tillMilano somdiplomat. Där var läget så alarmerande att Kyrkans tillgångar öppet såldes och prästerskapet ingickäktenskap och levde med kvinnor.Anselm av Lucca ochAriald diakonen hade under en tid motarbetat detta, och efter en vädjan till påven sändes Petrus dit och utsågs tillsammans med Anselm till påvlig legat där. Milanos prästerskap svarade med att frånkänna Rom auktoritet över sin stad. Petrus tog sig an dem ikatedralen och förmådde överbevisa dem om denHeliga stolens legitimitet. Han fick ärkebiskopen att avlägga en ed, och utfärdade straff över dem somsyndat. Oroligheterna skulle dock bryta ut igen, och inte få ett slut förrän Ariald diakonen ledmartyrdöden 1066.
Schismerna mellan påvar och motpåvar ledde slutligen till att ärkebiskopen av Köln,Anno II, kallade till ettkoncilium iAugsburg, där ett långt anförande från Petrus lästes upp. Petrus anförande bidrog starkt till attAlexander II erkändes som påve istället för motpåvenHonorius II. Han hade därtill flera uppdrag som medlare mellan olika befattningshavare i Kyrkan, och för tvister med dentysk-romerske kejsaren.
1072 sändes han tillRavenna för att återbörda dess invånare till Heliga stolen. Under hemresan drabbades han avfeber, och stannade i Faenza. En vecka senare, under dagen då man firar apostelnPetrus uppstigande på biskopsstolen iRom, avled han. Han ligger begraven i Faenza.
Leo XII utsåg honom tillkyrkolärare 1823, trots att han aldrig formellt blivit kanoniserad.
Petrus flertaliga och mångskiftandeskrifter bär vittnesbörd om de andliga,moraliska och världsliga förhållandena under hans samtid.
Bland Petrus skrifter ärLiber Gomorrhianus den mest berömda. Han skrev den omkring 1050; dateringen grundar sig på att den är dedicerad till påvenLeo IX, liksom den senare bokenLiber Gratissimus är och som han måste ha hunnit få uppslag till och skriva.Liber Gomorrhianus, boken omGomorra, är en attack mothomosexuella handlingar, ömsesidig och enskildmasturbation,analsex och andra handlingar, vilka han förklarade förvansinne som allvarligt bröt mot denmoraliska ordningen. Boken orsakade en enorm uppståndelse, och gav honom flera fiender.
Samtidigt väcktes frågan om huruvidaprästvigningen avsimonister var giltig. ILiber Gratissimus pläderar Petrus för giltigheten, vilket blev ett omdebatterat ställningstagande, men som med tiden blev det gällande synsättet.
Petrus var djupt hängivenjungfru Maria, som han tillägnade bokenOfficium Beatae Virginis. Därtill finns ett stort antal predikningar, brev och andra skrifter av honom bevarade. Hans mest berömda verk ärDe Divina omnipotentia, i vilket han diskuterarGuds makt. I verket ger han uttryck för ett starkt motstånd mot att låtafilosofin få överhet överteologin och myntar uttrycket ”philosophia est ancilla theologiae” (latin ’filosofin är teologins tjänarinna’).
Wikimedia Commons har media som rörPetrus Damiani.