Rörelsen var ursprungligen tvärkyrklig, anhängarna kom från många olika kyrkor och samfund, även om en majoritet av dessa främst hade sin bakgrund inomhelgelserörelsen,metodismen ellerbaptismen. I Sverige anammadeÖrebromissionen ochHelgelseförbundet som helhet den pentekostala teologin. Under 1900-talets första hälft kom emellertid en rad nya pentekostala samfund och rörelser att formeras i olika länder, däribland densvenska pingströrelsen.
Pentekostalismen hamnade tidigt i konflikt med den så kalladebibelfundamentalistiska rörelsen, som vid tiden hade vuxit sig stark i USA. Den skandinaviska pingströrelsen ville vara med i den fundamentalistiska gruppen, men de dåvarande fundamentalististerna kritiserade bland annat denbibelsyn där pentekostalisterna menade att den Helige Ande kunde uppenbara djupare betydelser i skriften än den bokstavliga. Inom den fundamentalistiska rörelsen menade man, att detta underminerade tron på bibelns auktoritet, till förmån för den subjektiva upplevelsen. Den tidiga antagonismen mellan fundamentalism och pingstväckelse kom med tiden att avta i USA, och när andra världskriget var över hade de tidigare så tydliga gränserna börjat suddas ut.[1]. Ordetfundamentalism har idag en annan betydelse med negativ värdeladdning, och i media kritiseras ofta pingströrelsen för fundamentalism i den moderna betydelsen.
Det finns fler än 130 miljoner anhängare av pentekostalismen och när samtliga karismatiska rörelser räknas med ökar antalet till nästan en fjärdedel av världens 2 miljarder kristna.[2]
Pentekostalism är en övergripande term som innefattar ett brett spektrum av olika teologiska och organisatoriska perspektiv. Det finns ingen central organisation eller kyrka som styr rörelsen. De flesta så kallade pingstvänner anser sig vara en del av en bredare kristen grupp och identifieras ofta somevangelikala. Dessutom anammar många begreppetprotestantism, medan andra hellre använder sig av termenreformationism.
Pingstväckelsen har haft stora framgångar i Seoul, Sydkorea, där den största pingstförsamlingen finns, samt i Latinamerika, bland dem stora rörelser i Brasilien somKristna församlingen i Brasilien ochAssembleias de Deus.
Helgelselära - uppfattningen att en kristen som med villigt och ödmjukt hjärtaöverlåter sitt liv till Gud kan få hjälp av den Helige Ande att förvandlas till sinnet.
Andedopet - en frånfrälsningen (då människan får Guds Ande som gåva) ochdopet särskild upplevelse av att bli fylld av den Helige Ande, ofta manifesterad genomtungotal.
Under 1960-talet började även traditionella kyrkor såsomkatolska kyrkan ta till sig rörelsens yttringar. En breddning och vidare spridning av rörelsen tog fart. Denna gång var acceptansen inom de etablerade kyrkorna större och medlemmarna blev i högre grad kvar i de samfund som var deras ursprung. Därtill bildades en stor mängd kyrkor, samfund och rörelser som hämtade inspiration både från pentekostalismen och de sammanhang de kom från, den blandrörelse som uppstod, med stor mångfald i teologier och uttryck kom att kallas neo-pentekostala ellerkarismatiska rörelser.
De pentekostala och karismatiska rörelserna räknar över hela världen ca 590 miljoner anhängare (därav ca 100 miljoner i traditionella pentekostala rörelser) och är därmed efter katolska kyrkan den näst största kristna rörelsen.[3]
